Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nr 4
SVENSK LÄKABETIDNING.
kunde inte tänkas. Vi skulle nämligen fara från Bingen till Koblenz på båt, en färd på ungefär fyra timmar. Vart man än ser, mötes ögat av ett virrvarr av torn och borgar, som ligga där färgmättade i solskenet. Utefter Khenstranden ligga otaliga små städer och samhällen. Alpiskt sluta sig kullarna kring de spetsiga taken. Lummig skog och grönskande vinberg bilda skyddsvakt kring de vittrade murarna. Dessa otaliga borgar från medeltiden ge landskapet en förnäm och säregen prägel. Sa förde oss taget åter till Köln, dit vi framkommo vid 12-tiden. Det var en dag rik på minnen vi lämnade bakom oss.
Nästa morgon vaknade vi alltså i Köln. Dagen ägnades åt att bese staden och Pressutställningen. Svenska generalkonsuln i Köln var nog vänlig att bjuda oss på middag å utställningens restaurant. Generalkonsuln själv var på grund av sjukdom förhindrad att närvara, varför hans sekreterare dr W. Keller fungerade som värd. Efter middagen besågo vi utställningen under ledning av en ciceron, som dr Keller var nog vänlig att skaffa oss.
Sedan vi ägnat någon timme åt utställningens nöjesfält, styrde vi kosan till stationen för att fara vidare mot norden. Vid stationen hurrades det för generalkonsuln och dr Keller, till vilka vi stå i stor tacksamhetsskuld för den förståelse och gästfrihet, som de visade oss.
Så var besöket i Köln även det blott och bart ett minne. Nästa »hållplats» var Lübeck, den gamla handels- och hansestaden. Vi strövade omkring och besågo bl. a. rådhuset, ett par kyrkor samt det hus, där Gustav Vasa en gång bott.
Snart sitta vi åter på tåget. Det verkar höst därute. Regnet piskar ilsket på kupéfönstret, då vi glida in till Sassnitz.
Så äro vi då åter på färjan. För varje minut stäva vi närmare Sverige. Färjan lägger till. Det blir liv och rörelse i en hast. Stockholmståget för oss vidare mot norr. Vi närma oss Alvesta, där tre av sällskapet skola lämna oss. Tanken flyktar tillbaka till dagar, som gått. Det har varit trevliga dagar, som givit minnen för livet.
Ingen bör försumma
att för sina kamrater framhålla betydelsen av att hålla ett
eget exemplar av
Svensk Läraretidning
Ett storverk i Norrlands ödebygder.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor har utgivit en minnesskrift över arbetsstugeverksamheten under det gångna kvartsseklet med titeln Norrbottens arbetsstugor 1903-1928. Denna minnesskrift bör i synnerhet hos dem, som icke känna arbetsstugeidén närmare, påkalla ett synnerligt intresse.
Det var under den bistra nödvintern 1902-1903, som några behjärtade män, främst dåvarande landshövdingen i Norrbottens län, K. J. Bergström, samt rektor Carl Svedelius i Luleå i Norrbottens läns lappmark och finnmark organiserade tillfälliga barnbespisningsan-stalter för omhändertagande av barn i ödebygderna, och ur dessa anstalter ha arbetsstugorna framvuxit. Till en början organiserades åtta dylika anstalter, l dessa undervisades barnen i olika slag av slöjd, därav namnet arbetsstugor.
