Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 12
SVENSK LÄRARETEDNINÖ.
229
uppförande hotar att förstöra den goda ordningen i avdelningen. Även om varningar och nedsatt uppförandebetyg icke bita mycket på en sådan, sa torde dock en anmälan till barnavårdsnämnden verka ganska effektivt, förutsatt att nämnden gör sin plikt och ingriper utan dröjsmål. Huruvida detta sätt att beivra grövre förseelser ar för den skyldige bättre an kroppsaga kan nog diskuteras. Men det ar en utväg, som måste användas i de dessbättre sällan förekommande fall, där intet annat av de medel, som stå läraren till buds, hjälper. Lärarna torde således icke ha någon anledning att arbeta för borttagande av förbudet mot kroppsaga i fortsättningsskolan.
Att fortsättningsskolan blir utsatt för kritik ar i och för sig ingenting att ondgöra sig över. Den har säkert sina brister såväl som förtjänster. Ar kritiken obefogad, ar det ej svårt att påvisa detta, ar den däremot befogad, sa gäller det för skolans målsmän att i görligaste mån avhjälpa de påtalade felen. Första villkoret för att detta skall kunna ske ar, att skolan får en smula arbetsro. De ständigt återkommande ändringarna eller förslagen till ändring av gällande bestämmelser äro ej ägnade att skapa något fast underlag för ett målmedvetet arbete på skolans utveckling. Vad vi behöva ar en ingående utredning, som på grundval av hittills gjorda erfarenheter kan påvisa, vad som behöver ändras eller ytterligare göras, för att skolan allt bättre skall fylla sin uppgift att vara en för det praktiska livet fostrande skola, där den ungdom, för vilken den ar avsedd, kan finna verklig arbetsglädje. Men ständiga små lagändringar göra i detta såväl som i alla andra fall mera skada an nytta.
Hjalmar Jern.
Ersättningsskolan.
Några tankar och önskemål.
Det talas och skrives sa mycket om undervisningen och kanske ännu mera om disciplinen i den egentliga fortsättningsskolan. Om undervisningen av de barn, som avgå från folkskolan enl. § 48, d. v. s. de, som efter genomgången folkskola? gå i s. k. ersättningsskola, tyckes inan ej ha några tankar till övers. Och dock ar det en ej ringa procent av Sveriges folkskolebarn, som höra till denna kategori. Nog borde dessa barns framtid ligga oss mycket varmt om hjärtat. De skola dock även de, hoppas vi, bliva verksamma medborgare i vårt samhälle. För det att de i intellektuellt hänseende tyckas vara mindre lyckligt lottade, får man naturligtvis inte behandla dem som förlorade söner och döttrar. I stället bör man val försöka göra det bästa möjliga för dessa, som ofta på grund av bristande kunskaper få det svårt att finna sig till rätta i livet.
Författningarna föreskriva ju, att vid mycket ringa antal av dessa barn skola de undervisas antingen tillsammans med barnen i egentliga fortsättningsskolan eller tillsammans med folkskoleklass. Vidare skola de åtnjuta undervisning två ar efter slutad folkskola. För min del tror jag, att det vore
lyckligast, om man under alla förhållanden kunde ordna det sa, att dessa barn helt undervisades för sig själva. Inom ett skoldistrikt vore det väl möjligt, att man i sådana fall, som ovan nämnts, sammanförde barn från två eller flera rotar till en undervisningsavdelning. I städerna och de större samhällena går detta ju ganska lätt att ordna. Vidare tror jag, att det vore lämpligast, att det möjliggjordes att anordna ersättningsskolan som ettårig i de distrikt, där fortsättningsskolan ar -det, samt med samma timantal som denna. Detta sistnämnda för att utjämna de yttre skiljaktigheterna sa mycket som möjligt.
För den, som undervisar i ersättningsskolan, gör sig bristen på lämpliga läroböcker synnerligen kännbar. Praktiskt taget finns det inte i något ämne någon lämplig lärobok för denna skolform. Visserligen kan det invändas, att för en skola med sa svävande och obestämda lärokurser, ar det svårt att åstadkomma lämpliga sådana. I kursplaner för ersättningsskolan heter det ofta, att »fortsättningsskolans kursplaner skola i tilllämpliga delar och med nödig begränsning av kunskapsstoffet tillämpas även i ersättningsskolan». Med litet god vilja ginge det nog ändå att åstadkomma något lämpligt i läro-boksväg. Ett ämne, som detta säkert går jämförelsevis lätt med, ar räkning. Nu använder man i detta ämne, enligt vad jag under en studieresa konstaterade, dels folkskolans räkneböcker och dels räkneböcker för fortsättningsskolan. Man får därvid lätt med sådant, som antingen ar för lätt eller för svårt, d. v. s. sådant som absolut ej passar för dessa elever, och man förspiller därigenom en dyrbar tid.
