Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 7
SVENSK LÄRARETIDNING.
125
Last och återgivet.
Det stenografiska protokollet över remissdebatten föreligger nu i tryck. En genomläsning av protokollet visar, att frågan om provisorisk avlöningsförbättring för folkskollärarna i andra kammaren berördes av tre talare, nämligen förutv. statsminister Ekman (fris.), hr Olsson i Kullenbergstorp (bf) och förutv. finansminister Wigforss (soc.).
Herr Ekman yttrade i denna fråga:
I fråga om herr ecklesiastikministerns huvudtitel skall jag icke stanna vid detaljerna, ty de äro för många, och det finns tillfälle att senare återkomma till dem. Jag skall icke heller gå in på den åtgärd, som utgör det mest markanta, när det gäller ökningen på denna huvudtitel, nämligen löftet om ett provisoriskt lönetillskott åt olika lärargrupper. Det var ju uppenbart, att i den situation, som nu föreligger, nämligen att det finns sa rika överskottsmedel, kunde det gamla skälet om mera dyrbara förslags outförbarhet på grund av bristande tillgångar icke längre göras gällande. Men nog antar jag, att man på många håll förvånar sig över att på detta lönepolitiska -område regeringens intresse sa klart ådagalagts. Man hade förut en motsatt uppfattning om högerns ståndpunkt i denna fråga. Vad jag nu vill säga ar blott, att jag hoppas vårt förbättrade ekonomiska läge icke skall inverka förryckande på den differentieringssynpunkt, som i denna lönefråga icke utan skal gjorts gällande.
Ur yttrandet kan intet direkt utläsas om den frisinnade partiledarens ställning till de förslag i frågan,- som komma att prövas av årets riksdag. Någon entusiasm för saken framlyser emellertid knappast i anförandet. Vad man däremot har att anteckna ar, att »differentieringssynpunkten» återigen ar ute och spökar. Svensk Läraretidning ställde redan vid tillsättandet av 1928 ars lönekommitté spörsmålet, vad som menades med antydningarna härom i finansministerns yttrande till statsrådsprotokollet. Något svar har icke lämnats till dags dato. Det hade varit av intresse att åtminstone nu få en aning om vad den förra regeringen åsyftade med detta sitt dunkla tal.
Herr Olsson i Kullenbergstorp gjorde följande ul^alande:
Den siste talaren var en liten smula inne på frågan om k. m: ts förslag om lärarnas tillfälliga löneförhöjning. Jag vill då först säga, att vi bon-deförbundare blevo rätt sa överraskade
över den förra regeringens beslut att tillsätta en löneregleringskommitté – sa tror jag man kan kalla den. Vi hade ju denna fråga uppe vid fjolårets riksdag, och den var även före vid 1927 års riksdag. Bägge gångerna stannade riksdagen vid att den ansåg tiden icke vara inne_för att komma fram med något förslag och för ögonblicket göra något. Och varför? Jo, vi ansågo, att förhållandena på det ekonomiska området i vårt land icke voro stabiliserade. Nu förvånar det mig visst icke, om den, som ar bosatt i Stockholm, överhuvud icke sysselsätter sig sa mycket med förhållandena ute på landsbygden utan tycker, att här ar det tämligen stabilt och här flödar det av rikedom. Här ser det icke farligt ut, menar man. Men sa ar det icke i hela landet. Jag skall verkligen upprepa de ord, som jag yttrade i statsutskottet, att ar det sa, att man med skäl kan säga, att förhållandena äro stabiliserade, sa ar detta for de yngre jordbrukarna här i landet en ekonomisk dödsdom utan återvändo. Sa illa ligger det till på detta område. Jag skall icke upprepa, hur indextalen ligga till för oss, men laget ar till ytterlighet förtvivlat för jordbrukarna, för vilka indextalet står vid 100, när andra grupper fått sina inkomster höjda till ett indextal av 200 och däröver. Detta system ar helt enkelt ohållbart.
