Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 20
SVENSK LÄRARETIDNING.
403
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och karen, införas icke.
Betygssättning, betygsgrunder och litet till.
Länge stod folkskolan litet i skymundan for det allmänna intresset, och man varken begärde eller väntade mycket av den. Om läraren bara var »snäll», voro barnens föräldrar i regel belåtna. De lokala myndigheternas kontroll över folkskolan, åtminstone på landsbygden, var och ar fortfarande mycket svag. Examina anordnas nog oftast sa, att de sakna värde som kontrollmedel och i stället inbjuda till allsköns bluff, och verkliga avgångsprövningar äro mindre vanliga. Ville en lärare slöa till, kunde han utan större risk göra det, och den möjligheten finns kanske ännu. Om det nog i regel, trots allt, arbetades duktigt och energiskt i folkskolan, sa länder detta lärarkåren till heder.
,Nu tycks denna idylliska period lida mot slutet. Folkskolans nyvunna ställning i skolsystemet har skapat en bättre men samtidigt mera utsatt och ansvarsfylld position. Kraven utifrån skärpas, strålkastarna riktas mot både skolan och dess lärare, och kritiken flödar.
Många lärare irriteras naturligt nog härav. De mena, att allt i huvudsak ar bra, som det ar, och vilja helt enkelt avfärda kritiken såsom förestavad av okunnighet eller illvilja. Vittnesmål i egen sak ha dock föga beviskraft. Missnöjet måste ha sina orsaker, och man får naturligtvis icke blunda för möjligheten, att dessa helt eller delvis kunna, vara att söka hos folkskolan och dess lärarkår.
Långt ifrån allt ar bra, som det ar, men kraven på folkskolan få vara rimliga. Av alla skolor för normala barn arbetar denna under de ogynnsammaste yttre förhållandena, den har det sämsta elevmaterialet och de svagast utbildade och lägst avlönade lärarna. Det vore därför orättvist att mäta denna skolas prestationer med de högre skolornas mått. Däremot ha både läroverk och allmänhet rätt att fordra, att folkskolans kurser skola vara sa väl inhämtade och dess betyg sa tillförlitliga, som förhållandena medge. Att härutinnan ännu mycket brister få vi nog ödmjukt erkänna, och det ar en hederssak för folkskolan att söka tillmötesgå alla rimliga krav i dessa avseenden.
I betygsfrågan gå meningarna inom lärarkåren skarpt i sär, vilket närmast beror på en eventuell lösnings återverkningar på kvarsitt-ningsfrekvens och avgång enligt § 48. Betygsgrunderna torde också f. n. vara nästan lika många som lärarna. Var och en anser utan tvivel sina betygsnormer som riktiga och kloka, men det ar tydligt, att denna olikhet i fordringar inom t. ex. samma skoldistrikt eller t. o. m. samma skola skapar en mängd irritationsmoment och ar till skada for både skolan och lärarkåren. Kunde enighet vinnas om allmänna normer för betygssättningen, skulle detta vara ett mycket betydelsefullt framsteg.
Elevernas huvudfordran på betygen ar, att de skola vara rättvisa, d. v. s. ge korrekt besked om vederbörandes ställning i klassen. Hög eller låg betygsskala spelar ur denna synpunkt mindre roll. Värre ar det, om läraren av bekvämlighetsskäl ger alla ungefär samma betyg.
Skola rättvisa betyg även i denna begränsade mening över huvud bli möjliga, kräves av läraren dels samvetsgranna förberedelser under läsåret, dels någorlunda bestämda <mi-nimifordringar for betyget godkänd i de olika ämnena. Utan sådana hållpunkter måste betygssättningen ske på måfå.
Betygsnivåns lämpliga avvägning ar givetvis av största betydelse för klassflyttning och avgång. Folkskolans , fordringar föl godkänd äro säkert oftare för små an for stora, och många lärare använda sig t. o. m. aldrig av kvarsittning. Ett sådant allmänt uppflyttande och godkännande av onda och goda strider naturligtvis mot författningens såväl bokstav som anda, och dessutom gör man nog i regel eleverna en otjänst genom att hålla dem kvar i en klass, där de ständigt få känna sin underlägsenhet. Icke sa få kvarsittare h**.r jag sett återvinna både självförtroende och arbetslust i en klass, där de ej längre voro sämst.
Varken for små eller för stora fordringar alltså, men var går den gyllene medelvägen? Ett allmängiltigt svar härpå kan nog f. n. icke lämnas. Att söka göra folkskolans »godkänd» likvärdigt med realskolans ar uteslutet, enar kvarsittarantalet då skulle svälla över rimliga gränser. För egen del tror jag, att folkskolans betygsnivå bör ligga omkring en. halv betygsenhet över realskolans.