I medborgarkunskap kan man hjälpa sig fram med samma lärobok, som man använder i fortsättningsskolan, men den ar därför ej lämplig. En enklare men ändå på samma gång koncentrerad framställning av medborgarens skyldigheter och rättigheter vore önskvärd.
Då de flesta eleverna komma från folkskolans femte klass, ar det säkert nödvändigt, att en kortare kurs i människokroppens byggnad och förrättningar samt hälsolära inrymmes i kursplanen for ersättningsskolan. Kanhända kunde man även därigenom bidraga till stäv jandet av kvacksalveriet, som enligt i dagstidningarna relaterade händelser florerar på ett oroväckande sätt.
I en del ersättningsskolor undervisas även i geografi. Har man gott om tid, kan kanske detta ämne försvara sin plats på schemat, ty kunskaper i geografi ha ju sin stora betydelse. Men jag tror att med den begränsade tid, man förfogar över, kan man med gott samvete slopa detta ämne och i stället använda den därtill anslagna tiden till räkning och modersmål.
I detta sistnämnda ämne synes mig målet vara ganska klart, men om de många vägarna till detsamma kan man tyvärr icke saga .detsamma. Att man här liksom i fortsättningsskolan lägger an på det praktiska och övar sig med författandet av praktiska skrivelser ar självklart. Men det gäller att endast öva sådant, som man med visshet vet
vara av praktisk betydelse for dessa elever. Bäst ar nog att anslå en god del av tiden till enkel brevskrivning samt sådana skrivelser, som man vet, att de för det mesta måste upprätta på egen hand, exempelvis kvitton, fullmakter och annonser. Parallellt härmed har jag sett somliga lärare ha språkliga övningar, skriftliga mest men även muntliga. Detta’ underlättar naturligtvis för eleverna betydligt arbetet med avfattandet av ovannämnda skrivelser. Tydligen måste även rättskrivningsläran ha sin rundliga tid.
Ifyllandet av offentliga blanketter ar också ett viktigt kapitel. ’Särskilt komma då post- och järnvägsblanketter samt mantals-och deklarationsblanketter ifråga. I synnerhet de båda sistnämnda slagen ha alltid i undertecknads avdelning väckt intresse. Detta har antagligen sin förklaring däri, att man ju övar dessa blankettifyllningar vid mantalsskrivnings- resp. deklarationstider.
Jag har med dessa rader velat väcka intresse för denna skolform. Många skulle säkert i likhet med mig med tacksamhet mottaga de råd och anvisningar, som erfarna kolleger ville giva i denna tidning om ersättningsskolan.
Otto N^lsson.
Intolerans i en lårobok.
Undervisningsplanen for rikets folkskolor säger, att läraren vid kristendomsundervisningen bör sorgfälligt undvika allt, som kan verka som sårande angrepp på andras åsikter eller motverka uppkomsten av en vidsynt fördragsamhet mot olika tänkande. Undervisningen bör ej komma i strid med det nuvarande samhällets krav på tankefrihet för de enskilda individerna.
Dessa undervisningsplanens informationer stå väl for den nuvarande lärargenerationen som en vädjan till aldrig svikande taktfullhet och ha blivit var kristendomsundervisnings alltid vakande samvete. Men tyvärr tyckas ej alla läroboksförfattare och bokförlag anse sig böra följa toleransens bud.
I en kyrkohistoria for ungdomsskolor läses t. ex. följande:
Den snillrike franske skalden Voltaire hatade kristendomen och upphetsade höga och låga mot kyrkan. Själv var han utan både religion och moral, lättsinnig, opålitlig och rå. Voltaire sökte skämta bort religionen, och hos många lyckades han. Den tidens lättsinne berodde mycket på honom.
Som denna lärobok ej ar ny och ar mycket spridd, ar det val troligt, att dess behandling av upplysningstidevarvets tankar och personligheter förr påtalats. Men om sa varit fallet, måste man förundra sig över att ej rättelse skett ens i bokens sjätte upplaga. Då författaren, hovpredikant Paul Nilsson, avlidit, bor det ligga i förlagets intresse att förändra en olämplig text.
Uppgiften att for barn med deras onyanserade uppfattning ge bilder ur kyrkans och det religiösa tänkandets historia ar svår att fylla. En lärares arbete underlättas ej av en lärobok, som med absoluta och hårda domar över en av mänsklighetens sanningssökare ger barnen ett lysande föredöme av intolerans. Jenny Wahlman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
