Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
62
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 4
Nationernas byggnad i Köln.
storslagen på samma gång. Den består av en större mittbyggnad och två flyglar. Mitt på slottsgården står en ryttarstaty av Lndvig XIV.
Vi tåga in i slottet och ha inte vandrat många minuter, förrän vi äro i det ryktbara Galerie des glaces, Mansarts och Lebruns mästerverk. Vilka skådespel har inte detta praktgalleri varit med om! Från taket titta otaliga gudar och gudinnor ned. Mitt bland dem alla synes solkungen själv, klädd i kunglig dräkt. Han synes stolt över sitt festgemak. Här i denna spegelsal slöts freden 1871, och då världskrigets åskor tystnat, undertecknades fördraget i Versailles i denna sal 1919.
Trädgårdsanläggningarna äro huvudsakligen anlagda av Marie Antoinette. Parkens leende grönska, de små halmtäckta hyddorna och vattensamlingarna påminna om ett sagoland. Här ha Marie Antoinette och hennes hovdamer ägnat sig åt herdeliv. De ha mjölkat, kärnat smör och ystat.
Solen dalar och sprider ett förtrollande sken ut över Versailles sagolika park, och framför slottets fasad sitter en skara ynglingar från Sverige med färdledaren i mitten. Hur lockande det än kunde vara att sitta kvar och njuta av allt det storslagna runt omkring, låter det sig dock icke göra.
Torsdagen inleddes med ett besök i Pantheon. Detta majestätiska tempel har sedan 1885 varit helgat åt Frankrikes stora söner. Före denna tid ha dess öden växlat som vinden. Mirabeau var den förste, som gravsattes i Pantheon. Såväl Voltaire som Eousseau fördes hit under mycken pomp och stat. Vid Rousseaus grav synes ett mycket vackert monument. Victor Hugo, Frankrikes store nationalskald, har också sin grav här.
Men låt oss lämna Pantheon och gå vidare. Dagsprogrammet är ansträngande. Närmast gäller det ett besök i Bois de Boulogne. Det känns skönt att få komma i skuggan ett tag, ty det är varmt, ohyggligt varmt. Vita svanor plaska i den relativt grunda »Nedre sjön». Lummiga träd inrama vattenspegeln. Vi fördjupa oss några få minuter i det lugn, som råder här. Man kan knappast tro, att man befinner sig i ett hörn av det jäktande och brusande Paris. Så lugnt och stilla är det här. Men så är det också mitt på dagen. Först i skymningen blir det liv och rörelse härute. Lika lugn och fridfull, som Boulogneskogen är så här mitt på dagen, lika osäker är den vid midnattstiden.
Vi ska’ till Pontoise, en liten stad belägen ungefär fem mil från Paris. Snart sitta vi instuvade i en allt annat än elegant tredjeklasskupé. Men framåt går det, och det med stor hastighet. Något över fem äro vi framme vid Pontoise. Efter en titt på staden taga vi oss ett dopp i floden Pontoise, som lugnt och sävligt kravlar sig fram vid utkanten av staden.
Hur olika äro inte dessa franska småstäder mot våra svenska! Smutsiga och illa vårdade gator och hus mota ögat, var man än tittar. Och sådan lukt! Men det ligger också något förnämt över dem. Intrycket blir inte dåligt. Tvärtom. Kanske det beror på att alla människor se så gemytliga ut?
Vi lämna staden och söka oss ut till landsbygden i sta’ns närhet. För fem francs ha vi ackorderat om en biltur på en timme. Det blev en trevlig färd. I en liten by i närheten av staden gjorde vi uppehåll. Det var en äkta fransk bondby med kyrkan belägen mitt i byn. Bra gärna skulle vi också vilja göra en titt i kyrkan. En gumma, en riktig fransk bondgumma, skaffar oss nyckeln och för oss beredvilligt in i den trevliga och stämningsfulla kyrkan. Bland annat visar hon oss en liten tavla, som kommunen satt upp över de i världskriget fallna sönerna från bygden.
Så bär det i väg genom bördiga åkerfält till Pontoise. Vi ha sett en skymt av den franska landsbygden. Sett hur bönderna bo. Så mycket kan man saga, att våra svenska bönder inte äro misslottade, då det gäller bostäder. Säkert skulle de inte vara hågade att byta med sina franska kolleger.
På fredagen skulle vi besöka operan. Det var premiärkväll och alltså utsikter till att bli fullt hus. Stycket, som gavs, hette Marouf eller Skomakaren från Kairo. Vi fingo våra biljetter och hade alltså säkrat platser för oss. Nu ställdes färden till Luxembourgmuseet, Frankrikes äldsta nationalmuseum. Hur litet verkar inte detta, jämfört med Louvre! Det är de levandes konst man här beser. Moderna verk utställas här. Något tiotal år efter konstnärens död förflyttas hans konstverk från Luxembourgmuseet. De allra flesta hamna då i Louvre. Där finnes plats för dem.
Vid åttaslaget äro vi vid Place de l’Opéra. Det är teaterdags. Gatutrafikens orkester spelar i vilt fortissimo. Otaliga poliskonstaplar, klädda i mörkblå, korta kappkragar, dirigera lugnt och säkert klungan av bilar, som fastnat vid Café de la Paix. Framför den ståtliga operabyggnaden stanna hundratals bilar. Och uppför Garniers berömda trappa taga »spetsarna» av pariservärlden. Ridån går upp. Applåder från en förväntansfull och entusiastisk publik. Den 80 man starka orkestern spelar så bedårande, att man känner sig, som vore man i en annan värld. Så förflyta några timmar i denna sagolika, underbara stämning.
Midsommarafton är sista dagen i Paris. Sista dagen - det är vemodigt! Vi börja ju först nu bliva litet smått hemmastadda i världsstaden. Dagen ägnas till största delen åt att taga en sista titt på gatulivet, för uppköp o. d. Ty vem vill väl inte ha någon liten minnessak med hem!
Dagen svinner hastigt. För sista gången fara vi métropolitain till vårt hotell. Precis på tioslaget ångar tåget ut från stationen. Vi kasta en sista blick på Paris. De tusende och åter tusende ljusskyltarna flamma upp mot stjärnorna. Vi tycka oss förnimma otaliga språk, som talas av den myllrande skara av människor, som kravlar sig fram bland de skyhöga husen. Vackrast bland dem alla klingar franskan. Under dessa få dagar ha vi lärt oss värdera fransmännen och deras kultur.
Vi säga farväl till Frankrike, fransmännen och deras evigt leende ansikten.
Klockan var inte stort mer än åtta på midsommardagens morgon, då vi anlände till Köln. Inte voro vi precis så utvilade. Sömnen hade det varit klent beställt med. Efter besök i Kölnerdomen ställdes färden till Bingen, en liten stad vid Rhen. Vädret var strålande, och en lämpligare dag för en färd på Rhen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
