Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 7
En f. d. landstingsman skriver bi. a.:
Vad som de senaste åren allra mest bidragit till landsbygdsbefolkningens aversion mot lärarkåren, ar deras oupphörligt framställda anspråk på löneförhöjning. Sedd mot bakgrunden av de löneförmåner, som åtnjötos av våra äldre folkskollärare for ett tjugofemtal ar tillbaka, äro dock deras löner avsevärt bättre. Bostadsförhållandena äro numera fullt efter tidens krav, och jämfört med övriga inkomsttagare på landsbygden ar deras ställning relativt god. I stället för den jämförelse med andra statstjänstemän i motsvarande ställning, som lärarkåren framdrager som skäl för löneförhöjning, kunde de ju draga jämförelsen mellan övriga befolkningslager, befolkningen på landsbygden. Denna jämförelse skulle då visa, att de vore i ett mycket gynnsamt läge. Och vad deras jämförelse med övriga statstjänare beträffar, sa tan den i sa fall endast leda till att dessa måste vara överkompenserade.
En lantbrukare från Öland söker ordentligt göra bondeförbundspolitik av frågan. Han skriver:
Under valkampanjen fingo vi veta, att högern ar det enda parti, som tillvaratager jordbrukarnas intressen, men nu ar det ej val längre, och det märker man mer an väl. Jag undrar just, vad vara jordbrukande kamrater, som vid valet lyssnade till högerns förespeglingar, nu skola tänka. Att de hade tänkt sig ett förslag till löneförhöjning åt vår lärarpersonal som tack för tjänsten, ar väl knappast troligt, men sa blev det. Det kan under inga förhållanden vara rättvist och billigt, att lärarpersonalen nu skall ha en löneförhöjning. Enligt min mening finnes det betydligt viktigare saker att offra pengar på just nu, och ingen kan påstå, att lärarlönerna äro dåliga. För övrigt håller hela skolväsendet på att växa oss över huvudet. Jag hoppas, att våra bondeförbundare i riksdagen inse, varåt det pekar. Skall det fortgå, som det nu gör, med ideliga löneförhöjningar och ett skolhusbyggande över alla gränser, sa äventyras snart småfolkets ekonomi. Den, som lever, får se!
I liknande tonart gå de övriga uttalandena från lantbrukarhåll - tidningen har tydligen vetat, till vilka den vänt sig med begäran om svar. Vi återgiva emellertid ej flera av dessa inlägg. Däremot kunna vi ej underlåta att in extenso avtrycka följande inlaga i samma tidning av en insändare, som kallar sig »vän av sund f olkskollärarlönepolitik»:
Finns det månne otacksammare människor till i världen an folkskollärarna i Småland? Jag kan nämligen inte tro, att de äro likadana i Sveriges övriga landskap. Men sa äro de också mesta-
inflyttade från utsocknes orter, såsom Stockholm, Göteborg och Malmö eller andra av högfärd och njutnings-
lystnad infekterad!
städer. De hava
därför ingen kunskap om en smålandsbondes ringa villkor och känna ingen gräns för sitt omåttliga lönebegär.
Annars hade de förvisso mycket att tacka Gud och Sveriges allmoge för. Deras inkomster äro sa rikliga, att om en lantbrukare hade två till en folkskollärare utgående årslöner samlade i sin hand, skulle han därför lätteligen kunna förvärva e¥n större jordegendom och anda få pengar över. Hade han 100 årslöner, skulle han kunna köpa halva Småland. Visserligen måste en lärare ju leva, d. v. s. betala föda, kläder, skatter och skulder m. m., men varför sparar han exempelvis inte nio tiondelar av lönen för att skaffa sig räntor. Hans arbete ar dessutom mycket ringa. Vad ar det for konst att några timmar om dagen läsa upp multiplikationstabellen samt en och annan psalmvers? Hemarbetet med rättande av barnens böcker samt förberedelse till lektionerna kan han utföra, när han vill, t. o. m. om natten, sa det bereder honom inga svårigheter. Mycken kunskap behövs ej för böndernas barn. Den bara skadar, särskilt torparnas och lantarbetarnas pojkar och flickor. Vidare har han präktig bostad, ved till husbehov, blir bjuden på ratt många kalas, får ägg till påsk och råmjölkspannkaka då och då. Han blir hälsad med avlyft huvudbonad, får hålla tal vid bröllop och begravningar och blir ej sällan rikt gift.