Betygen i flit och uppförande utgöra ett rätt bekymmersamt kapitel. Lyckligtvis ha vi dock icke i första hand ätt pröva och döma eleverna till hjärtan och njurar utan till göranden och låtanden, vilket en lärare bor kunna gå någorlunda i land med. Det slentrianmässiga och tyvärr alltför vanliga utdelandet av högsta betyget i flit och uppförande till alla klassens elever anser jag emellertid vara av ondo, och minst av allt kan det verka uppfostrande på eleverna. I en tid av slapp hemuppfostran ligger det makt uppå, att sko-lans salt ej mister sin sälta. Med fasthet upprätthållna krav på ordning, arbete och pliktuppfyllelse respekteras och gillas också av barnen, medan de endast ha ett ringaktande löje for klemig efterlåtenhet eller prat och gnat utan påföljd.
Även med den samvetsgrannaste betygssättning äro betyg från olika folkskoleavdelningar f. n. icke direkt jämförbara. Detsamma gäller i någon mån även gymnasier och realskolor, men dessa ha anda en fast tradition, bättre kontroll, betygskollegier, examina och gemensamma prov, och i .skrivämnena få de t. o. m. sin betygssättning granskad och eventuellt korrigerad genom skolöverstyrelsens försorg. Allt detta framtvingar en enhetlighet,
som f. n. ar otänkbar inom folkskolan. Om an de största olägenheterna av nuvarande betygssättningspraxis skulle kunna bortelimineras genom införande å folkskolans avgångsbetyg av betygsöversikt eller platsnum-merbeteckning, sa kvarstå dock de svårigheter och slitningar, som följa av de olika lärarnas mycket skiftande fordringar for klass^ flyttning och avgång. Här hjälpa endast normerande och allmänt efterlevda bestämmelser av ett eller annat slag.
En stor del av lärarkåren ställer sig bestämt avböjande såväl mot normativa bestämmelser som mot strängare kontroll över huvud och t. o. m. mot de lokala avgångsprövningarna. En sådan ståndpunkt ar nog i längden ohållbar, och den ar i varje fall icke ägnad att hoja skolans anseende hos allmänheten. Enligt mitt förmenande borde skolan ha rätt mycket att vinna men litet att förlora på en mera effektiv kontroll. Skulle några svara brister påträffas, ligger det naturligtvis i alla parters intresse, att dessa komma i dagen och snarast möjligt bli avhjälpta. Det gäller dock att gå varsamt fram, sa att skolarbetets lugna gång ej stores i onödan.
Herr P. Jahrén har framställt det intressanta förslaget att genom fastställande av medelbetyg och standardspridning av betygsvalörerna åstadkomma likformig betygssättning utan kontrollåtgärder. Använt i klasser på rätt olika nivå och av lärare med ganska skiftande kvalifikationer skulle nog systemet emellertid verka som en tvångströja, och man kan förutsätta, att undantagen vid dess till-lämpning snart skulle övergå till regel.
Genom lokala avgångsprövningar står f. n. inte heller mycket att vinna för en likformig betygssättning, även om i dessa prövningar skulle ingå skriftliga prov, vilket statens folkskolinspektörers förbund nu påyrkar. Vem skulle nämligen uppsätta proven i flertalet skoldistrikt? Helt annorlunda ställde sig saken, om skoldistrikten hade att tillgå av skolöverstyrelsen årligen utsända normalexempel för skriftliga prov.
På denna punkt liksom i fråga om minimi-kurser reser emellertid lärarkårens majoritet ett energiskt motstånd. De farhågor, man hyser, förefalla mig dock betydligt överdrivna. Minimikurser, d. v. s. ett närmare preciserande av minimifordringarna för klassflyttning och avgång, behövde läraren ändå ha i en eller annan form, och mången skulle nog med glädje utbyta sin hemmagjorda tumstock mot en rikslikare - om och när en sådan kan åstadkommas. Skriftliga prov i olika ämnen äro ingen nyhet i folkskolan, och de upprättas långt ifrån alltid av läraren själv. Skulle det vara sa farligt, om proven någon gång komme från skolöverstyrelsen? Avgångsproven finge dock ej bli ensamt eller ens i främsta rummet avgörande. Vidare får man icke förbise risken att vissa ämnen kunde komma att drivas fram på andras bekostnad. Detta måste med lämpliga medel förebyggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
