Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 2
SVENSK LÄRARETIDNING.
23
Det var alltså »till Paris» parollen lod, då vi den 15 juni kl. 8 på morgonen med full packning bestego »Strängnäsexpressen». Det v.ar hög stämning bland pojkarna. Någon trötthet kunde inte .märkas. Nu hade man kastat allt vad sorger och bekymmer heter över bord. »Plugget» var ju slut, och det gällde att ha solskenshumöret med på färden. Ressällskapet bestod vid avfärden från Strängnäs av 18 elever jämte färdledaren, lektor Herbert. Först i Nässjö skulle det bli tillökning, där tillstötte nämligen 4 elever. Alltså bestod nu kontingenten av 22 elever jämte färdledare. Fyra klasskamrater måste av olika anledningar avstå från färden. Vi beklaga dessa våra kamrater, som ej fingo följa med på denna alltigenom lyckade och trevliga färd.
Nu kanske någon förundrar sig över att en klass seminarister kunna företaga en sa pass lång och dyrbar resa. Se-minaristerna äro ju fattiglappar. Det ar givet, att en sa lång resa måste kosta inte sa litet, även om man beslutar sig för att draga åt livremmen en bra bit för varje dag. Sanningen att saga, sa hade vi aldrig trott, att färden kunde göras för en sa ringa penning.
Enligt uppgjort kostnadsförslag skulle den kosta 225: - kr. pr person, däri inberäknade alla utgifter. Det visade sig ock, att detta belopp räckte väl till inte blott till det allra nödvändigaste, utan att det också blev en slant över till minnessaker o. d. Att det sedan var ett flertal av pojkarna, som lyckats övertala »farsgubben» att skicka med en extra slant utöver minimibeloppet, hör ju strängt taget inte hit.
Att resan verkligen blev sa billig beror på flera omständigheter. Kanske främst på att järnvägsresorna blevo sa billiga. Tack vare stort tillmötesgående från de tyska, franska och belgiska myndigheternas sida beviljades vi 50 % nedsättning å järnvägsresorna genom såväl Tyskland som Belgien och Frankrike. Allt som allt kostade resan tur och retur något över 100: - kr. I sanning billigt. Nu till själva färden.
Som sagt lämnade vi Strängnäs glada och pigga som spelmän. Den lilla mälarstaden försvinner snart i -fjärran. Helt plötsligt ljuder konduktörens stämma: Södertälje. Vi få tag i vart pick och pack och äntra Malmötåget. Sa går färden genom det leende fagra Sörmland, som älskligt och milt vinkar farväl. Snart äro vi i Östergötlands präktiga jordbrukarbygd. Stora fait möta ögat var man an tittar. Där borta i fjärran reser sig en mäktig vägg. Det ar en skymt av Småland. Inom några få minuter äro vi mitt inne i den goda staden Tranås, som för övrigt inte ser alls karg ut. Nåväl, vi fortsätta och ånga snart in på »storstationen» Nässjö. Vi märka genast, att Nässjö ar den järnvägsknut, som staden har rykte om sig att vara. Det ar liv och rörelse @ch
;- brådska. Vi göra några minuters uppehåll. Naturligtvis se vi oss omkring. Det ar många av sällskapet, som inte varit sa långt söderut. Där komma de fyra, som vi vänta på. Bland dem ar vår ordningsman. En sådan har varje klass. Då han desslikes ar klassens sånganförare, ar det klart, att det ska’ bli sång. Sveriges flagga och Stå stark ljuda taktfast och manligt minuterna före tågets gång från Smålandsmetropolen. Det ar ett sjungande sällskap, som styr kosan mot söder. Loket frustar väldeligt och ilsket. Det ar en karg bygd vi i rasande tempo fara genom.
»Jaså, Småland ser ut sa här», säger en sörmlänning, vänd till mig. Jag ser på honom, att han tycker bättre om Sörmland. Men jag som varande son av Småland älskar dess karga natur. Fär-.den går vidare. Skånegränsen ha vi passerat. Naturen blir åter en annan. Snart äro vi mitt inne i Sveriges kornbod. Slätter sa långt ögat kan skada.
Vi beskåda och beundra Skåne. Man kan ej annat, även om man inte ar skåning. Kupéfönstren äro fullbesatta av nyfikna seminarister. »Ar inte Skåne gudomligt!» Det ar färdledarens patriotiska hjärta, som börjar klappa hastigare vid åsynen av födelsebygden. Vi ge honom ratt i att Skåne ar ett härligt landskap, även om bondstugorna te sig en smula »konstiga» i en upplännings ögon. En sörmlänning bedyrar öppet och ärligt, att han aldrig skulle vilja bo i ett sådant vitrappat hus med halmtak. »Men nog ar jorden fet», tillägger han, »det syns på grödan». Vi förundra oss ej över att danskarna fordomdags icke velat lämna oss i fred, ty Skåne ar nog värt att slåss for. Inte tu tal om den saken.