Ständigt kräva lärarna jämförelse med statens tjänstemän. Varför vilja de inte jämföras med torpare, skomakare och bönder? Dessa leva visserligen under mycket olika villkor, men om man toge som utgångspunkt en mindre, större eller medelstor gård med eller utan skuldsättning, skulle man nog komma till klarhet.
Att läraryrket ar utomordentligt lukrativt inses ju också därav, att nästan lika många söka in på folkskollärarba-nan som till andra allmänna tjänster.
Icke minst förargelseväckande ar, att skollärarna alltid välja sa olämpliga tidpunkter for sina lönekrav. Under en lang följd av ar ha rått statsfinansiella svårigheter, och då förstår ju varje tänkande människa, att folkskollärarna borde i någon mån ha tänkt på fosterlandets intressen framför sina egna. Sedan har det varit strejker och storlockouter, och då var det lika olämpligt. Föregående ar hade lantbrukarna många svårigheter, och i ar har det kommit sa mycket sno. Skollärarna borde verkligen förstå att hålla inne med sina fordringar, till dess handeln, industrien, bergsbruket, sjöfarten, hantverket, jordbruket och de internationella förbindelserna^ kommit riktigt i gång.
Till sist borde lärarna betänka, att den lilla popularitet, de möjligen under
kristiden ägde, mer och mer håller på att försvinna. Det kan gå sa långt, att lantbrukarna sa småningom betrakta både skollärarna och de till dem över-antvardade barnen som ett nödvändigt ont.
Vi ha ej haft hjärta att begagna saxen till att något förkorta detta inlägg. Det kan vara nyttigt för folkskolans lärare att veta, hur de böra ställa sig för att återfå sin »popularitet». Särskilt bör den avlyfta huvudbonaden, talen vid bröllop och »råmjölkspannkakan då och då» ge dem åtskilligt att tänka på.
Det bör till slut antecknas, att flera av ortens folkskollärare uttalat sig i enqué-ten, bi. a. hrr Hj. Rockström i Torslunda, S. Nordkvist i Kalmar och E. Cal-lenberg i Nybro. De ha gjort det sakligt, upplysande och värdigt, och de förtjäna därför en honnör. Vi vilja därför fullständiga var samling av plock ur Kalmar-Kalmar läns tidnings remarkabla enquéte genom att återgiva slutorden i den sistnämndes förträffliga uttalande:
Då nu sålunda de ansvariga myndigheterna under flera ar upprepade gånger vitsordat det berättigade i folkskolekårens lönekrav, men hittills avvisat detsamma endast under hänvisning till det statsfinansiella läget, vilket dock nu blivit i sa hög grad förbättrat, att avsevärda skattesänkningar kunnat göras och andra lättnader för näringslivets förbättring vidtagits eller nu föreslagits, såsom fraktnedsättningar m. m., sa torde intet bärande skal finnas att nu återigen ställa lönefrågan helt på framtiden. Det ar därför vår livliga förhoppning att, när k. m: ts proposition någon gång under närmaste tiden föreligger till behandling i riksdagen, den må vinna det välvilliga beaktande, som den sa väl förtjänar. Jag ar sa stor optimist, att jag vågar tro, att även våra lantbrukarrepresentanter i gemen icke skola ställa sig helt avvisande. Åtminstone torde icke »97 procent» komma att säga ett bleklagt nej.
Man kommer längst med att på detta sätt lugnt och sakligt bemöta även illviljan och ovederhäftigheten.
Om Ni vid läsningen av detta nummer finner detsamma innehålla något i ett eller annat avseende
värdefullt,
sa skulle Ni göra Svensk Läraretidning en tjänst och gagna denjria lär ar pr essen om Ni ville
visa det
for de medlemmar av folk- eller små-skolkaren, som ännu ej äro prenumeranter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
