Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 6
SVENSK LÄKARETIDNING.
99
Geografi och hembygds-undervisning.
Av seminarieläraren L. G. Sjöholm.
Nyckeln till geografiens portar ligger dold i hembygdens mark. Det ar därför en klok åtgärd, att folkskolans undervisningsplan för de tre första skolåren tager upp en grundlig genomgång av den egna bygdens förhållanden. Det ar för visso motiverat även av sakens egen natur: ens barndomsbygd ar värd att lära kanna. Men den sidan skall ej vidröras i detta sammanhang. Nu skall jag i stället försöka belysa hembygdsundervisningens betydelse för geografistudiet. Eedan under de två första skolåren tar hembygdsundervisningen upp ett ej föraktligt lärostoff av betydelse även för geografien. Växter och djur i omgivningarna samt skilda sidor av arbetslivet behandlas, och förråd samlas i ladorna, även om många gånger det egentliga syftet ar att utveckla barnens iakttagelseförmåga. Och många gånger lockar stoffet från den egna bygden till skildringar av motsvarande förhållanden i andra delar av vårt land, t. ex. hur säden bärgas i Skåne, i Dalarna, i Västerbotten, hur lappen reser sitt tält, skogsarbetaren timrar sitt blockhus, skåningen »kliner» sitt korsvirkeshus, hur nybyggaren gör i ordning en släpa, hur nomaden färdas i akja, norrbottningen i rissla och den billöse svensken i om-nibus eller på tåg. Tack vare den rikligt tilltagna tiden kunna sådana skildringar göras fylliga och få det upplevdas verklighet genom arbetsövningar av skilda slag. Och härmed lägges en grund för den kommande geografiundervisningen.
Men framför allt ar det tredje skolårets kurs, som förbereder det egentliga geografistudiet. Ja, man kan knappast taga upp något moment utan att ens läraregoism gör reflexionen: vilket gagn ha de (barnen!) av detta, när de skola läsa geografi? Och då man framdeles ofta vänder tillbaka till bygden för att få jämförelsematerial och utgångspunkt, kan man med ett visst fog - det innebär icke hela sanningen - saga, att hembygdsundervisningen representerar en princip, och t. o. m. en ganska viktig sådan, vid geografiundervisningen.
Vi följa en höstdag en rännil och se, hur det muntra vattnet plockar med sig grus och sand och lämnar det i fred i fina lager med klar och lätt påvisbar sortering. Och vi ha därmed en förklaring på de glaciala avlagringar, som sa ofta möta i Sveriges geografi. En dag samlades en skara norrlandslärare på en tallhed. Vägen var utschaktad och begränsades av en slänt, utför vilken nederbördsvattnet hade runnit efter en duktig rotblöta. Och vad funno vi? En verkligt fin kan j on och där nedanför en
utsvämmad sandplatå. Vi hade ett randdelta i miniatyr, en förminskad kopia av Bredåkra och de många andra förutvarande eller ännu brukade exercisplatserna. Samma skara stod en annan gång vid ett starkt sluttande dikes utlopp i Kalixälven. Ett starkt regn och ett något lättsinnigt tilltaget fall hade skänkt vattnet kraft att arbeta. Nu var diket sa gott som torrt, sa att vi kunde se arbetets resultat in i minsta detalj. Vi hade grus och sand som förut, men dessutom ett dråpligt lager svämlera av ett par decimeters tjocklek. Och i detta lager hade den avtagande vattenmängden gravt sig en ny fåra med branta väggar - en ung flod! Ja, den hade grävt sig ned i etapper, av vilka den översta förstås var bredast - vi hade »forntida» strandlinjer i noggrant samma plan, alldeles som vi kunde påvisa for Kalixälven själv på Svartbyns åkrar och den motliggande tallhedens jämna terrasser. En profil genom diket med dess avlagringar gav oss samma bild, som Högbom i »Norrland» har gett oss av Ångermanälven. Vattnet hade även haft älskvärdheten att skara sönder de yttersta avlagringarna i hyggliga delta-formade partier. Vi hade ett livslevande delta för ögonen med förmåga att påtagligt inprägla begreppet på ett långt överdådigare sätt an den mest vältaliga skildring av Nilens möte med Medelhavet eller Amazonflodens trög-flutna mynning. Och när skolbarnen om ett par ar läsa om hur Po i kapp med Mussolini håller på att utvidga Italiens välde, om hur om något tusental ar Po-deltat byggt bro över Adriatiska havet, sa komma barnen att nicka och säga: jaha, vi såg ett fint delta, vi också.
