Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
SVENSK LÄKARETTDNINGK
Nr 8
Plan över en bostadslägenhet om ett rum med kokvrå.
I källarvåningen äro badrum inredda, ett för varje våning, samt pannrum med motorer och stora värmeugnar, tvättstuga, torkrum, elektrisk mangel och stryKrum.
Vid en av trappuppgångarna kan man med hiss komma upp även till vindsvåningen. Här leder en dörr till ett stort centralkök, och där bredvid äro renseri och diskrum, serveringsrum och skafferi, alla inredda efter moderna principer; inte ens elektriskt kylskåp saknas. I vindsvåningen finnas rum för husmoder, kökspersonal och städerska.
Genom en lång gång kommer man från personalrummen förbi biblioteksrummet och sa vidare till den stora gemensamma matsalen, där hyresgästerna intaga sin middag och somliga även sin frukost. Utanför matsalen och biblioteket äro två mer an fem meter långa altaner, varifrån man har en härlig utsikt över skogen. Från matsalens motsatta sida ser man mot staden långt i fjärran stadshustornet och ett tiotal kyrkspiror avteckna sig mot himmeln.
Invid matsalen ar ännu ett samlingsrum med vit möbel i allmogerokoko. Här och i matsalen samlas man emellanåt till samkväm vid festliga tillfällen. I vindsvåningen har helt nyligen blivit installerad en centralradioapparat, som genom ledningstrådar bringar bud från yttervärlden till samtliga lägenheter.
Som allmänt omdöme torde kunna sägas, att lärarinnehemmet vid Äppelviken synes äga förutsättningar för fyllande av uppgiften: att skänka vila och trevnad åt dem, som där funnit ett hem.
Emelie Andersson.
ingen bor försumma
att för sina kamrater framhålla betydelsen av att hålla ett
eget exemplar av Svensk
Något om arbetssättet i B2-skolan.
I denna tidnings första nummer för året ger seminarieläraren L. G.’ Sjöholm en synnerligen intressant skildring av B 2-skolans arbetssätt. Han slutar med en förmodan, att B 2-skolans lärare ute i bygderna säkert ha mycket av erfarenhet, som borde kunna vara kamraterna till nytta. »Käre läsare», slutar han sin artikel, »låt oss få del av dem!»
Det ar sant, B 2-skolans lärare låta nog alltför sällan sina erfarenheter komma till synes. Jag har ofta undrat över anledningen till detta sorgliga faktum men funnit en förklaring. De lärare det här gäller ha, på grund av sina speciella svårigheter i arbetet, oftare an andra anledning att känna sin begränsning. Detta ar ju en omständighet, som inte just ar ägnad att uppmuntra till tankeutbyte. Vi, ty jag ar en av dem, ha nog ofta en alltför stark benägenhet att krypa bakom och bara ta råd av andra, men följden blir då också, att de rad vi få mest gälla arbetet i skolor av A-typ. När vi sa försöka tillämpa de goda råden, få vi ytterligare anledning känna vår begränsning. Eesultatet blir nedslående.
När jag nu följer hr Sjöholms vink, ar det i hopp att många andra också skola göra det. Det ar således inte i första hand för att ge andra del av mina erfarenheter, utan det ar för att själv få lära av kommande inlägg i frågan. Detta har jag sa mycket större anledning påpeka, som jag själv ännu endast har några få års erfarenhet som lärare. Vidare ber jag få hålla mig huvudsakligen till ämnet räkning. Det ar nämligen det område i mitt arbete, där jag känner mig mest tillfredsställd, vad resultatet beträffar, och där jag sålunda möjligen kan ha något av värde att ge andra.
Undervisningen i rakning kan i en fyrklassig skola bedrivas enligt två väsentligt skilda metoder. Antingen kan den för ämnet anslagna tiden delas i fyra lika delar, varav varje avdelning får sin del, eller också kan undervisningen ske individuellt. Av dessa båda metoder måstéMjag avgjort rekommendera den senare. Samtidigt måste jag emellertid erkänna, att jag hade oerhörda svårigheter att bekämpa, innan jag lyckades genomföra metoden i fråga. Jag överhopades med arbete, och räkne-timmarna voro en verklig plåga, då jag kände, att jag inte räckte till. Jag var starkt betänkt på att överge hela försöket och pröva en annan metod, men sa gjorde jag en högst intressant upptäckt. Varför kan inte en liten parvel på 9 ar lägga tillsammans 5 m. och 75 cm., och varför kan inte en något äldre parvel minska 8A hektar med 75 m2 ? Bristande övning i sortförvandling! Obs. det var övning, som fattades, och inte kunskaper l Nog visste de flesta
ungefär, hur man skulle gå till väga, men man var ändå inte riktigt säker på sin sak, och då var det ju enklast att fråga. Jag fann sålunda, att denna övning måste drivas till en ganska hög grad av säkerhet, innan ett självständigt arbete från barnens sida kunde påräknas. Upptäckten ledde ögonblickligen till tanken på mycket huvudräkning samt hemuppgifter. Lätta uppgifter men många och en mycket sakta skeende stegring i svårighetsgrad blev parolien för en tid framåt, och det dröjde inte sa värst länge, förrän jag hade glädjen konstatera en märkbar lättnad beträffande arbetet i skolan under räk-netimmarna.
Hemligheten med den individuella undervisningen i räkning ligger således däri, att barnen få tillägna sig de mekaniska färdigheterna hemma. Dessa färdigheter måste, särskilt beträffande sortförvandling ligga ett gott steg framför den egentliga kursen. Detta medför en fördel även i ett annat avseende. Den hjälp, som läraren trots allt måste lämna, kan därigenom meddelas på oerhört mycket kortare tid.
Hemtalen måste givetvis rättas. Detta blir emellertid mindre mödosamt, an man kan tro, just därigenom att målet med hemuppgifterna begränsas till den rena färdigheten. Parollen var ju »lätta hemuppgifter» - resultatet blir »rätt behandlade». Varje lärare vet ju, att rätt och ordentligt utförda skriftliga arbeten inte fordra sa värst stor energi vid kontrollen. Om slarv föreligger, blir det omräkning under en rast följande dag (effektivt!). Andra fel genomgås på tavlan individuellt eller gruppvis. Övrig kontroll kan vad räkningen beträffar anses onödig. Av de i skolan räknade talen få ju barnen hjälp till alla svårare. De mindre försigkomna barnen få mest hjälp, varför man har anledning anta, att de flesta talen bli rätt behandlade. Vid en företagen försökskontroll befanns omkring 75 % av talen rätt behandlade. Felen berodde i allmänhet på skrivfel eller mindre svåra fel (7 + 8 = 14 och analoga). Har man anledning misstänka ett större antal fel hos någon, ar ju extra kontroll av vederbörandes arbete självklar. Varje metods effektivitet visar sig för övrigt bäst genom provräkningar. Som kontroll på och gradering av elevernas kunskaper böra därför sådana förekomma en och annan gång men ej alltför ofta. Fem gånger på terminen får nog anses som maximum, for att barnen inte skola förlora känslan av prov.
Som mera allmänna synpunkter på B 2-skolans arbetssätt skulle jag vilja anföra följande beträffande de tysta övningarna.
Av många betecknas skolans utveckling från halvtidsläsande C 1-typ till heltidsläsande B 2-typ som ett steg bakåt i stället för framåt. Man menar nämligen, att en lärare, som samtidigt måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
