Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
SVENSK LÄKARETIDNING.
Nr 19
man väntat, vara beroende av faktorn indi-vidual- eller klassundervisning. Åtminstone kan man i Danmark visa vackra resultat av individuellt framåtskridande trots den i synnerhet på nybörjarstadiet förhärskande klassundervisningen.
I de skolor, där man arbetat efter Nääs-metoden, ha barnen i regel fått utföra en viss fastställd modellserie. Den enskilde slöj-darens individuella önskningar beträffande modellval och modellutformning ha under sådana förhållanden endast i ringa omfattning blivit tillfredsställda. Mångenstädes har man, låt vara i strid mot Salomons ideer, tillämpat ett system, som knappast givit spelrum för barnets fantasi och naturliga aktivitet. Vid utförandet av de föreskrivna seriemodellerna har den lille slöjdaren mången gång alltför slaviskt fått följa givna arbetsrit-ningar och färdiga arbetsbeskrivningar, och vid varje nytt moment i arbetsgången har läraren stått till reds med råd och dåd, En sa lagd individuell undervisning fostrar ej till självständighet i aroetet men gör barnet i hög grad beroende av läraren.
I den moderna Nääs-slöjden, vid vars ut-gestaltning överläraren å Nääs, slöjdinspektören vid Stockholms folkskolor, Ounnar Nilsson inlagt betydande förtjänster, söker man att innanför den pedagogiskt utarbetade övningsseriens vida ram tillämpa personlig frihet i modellval, modellutformning och arbetsgång.
Huru kan då klassundervisningen bli till nytta i en modernt bedriven och individuellt betonad skolslöjd? Låt mig redogöra för några erfarenheter, hämtade dels från ett tjugutal danska slöjdavdelningar, som jag besökt under en studieresa, dels från egna försök med en modifierad klassundervisning.
I en dansk slöjdavdelning gäller det först att komma överens om vilken sak som skall utföras. Ett stort antal modeller finnas att välja emellan, och nya uppslag framkomma ständigt i den välredigerade tidskriften »Dansk Skoleslöjd». När modellvalet ar gjort, samlar läraren barnen omkring sig vid svarta tavlan, där även en katederhyvelbänk har sin plats. Modellen förevisas, uppskisseras (på begynnelsestadiet) eller uppritas mera noggrant i olika plan (av de mera försigkomna). Allt sker under samtal mellan lärare och barn. Likaså uppgöres arbetsplanen genom resonemang om det lämpligaste förfarandet. Läraren träder ej i förgrunden. Kristian har ett förslag. Jens kommer med ett bättre, och Hans vill ändra en eller annan detalj i arbetsgången. Barnen skriva sedan upp arbetsplanen i korta punkter i sina slöjdritböcker vid sidan om skissen eller ritningen. Även den praktiska demonstrationen beledsagas av diskussion. Läraren prövar olika handgrepp och later barnen föreslå det lämpligaste. Och sa kommer den fria inövningen, då var och en far självständigt realisera, vad som under diskussionen inhämtats. Tack vare den omsorgsfulla planläggningen av arbetet hinna barnen bli färdiga nästan samtidigt. Skulle någon flink slöjdare hinna före, sa sysselsattes han, som förut ar nämnt, med s. k. mellanarbeten, och iör den, som behöver individuell handledning, står läraren till tjänst.
Naturligtvis kan man finna anmärkningar
mot en på detta sätt lagd slöjdundervisning. Men den har sina fördelar. Säkerligen har den bidragit att framskapa den långt drivna slöjdteknik, som vinnes i danska skolor trots slöjdens blygsamma utrymme på skolschemat (i regel endast två veckotimmar). Den danska metoden synes även utveckla barnens självständighet, sa att lärarens handledning blir alltmer överflödig. »I sista klassen sköta barnen sig själva», yttrade en dansk slöjdlärare.
Om mitt eget försök med en modifierad klassundervisning i slöjd vill jag nu berätta. Vi började med att göra byggklossar. Ett stycke l" furuträ ungefär 300x100 mm. utlämnades till varje (Slöjdare. Sedan vi överenskommit om klossarnas storlek och form, ritade barnen upp dem i sina slöjdritböcker. Därefter resonerade vi om arbetsgången. Planen för arbetet blev slutligen klar. Den uppskrevs på svarta tavlan och i barnens rithäften. Nu skulle vi börja planhyvla. En efter en fick försöka sig på konsten, men det ville ej lyckas riktigt. I stället för långa, härliga hyvelspå-nor bildades en del trähackelse i kilhålet, och den hyvlade ytan blev kullrig och skev. »Det ar inte hyvelns fel. Felet ligger bakom hyveln», skämtade jag, under det Stig måste övertaga hyveln irån Bertil, som ej visat sig kunna lösa hyvelföringens invecklade problem. Nåja, problemet löstes omsider efter någon liten anvisning från lärarens sida, och nu gick var och en att i enlighet med de gemensamt vunna erfarenheterna planhyvla sitt eget stycke, kontrollera och kritisera. På samma sätt genomgicks nästa detalj i arbetet. Utom plan-hyvling inlärdes kanthyvling, vinkling, bredd-och tjockleksbestämning, sågning. Resultatet överträffade mina förväntningar. Det hafs, som. vid individuell undervisning brukar vara sa svårt att bortarbeta, undgicks sa gott som helt och hållet. På liknande sätt inövades sedermera och med någon mellantid rationell täljning, spikning, skruvning, sinkning och andra huvudövningar. Klassundervisningen, som. på begynnelsestadiet varit förhärskande, inskränktes efter hand till förmån för en mera individuellt lagd handledning, vilken slutligen blev helt dominerande.
