Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
SVENSK LÄRAKETIDNING,
Nr 10
nomgått dagens pensum, börjar omedelbart med nästa dags.
Genom en sa lagd undervisning blir behållningen större an med tillämpning av prepa-ration och förhör. Barnen ägna sig med liv cch lust åt arbetet. De ha, enkannerligen de begåvade, .möjlighet att komma längre. Hemläxorna minskas. Hemvistelsen blir en verklig fritid. Kasterna kunna bli färre och kortare. En normal människa avbryter ju inte sitt arbete endast av den orsaken, att det pågått under fyrtiofem minuter. Rasterna tagas ej på bestämt klockslag utan när lära-
ren finner, att verkliga trötthetstecken infinna sig och en allmän önskan hos eleverna förefinnes att avbryta arbetet. Rasten blir intet efterlängtat moment. Eleven märker inte, hur fort tiden går. De efter hans förmåga avpassade, förelagda uppgifterna upptaga honom. Disciplinen ar ett obefintligt problem.
Skall denna fria, individualiserade undervisning tillämpas i fortsättningsskolan, bör ej barnantalet vara stort. Läraren skall räcka till ior alla, som äro i behov av hans hjälp. Korrigeringen av de icke föraktliga
mängder svar och redogörelser barnen lämnat och utskrivandet av uppgifter i de olika ämnena ta ej ringa tid. Enl. referat i denna tidning den 30 nov. 1927 antog det fjärde fort-sättningsskolemötet i (Stockholm en resolution av följande lydelse: ».. . I fortsättningsskolan böra avdelningarna ej överstiga 25 ...» Det vore säkert i flera avseenden till gagn for den for ungdomens fostran sa betydelsefulla skolans arbete och utveckling, om detta krav allmänt vunne beaktande.
Knut Adell.
Last och återgivet.
Barnen slå ut de vuxna från arbetet.
I anledning av en artikel, som undervisningsrådet Fredriksson skrivit i tidskriften »Verkstäderna», vari berörts frågor angående yrkenas rekrytering, ungdomsarbetslösheten m. m., har Sv. Morgonbladet hänvänt sig till några personer med begäran om uttalande angående dessa problem. Bland dem, som yttrat sig, märkes även svenska metallindustriarbetarförbundets ombudsman Fritjof Ekman. Han lämnar bi. a. följande uppgifter om förhållandena inom verkstadsindustrien.
Som bekant finns det inga minimilöner för arbetare under 18 ar inom vårt fack. De löner, som erhållas, variera högst väsentligt inom olika industrier och arbetsklasser. Massor av 16-och 17-åringar tas in vid verkstäderna, och det ar även gott om 15- och 14-åringar ned till 13-åringar. Det ar en avgjord tendens inom industrien att ersätta den äldre arbetskraften med den yngre, helst barn, men i värsta fall flickor och pojkar i 17-18-årsåldern. Naturligtvis vore det väl, om dessa ungdomar finge en ordentlig yrkesutbildning, men tyvärr äro verkstäderna ganska litet intresserade härför, och arbetet bedrives i allmänhet sa, att en allsidig utbildning ar omöjlig eller mycket svår att erhålla. Specialiseringen ar ju mångenstädes långt driven, och de specialutbildade arbetarna räknas icke som yrkesarbetare liksom de inte heller erhålla en yrkesarbetares avlöning. Det ar t. o. m. sa, att en fullt yrkesutbildad arbetare icke får en yrkesarbetares lön, om han sättes till specialarbete. –––––-
Jag för min del håller för troligt, att den allmänna utvecklingen mest pekar hän på ökad arbetslöshet bland de vuxna och äldre till förmån för de yngre arbetarna, barnen mest.
