Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 12
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
1-"-A- i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
brista
Kritiken mot fortsättningsskolan.
Fortsättningsskolan har på senaste tiden blivit föremål for en ivrig pressdiskussion. Ehuru de flesta deltagarna i denna diskussion synas endast vilja ge luft åt sin missbelåtenhet med att skolan överhuvud finnes till utan att närmare angiva de fel, som enligt deras mening vidlåda denna skolform, sa har dock under denna presskampanj framkommit vissa anmärkningar mot den nuvarande fortsättningsskolan, vilka det kan vara av intresse att närmare undersöka.
En av huvudanmärkningarna ar, att ’fortsättningsskolan hindrar elevernas arbetsan-ställning. Det lär väl knappast kunna undvikas, att sa i ett eller annat fall sker. Men någon regel ar det visst inte. Ett belysande exempel på huru dylika påståenden utslungas utan närmare kännedom om det verkliga läget lämnar en artikel i en göteborgstidning, där fortsättningsskolans anordning i Göteborg (s. k. endagsskola) göres till föremål för en rätt hårdhänt kritik. Tidningen skriver bi. a.:
Följderna av denna avita anordning ha heller inte låtit vänta på sig. I de flesta fall visa de sig därigenom, att hemmen måste i ytterligare två ar utöver skoltiden försörja de unga, som ofta ha svårt att fylla ut sin lediga tid och därigenom förfalla till sysslolöshet och vad värre ar. Både målsmän, arbetsförmedlingar och ungdomarna själva ha vittnat tillräckligt härom.
Tidningen rekommenderar varmt ett frivilligt sjunde skolår i stället för fortsättningsskolan, då eleverna härigenom skulle kunna komma ut i förvärvsarbete ett ar tidigare. Det skulle således närmast vara andra årskursen av fortsättningsskolan, som hindrar den unge att söka arbetsanställning. Nu visar det sig emellertid, att ej mindre an 84,2 procent av de pojkar, som tillhöra fortsättningsskolans andra årskurs i Göteborg, ha arbetsanställning. Av de återstående ar det åtskilliga, som av en eller annan anledning ej vilja mottaga anställning, andra äro av sjuklighet eller lyte förhindrade därtill, och slutligen finnas några, som inte kunna sköta en arbetsanställning sa, att de få behålla den någon längre tid. Det ar således icke i »de flesta» utan i ytterst få fall, som »hemmen måste i ytterligare två ar utöver skoltiden försörja de unga», därför att de tillhöra fortsättningsskolan. Men håller man på att blott ett enda fall av hindrad arbetsanställning ar tillräckligt för att motivera skolans olämplighet, sa gör man nog också klokast i att skrinlägga tanken på all fortsatt obligatorisk undervisning, ty enstaka sådana fall torde man alltid få räkna med, vare sig denna fortsatta undervisning kallas fortsättningsskola eller folkskolans sjunde klass.
Vida allvarligare äro de anmärkningar, som riktats mot skolans arbetssätt och ar-
betsresultat. Skolan ar, påstår man, endast en repetitionsskola, som kopierat folkskolans arbetsmetoder och som visserligen kan friska upp elevens minne av det, han lärt i folkskolan, och möjligen meddela några nya detaljer i de gamla ämnena men alldeles icke lämna något mera bestående resultat. Om detta påstående vore med verkliga förhållandet överensstämmande, skulle fortsättningsskolan ej heller vara värd de uppoffringar, som nu göras för densamma. Men lyckligtvis ar det ej sa. Redan en blick på fortsättnings-skolornas - särskilt de yrkesbestämda fortsättningsskolornas - kursplaner visar, att det, som inläres i fortsättningsskolan, ar något for eleven helt nytt, som ej förekommit i folkskolan. På den punkten torde således kritiken vara tämligen lätt avväpnad. Men hur ar det då med arbetssättet? Kanhända ar det sådant, att det hos eleverna alstrar olust för skolan, vilket i sin tur nödvändigt måste medföra ett försämrat arbetsresultat. En sådan uppfattning möter man i följande rader, också hämtade från en tidningsartikel om fortsättningsskolan:
Man finner en lärare, som lagt ner sina fordringar åtskilliga ar under åldersstadiet för fortsättningsskolan, fåfängt framställa den ena lätta frågan efter den andra utan att få svar, och man finner en av frågorna synnerligen obehagligt berörd lärjungeskara, som trots all känsla av obehag över att sitta som levande frågetecken icke skulle förmås att hemma läsa över en läxa eller av egen drift satta sig in i en sak. Det hela ger helt enkelt ett beklämmande intryck.