Men klassundervisningen fick ej stå i vägen för de personliga önskemålen och den individuella prestationen. Gossar, som blivit färdiga fore sina kamrater, fingo tälja båtar, vindpropellrar och annat, som kunde intressera. Vid utförandet av skärbrädet blevo huvudövningarna inlärda genom klassinstruktion, varemot utformningen av brädets övre profil blev beroende av vars och ens tycke, smak och slöjdskicklighet. Vid utförandet av papperskniven blev övningen »upphyvling av tunn skiva» inlärd genom klassundervisning, men knivens form och dekoration blev varje slöj-dares egen sak. En gosse hittade på att ge sin papperskniv formen av ett bronsålderssvärd, en annan tyckte bättre om en kroksabel, en tredje fann i romarsvärdet en lämplig förebild. När vi hunnit till övningen »skruvning», lämnades ännu större spelrum for de små slöjdamas individuella önskningar och arbetsmöjligheter. Ett flertal föremål funnos nämligen att välja emellan, och egna uppslag upptogos gärna.
Klassundervisning i slöjd rekommenderas i
gällande undervisningsplan. Det heter bi. a.: »I den man sa finnes lämpligt, bör undervisningen meddelas gemensamt åt hela slöjdavdelningen eller åt grupper inom denna. Sådan gemensam undervisning ar särskilt att förorda i fråga om inlärandet av de första övningarna samt handledningen i verktygens riktiga användning och vård. Vid utförandet av de särskilda slöjdföremålen bör dock varje lärjunge få fortskrida i arbetet allt efter anlag och vunnen färdighet oberoende av de övriga. Där gemensam undervisning användes, böra de lärjungar, som arbeta raskare, vid lämpliga tillfällen sysselsättas med fyll-nadsarbeten.»
Om klassundervisningens pedagogiska värde i slöjdundervisningen skriver professor Edv. Lehmann i sin bok »Uppfostran till arbete» bi. a. följande:
»Frågan ar blott, om icke den grundläggande instruktion (resp. klassinstruktion), vari den danska Skolslöjden har sin styrka, ar lika utvecklande för den personliga förståelsen och for utvecklingen av de konstruktiva förmögenheterna som den svenska indi-vidualundervisningen, vilken, då den ej utföres med erforderlig skicklighet eller lärar-kraft löper fara att ställa eleven i ett för nära beroende av den i modellteckningarna givna arbetsplanen, medan han hellre borde lära sig att själv uppgöra en sådan. Man ser här - liksom också i teckningsundervisningen - ett exempel på att klassundervisning och individuellt arbete ingalunda utesluta varandra, i det en grundläggande klassinstruktion desto fortare kan leda fram till ett säkert, personligt arbetsutförande, medan en friare begynnelse, tillgripen på grund av bristande instruktion och elementär säkerhet, kan leda till tafatt slaviskhet i ett senare stadium.»*
Den svenska Skolslöjden befinner sig i våra dagar i en livlig och lovande utveckling. Kritiken på detta område har medfört ett ökat intresse för detta förut sa undanskymda ämne. Vare sig man tillämpar Nääsmetoden i dess moderna gestalt eller mera fria, »naturliga», slöjdmetoder, eller man eventuellt går kompromissens väg, sa ar det givet, att en god arbetsteknik ar en första .förutsättning för ett vackert och gediget slöjdresultat. En modifierad klassundervisning särskilt på begynnelsestadiet synes vara ett gott medel för vinnandet av en grundläggande färdighet i de viktigaste verktygens bruk.
Gunnar Thylén.
Om Ni vid läsningen av detta nummer finner detsamma innehålla något i ett eller annat avseende
värdefullt,
sa skulle Ni göra Svensk Läraretidning en tjänst och gagna den fria lärarpres-sen om Ni ville
visa det
for de medlemmar av folk- eller små-skolkaren, som ännu ej äro prenumeranter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