»Malmö nästa», förkunnar konduktören. »20 minuters uppehåll!» Med färdledaren i teten bär det i vag ut i sta’n. Vi ha ju hela 20 min. på oss. På den tiden hinner man se mycket. Det ar ett bullersamt liv i Skånemetropolen. Tag plats! Vi äro en bra bit från stationen, då dessa ord nå våra oron. Med en hastighet som till och med Nurmi skulle avundas oss, satta vi kurs på stationen, och inom några sekunder äro vi åter inne i kupén. I nästa sekund sätter sig tåget i rörelse mot Trälleborg. Regnet piskar ilsket på kupéfönstret. Det ar naturligtvis salut till vår ara. Det ar trångt i kupén. Svenskarna äro ett resande folk. De orden besannas. Bredvid mig sitter en välfödd skåning, sa omfångsrik, att han tar upp sittplats för tre. Borde inte sådana herrar lösa två biljetter? Helt belåtet blossar han på en av tobaksmonopolets kvalitetscigarrer. »Vart ska herrarna resa?» frågar han på bred skånska. »Till Paris på skolresa», svarar jag. Vad ska’ ni i Paris, tycks han tänka att döma efter hans minspel. I nästa ögonblick säger han: »Varför inte resa i Sverige? Där har vi ju vacker natur - och sa en sak till,
man kommer tillsammans med goda och trevliga människor, inte sant?» Han har delvis rätt den tjocke skåningen. Inte tu tal om den saken. Visst ha vi vacker natur - och visst träffa vi goda och trevliga människor. Och själva äro vi goda. Ingen förnekar väl det. »Jag ska7 också till utlandet - till Sydeuropa», fortsätter »den tjocke». »Varför inte stanna i Sverige?» drista vi att fråga. Den tjocke ser svarslös ut men utbrister strax: »Jo, se jag tycker det ar roligt att se lite av andra länders natur och kultur», säger han. »Precis sa tycka vi också», far han till svar. Åter drar den tjocke ett bastant bloss och lutar sin kroppshydda mot hörnet. Han vill tydligen inte tala med oss mera.
Trälleborg! »Drottning Viktoria» - den präktiga svenska färjan står beredd att föra oss över till Sassnitz. Regnet har upphört. Men tunga, mörka moln jaga i hastig takt efter varandra där uppe i rymden. »Månne det ska bli storm?» »Då blir man förstås sjösjuk», säger någon.
Inom några minuter äro vi ombord på denna komfortabelt inredda färja, som förmedlar trafiken mellan Sverige och Tyskland. Klockan ar närmare 11. En lång signal ger till känna, att vi äro färdiga att lämna fosterjorden. Alle man på däck - åtminstone alla semina-. rister. Det var klart att vi skulle se av-färden från gamla Sverige. Sånganföraren kallar till sång. »Sverige och Sveriges flagga» bli vår hälsning till moder Svea.
»Drottning Viktoria» stävar sakta men säkert allt längre och längre till havs. Ju längre ut vi komma, desto kraftigare börjar färjan att rulla. Det här måtte bli trevligt! Vi märka, att vi äro ena riktiga landkrabbor. Sjösjuka, jo jag tackar! Inom några minuter ar det ett faktum. Färdledaren först! Och sedan en stor del av de övriga. Usch! Tiden går, och vi närma oss mer och mer Sassnitz. Infarten till Sassnitz ar underbar. Riigens kritvita kritklippor hoja sig majestätiskt ur havet. Det ar en syn, som man sent glömmer. En leende grönska tjusar och fägnar ögat. Vi stäva in mot Sassnitz, litet »olustiga» av sjöfärden. I Sassnitz stanna vi endast några få minuter. Med ilande fart bär det vidare - till Hamburg. Från Sassnitz till en liten stad Bergen, ar det typiskt Skånelandskap med bokhult och väderkvarnar. Stralsund passeras kl. % 5 på morgonen. Solen tittar fram, och vi hälsa den välkommen med »Dåne liksom askan bröder».
Dåsigheten från sjöresan ar över. Humöret ar det bästa. »Där ha vi ju Hindenburg», säger någon. Men ack, vi togo misste. Det var en järnvägstjänst-man, som sa liknade den store statsmannen. För resten sågo vi många järnvägsmän, som liknade Hindenburg. Den mannen har många dubbelgångare. »Nej, här ska ätas.» Det ar en av dal-
.«aeäåfc»«at
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