De svenska utmarkerna ovan odlingsgränsen äro, som en av arbetsstugerörelsens främsta män, stiftssekreteraren Albert Carlgren framhöll i sitt tal vid 25-årsjubileet, »ett land for sig, där det förlängda vintermörkret, det skärpta klimatet och de oerhörda, ofta väglösa avstånden skapa en isolering, som gör också människorna till ett folk för sig i det nutida Sverige. I vildmarkernas tystnad och for oss nästan ofattliga enslighet har släktled efter släktled levat och kämpat mot omilda naturmakter sin kamp för ett knappt bröd och sedan förts till vila i namnlösa gravar. Kesignationen ar här ett utmärkande drag i människornas liv, ett drag på gott och ont. Resignationen förliker dem med tillvarons tidlösa enformighet och armod men klavbinder även hågen att arbeta sig därur. Varje kraftansträngning till förbättring förefaller ganska ändamålslös och onödig. Vad skall man för övrigt taga sig till - fråga de sig - ute i kölden och mörkret, inne i skenet av en enda osande lampa ? Midvinterkvallen begynner tidigt, ty den börjar klockan två. Då breder skymningen sin slöja över de sovande vidderna och en ensam liten stuga, som kan vara nästan överhöljd av snön. Växer där upp, såsom ofta ar, en stor barnskara, och inskränker sig kreatursbesättningen, om där överhuvud finns någon, till en eller två kor, närda av några självväxande myrängars ovissa och magra avkastning, sa förstår man, att den fattigdom, som där råder, ar av sitt särskilda slag. Den ar lämnad åt sig själv och har länge varit oåtkomlig for hjälp i vanlig ordning. Men det ar icke längre sa!»
Att hjälpa framför allt barnen och ungdomen, att hämta dem ut ur sitt övergivna armod, att ge dem en frisk kropp och en frisk själ, att ge dem fostran och ordnad skolundervisning och rädda dem åt en framtid, mindre mörk, mindre kall, mindre håglös men mera
fylld av hopp och förtröstan på något ljusare och bättre, att göra dem till hemmens och hembygdens reformatorer - det ar den uppgift, för att tala med Albert Carlgren, som arbetsstugorna fått sig förelagd till båtnad för den svenska utmarken och därmed för den svenska kulturen.
Minnesskriften, omfattande 250 sidor och försedd med inemot 150 illustrationer, innehåller ett flertal synnerligen intressanta och upplysande uppsatser och uttalanden om arbetsstugornas verksamhet av dem, »som varit med» i det direkta arbetet, såsom stiftssekr. Albert Carlgren, rektor Carl Svedelius, fru Julia Svedelius, generaldirektör G. Malm, biskop O. Bergqvist, lokalföreningarnas ordförande och arbetsstugornas föreståndarinnor. Vidare förekomma uttalanden av personer, som mera å ämbetets vägnar haft med dem att skaffa, däribland byråchefen G. H. von Koch och undervisningsrådet Sven Nylund samt flera av statens folkskolinspektörer.
De ekonomiska uppgifterna i minnesskriften vittna om ett tålmodigt och kärleksfullt arbete och en storartad offervilja. Vid inrättandet i januari 1903 inhystes de åtta första arbetsstugorna i förhyrda provisoriska lokaler, alla av mycket bristfällig beskaffenhet. Genom gåvor av enskilda donatorer och givare har under årens lopp möjliggjorts uppförande av icke mindre an tolv egna byggnader för arbetsstugorna, representerande ett nuvärde av omkring 750,000 kronor. För tvenne arbetsstugor ha resp. kommuner, Arjeplog och Jokkmokk, uppfört särskilda hus. I arbetsstugorna kunna f. n. inemot 500 barn mottagas, och de vistas där i medeltal 275 dagar om året.
Ekonomien förbättrades, sedan tillstånd utverkats att för den socialt kristliga kärleksgärningen i Norrbottens ödebygder upptaga en årlig kollekt i rikets kyrkor, och ej minst sedan statsunderstöd erhållits för varje intaget barn och till föreståndarinnornas avlöning.
Här ha blott antydningar om arbetsstugornas verksamhet kunnat göras. Ett ingående studium av minnesskriften, som torde erhållas hos stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, Luleå, medför utan tvivel hos varje läsare ett starkt intresse att på ena eller andra sättet stödja arbetsstugesaken.
Eller för att anföra den alltför tidigt bortgångne folkskolinspektören Vitalis Karnell: »Vi bygga upp bildstoder och härliga palats. Det måste ett kulturfolk göra. Men ni, som bo i solskenet och kulturens sköte, och vi, som satts här uppe i Ultima Thule att verka för kulturens spridning, låtom oss gemensamt bygga upp de levande människorna efter den förmåga vår människokärleK och känslan f or vårt ansvar giver!»
Erik Castegren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