Ja, visst måste det verka beklämmande, om skildringen ar verklighetstrogen. Jag känner inte, i- vilken utsträckning artikelförfattaren gjort sina sa ledsamma erfarenheter, men som någon allmängiltig bild av fortsättningsskolan kan hans svartmålning i alla händelser icke godtagas. Ty sa illa ar det nog inte, att läraren behöver lägga ner sina fordringar åtskilliga ar under elevernas åldersstadium, men skulle undantagsvis sa vara fallet, kan felet icke rättvisligen läggas fortsättningsskolan till last. Man torde nog komma sanningen närmast, om man säger, att eleverna förhålla sig i fortsättningsskolan ungefär på samma sätt, som de gjorde i folkskolan, d. v. s. att de. som redan i folkskolan visade sig synnerligen obehagligt berörda av lärarens enkla frågor, tyvärr visa samma tendens i fortsättningsskolan, under det att de, som i folkskolan skött sig bra, också fullgöra sina arbetsuppgifter i fortsättningsskolan på ett tillfredsställande sätt.
Härmed ar visst inte sagt, varken att arbetssättet i fortsättningsskolan ar sådant det helst bor vara, eller att elevernas arbetsintensitet ej kan avsevärt höjas. Tvärtom. Man kan oförbehållsamt ansluta sig till författarens krav på att denna skolform, vilken kanske bättre an många andra lämpar sig som en verklig arbetsskola, också erhåller ett friare arbetssätt an det, som måste upp-
rätthållas i folkskolan. Men jag undrar, om inte varje lärare, som några ar tjänstgjort i fortsättningsskolan, av sin erfarenhet tvingats att lägga om arbetet just i den riktningen, även om han börjat det »på vanligt från folkskolan medfört maner». Han har då funnit, att han på den vägen nått ett bättre resultat an förut. Men icke alltid äro de lokaler eller den undervisningsmateriell, som stå fortsättningsskolan till buds, lämpliga eller tillräckliga för ett sådant arbetssätt, varför läraren får nöja sig med att tillämpa arbetsskoleprincipen endast i den utsträckning, som förhållandena medgiva.
Om man vid fortsättningsskolans tillkomst ställde alltför stora förhoppningar på densamma, synes man nu vara benägen att underskatta dess värde. Man får dock komma iliag, att eleverna i fortsättningsskolan i regel äro 13-15 ar gamla och således icke nått den mognad, att man får ställa alltför stora krav på deras prestationer. Den korta skoltiden medgiver ej heller mera omfattande kurser. Men därigenom att undervisningen koncentreras på ett fatal ämnen, blir resultatet av skolans arbete ingalunda sa mindervärdigt, som man på sina håll anser det vara. Statens folkskolinspektörer, vilka torde ha de största möjligheterna att döma rättvist härvidlag, vitsorda också i allmänhet, att fortsättningsskolan under de ;få ar, den varit i verksamhet, visst icke förfelat sitt mål, om den anordnats på ett for orten lämpligt sätt.
De disciplinära förhållandena i fortsättningsskolan ha också flitigt ventilerats. Från lärarhåll har det framhållits, att förbudet mot kroppsaga skulle beröva läraren möjligheten att upprätthålla den ordning, som ar ofrånkomlig, om undervisningen skall bli fruktbärande. Ett och annat i pressen refererat fall av brott mot disciplinen har ytterligare fast uppmärksamheten på denna fråga, och uppfattningen, att disciplinen i fortsättningsskolan ar minst sagt bristfällig, har på sa sätt i vida kretsar blivit alltmera befäst. Huru förhållandena i detta hänseende i allmänhet gestalta sig, vågar jag ej med säkerhet yttra mig om, men sa mycket kan jag med bestämdhet påstå, att i Göteborg har denna fråga hittills ej vållat några större svårigheter. I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för den 16 febr. i ar skriver folkskolinspektören Lars Hofstedt angående disciplinen i fortsättningsskolan:
Ytterst få torde de fall vara, där verkliga svårigheter i ordningsavseende uppstått. Frågan om användande av kroppslig aga i fortsättningsskolan har därför ringa aktualitet, i alla fall för västra Sveriges vidkommande. Man frapperas ej sällan av den ordning och hyfs - undantagen bekräfta regeln - som präglar fortsättningsskoleungdomens uppträdande.
Ett dylikt uttalande borde vara ägnat att korrigera de felaktiga föreställningarna på detta område. Läraren står heller inte alldeles maktlös mot en elev, som genom sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