Men nu har denna apparat igångsatts. Jag förstår visserligen att den dåvarande statsministern var utomordentligt intresserad av att saken kom till stånd. Men vad som förvånar mig ar, att den nu sittande regeringen - trots att eljest, när en utredning igångsatts medelst tillsättande av en kommitté, det icke varit brukligt, att innan utredningen slutförts, föreslå nya anslag och dylikt utan att ett verkligt tvångsläge förefunnits - i alla fall kommit med detta förslag. Som sagt, eljest ar det ju det vanliga sättet, att medan en utredning pågår, sa gör man ingenting, innan utredningen ar klar. Jag skall verkligen rikta den frågan till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet: Vad var det egentligen f or ett tvångsläge, som dikterade det förslag, som han annonserade, innan utredningen kunnat vara klar på området? Jag skall icke gå in på frågorna om löneställning eller dylikt utan blott på denna enda punkt fråga: Vad var det, som nödvändiggjorde denna brådska ?
Ecklesiastikministern lämnade frågan obesvarad. Sa värst nödvändigt var det väl heller icke att giva sig in på vidlyftiga diskussioner med en talare, som bi. a. i grund förvrängde innebörden i 1928 års riksdagsbeslut angående lärarnas lönefråga.
Herr Wigforss berörde i sin stora översikt över budgeten frågan med följande ord:
Men det finns en sida, som jag inte kan lata bli att beröra, fastän den redan förut berörts, och det ar själva användningen av dessa medel. Jag tänker närmast på användningen av medlen till skattesänkningar. I fråga om de medel, som herr "Wohlin använder till Ökade utgifter - om jag bortser från fjärde huvudtiteln, där säkerligen finansministern känner min ståndpunkt - har jag inga invändningar att göra. Jag skulle också i detta sammanhang gärna vilja ge honom ett erkännande för de 6 millioner kronornas höjning av lärarlönerna, ty jag förmodar, att han därvidlag varit den drivande kraften, och i alla händelser har ju förslaget tillkommit i fullt samförstånd med honom. Det ar en sak, som inte vilken finansminister som helst skulle gjort. Jag vill inte säga, att det fordrades sa ofantligt stort mod att komma med detta förslag. Det skulle fordrats större mod, om det kommit från en socialdemokratisk regering, ty då kunna vi vara övertygade om, att högerns jordbrukarrepresentanter i denna kammare icke skulle ha mottagit det med samma, som det tycks, blida eller likgiltiga min, som de nu gjort. Men även för en högerfinansminister skulle jag vilja säga, att det vittnar om en viss djärvhet att på denna punkt taga konsekvenser, som ändå förr eller senare måste tagas. Han har tydligen i det fallet räknat med att själv få göra upp även nästa budget och inte handlat, som om han tänkte lämna den saken åt en efterträdare, och därför ar han förtjänt av ett oförbehållsamt erkännande.
I detta anförande kan man tydligen utläsa en positiv välvilja mot förslaget - ett förhållande sa mycket mera glädjande, som missljud försports även från en eller annan medlem av det politiska parti, inom vilket han själv ar en sa inflytelserik medlem.
Vi återkomma emellertid an en gång till frågan, om hans och hans meningsfränders medverkan ej kan vara att påräkna för en tillfällig löneförbättring utan prutning. Det ar dock snart ett helt årtionde, sedan flertalet andra tjänstemannagrupper fingo sitt. Fullt ut och obeskuret.
Lönefrågan dryftas alltjämt här och var även i pressen. Särskilt intresserar det uppenbarligen en del av bondeförbundets pressorgan att framsläpa sa många stötestenar som möjligt i vägen för frågans lösning. Tidningen Kalmar-Kalmar läns tidning har sålunda anställt en enquéte bland åtskilliga lantbrukare i Kalmar län, vari lagen läses för den otacksamma folkskollärarkåren. Vi plocka ur högen några uttalanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