Det där svämlagret lockar till vidare utflykter. Det hade avsatts i vatten. Och vi få däri förklaringen till uppkomsten av den lera, som täcker stora delar av vårt land nedanför högsta marina gränsen. Ur en lerklump kunna barnen, när de sa vänjas att se tingen i ratt sammanhang, avläsa en underbar historia om vårt lands jord och grund. Men ännu mera. I den färska leran vid ett dike finna barnen just ingen växtlighet. Den ligger där sa ogästvänlig. Vintern kommer, leran fryser sönder, och en solig vårdag ryker den vittrade leran för en vänlig barnspark. Snart kan hästhovsörten åtaga sig ett nytt mandat, till vilket andra kulturkämpar sa småning- , om erhålla tillträde. Leran omvandlas genom vittring, genom växternas tillskott och, när den dagen ar inne, genom människans bearbetning till en god åkerjord med egenskaper, som barnen genom experiment i någon mån utforska (absorptionsförmåga, kapillaritet o. d.) eller som de iakttaga på ort och ställe. Den »tunga» leran kräver starka dragare och föder storväxta kreatursraser. Och när allt detta ar erfaret under hembygdsstudiet, kan en liten slarver i västra Sverige läsa på en kartskiss över högsta marina gränsen, hurudana krea-
tur bonden på östgötaslätten sannolikt har. Och genom analogislutsatser kan han måhända även bilda sig en föreställning om den kreatursras, som befunnits vara lämpligast i Norrlands skogsområde.
Lerslätterna, nu praktiskt taget överallt i vårt land uppodlade, ha givit upphov till en bebyggelse, vars art iakttages och diskuteras, där sa ske kan, måhända under jämförelse med de små åkrar och enstaka gårdar, som utmärka moränmarkerna. Orsaken till denna skillnad? Ja, den står klar, om barnen vänjas att tanka över det, som de måhända dagligen ha för sina ögon. Och följa de arbetslivet i ladugården, på åker och äng, i skog och torvmosse, sa behöver det ej bli tomma ord, när barnen om de baltiska småstaterna eller Danmark läsa om åkerbruket och boskapsskötseln som huvudnäringsgrenar, ja, an mera: en hänvisning till dessa länders berggrund och till deras delaktighet i det stora nedisningsäventyret skänker strax svaret på den hälsosammaste av alla lärjungefrågor : varför ?
Beräkna barnen efter sina iakttagelser på sådd och skörd där hemma, hur lång växttid korn och havre ha i Norrland och vårvete i södra Sverige, sa få de se, hur odlingsgränsen flyttas längre åt norr eller högre upp på fjällen, när Weibullsholm sänder ut en ny havresort, f jällhayre, som mognar på 75 dagar mot tidigast 90 dagar förr. Höra de slutligen en gång, när Canada behandlas, att dess berggrund och lösa jordlager i stora delar av landet haft samma historia som hos oss, ja, då blir det ej sa svårt att begripa detta avlägsna land. Jämföra de sa också isotermerna där borta och här hemma, sa veta de, vad som väntar en eventuell utvandrare, och de förstå betydelsen av att den canaden-siska regeringen nyligen kunnat sända ut en vårvetesort, som mognar på 78 dagar.
Åkerlapparna i den egna bygden lägga barnen samman (texten till An-ricks åkerareal ar bra att ha), socknens storlek beräknas (kanhända med tillhjälp av generalstabsblad och genomskinligt cm- och mm-rutat papper), det hela återgives grafiskt på cm-rutat papper - sa enkelt det var! En grannsocken ritas där bredvid i samma skala. Och därmed begynner ett drag, som flitigt går igen i geografiundervisningen: jämförelse. Av länet ritas motsvarande grafiska framställning, socknen ställes där bredvid: man mäter länet med den egna socknen. Och när andra län framställas, mätas de med det egna länet. Till slut ligger hela vårt land med sina 9 % åker, 2 % äng, 60 % skog och 29 % annan mark i sina bestämda färger och flitigt inövade former. Och tack vare att den i och för sig icke särdeles konkreta grafiska framställningen successivt vuxit upp från det välbekantas självklara förhållanden, far den ett utomordentligt värde, när man i fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