Hr Ekman ar en av de mest vakna och intelligenta männen inom den yngre generationen av fackföreningsmän. Han står tillika som den faktiska le-
daren för det väldiga fackförbund, som representerar arbetarerfarenheten inom hela den svenska metallindustrien. Hans uttalanden måste därför tillmätas en synnerlig betydelse. Pekar utvecklingen, vilket säkerligen ar riktigt, därhän, att de vuxna arbetarna hota att utträngas av barnarbetskraften, då ar det verkligen på tiden, att man på allvar tar itu med detta utomordentligt viktiga sociala problem. Kanhända kunde under tiden ett litet stillestånd utbedjas i fråga om den sortens reformer, som gå ut på att fortast möjligt kasta barn i skolåldern ut på arbetsmarknaden.
Propositionen om de högre flickläroverken synes komma att utlösa en ny skolstrid. Åtskilliga riksdagsmotioner ha redan väckts av några bland de i 1927 års skolstrid agerande. For dagen hålla vi oss emellertid till pressklippen.
Ecklesiastikministern stod själv i främsta ledet, när 1927 den avgörande striden mot den Eydénska botten-skoledogmatismen utkämpades, skriver Nya Dagl. Allehanda (h.). Han känner bättre an någon annan de skäl, som då kommo högern att sa enträget och bestämt varna mot kombinationen 6-årig folkskola plus 4-årig realskola Han behöver alltså icke misstänkas för att ha velat gå den dåvarande vän-sterinajoritetens ärenden. Men val kan det misstänkas, att en i och för sig prisvärd vilja till lojalitet gentemot ett fattat riksdagsbeslut förlett honom att nu lämna de sakskäl obeaktade, som tala emot ett alltför bokstavligt fullföljande av 1927 års beslut. Oss synes denna av taktiska hänsyn förestavade politik vara allt utom lycklig. Svenska Morgonbladet anser visserligen, att »en dylik hänsynsfullhet (mot vad 1927 års riksdag bestämde) måste respekteras», men finner samtidigt, att det »för själva sakens skull vore ytterst beklagligt, om ett högst olämpligt system, nu skulle fastlåsas».
Detta senare borde enligt vår mening fått vara avgörande. Av riksdagen i en skrivelse uttalade önskemål kunna aldrig tillerkännas för en rege-
ring absolut förpliktande karaktär. De kunna det sa mycket mindre, om såsom i detta fall en mycket heterogen och tillfällig majoritet stått bakom dem - en majoritet, som vid den fortsatta behandlingen av samma fråga (1928) redan spruckit sönder. Ecklesiastikministern borde under de förhandenvarande förhållandena kunnat fritt begagna sin initiativrätt.
Som saken nu ligger till, finnes ingen annan utväg, an att riksdagen »i sunda förnuftets namn rättar till vad som här brister» (Sv. M.). Det borde icke vara ogörligt; saken kan näppeligen betecknas som en partifråga. Och man kan taga för givet, att ingen skulle med större glädje an ecklesiastikministern hälsa en sådan korrigering av den kungl, propositionen; han kan gärna icke begära bättre an att av riksdagen få svart på vitt på att 1927 års beslut ej far anses vara sakrosankt.
Stockholmstidningen (1.) avtrycker med förtjusning och citerar med en liten försmädlighet mot ecklesiastikministern Svensk Läraretidnings korta inlägg i föregående nummer. Tidningen aktar sig emellertid visligen för att med ett ord återgiva, vad vi då och tidigare framlagt om erfarenheterna från den 4-åriga realskolan. Ingen stockholmstidning utom Soc.-Dem. har haft plats för dessa uppgifter. Att Karlstadstidningen (1.) ställer upp vid St. Tid: ns sida, behöver knappast sägas.
Svenska Dagbladet (h.) yttrar i samma sak:
Den nu föreslagna organisationen ar sålunda synnerligen hård mot de flickor, som genom de statliga flickskolorna söka sig fram till real- och studentexamen. Gossarna kunna i statens läroverk, särskilt i de större städerna, i stor utsträckning nå fram till realexamen på 9 ar och till studentexamen på 12 ar, detta med en pedagogiskt väl avvägd studiegång, och detsamma gäller flickorna i vissa samläroverk. Men i de rena flickläroverken skall realexamen hela linjen utefter kosta 10 ar och studentexamen 13 ar, och då ar denna längre studiegång sa ordnad, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
