Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 21
SVENSK LÄRARETIDNINQ.
425
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke-
Låsning av historiska urkunder i folkskolan och dess överbyggnader.
Det klagas i vår tid ofta över att undervisningen i skolorna lämnar sa klent resultat, att lärjungarna, sa fort de kommit ut i livet, synas ha förgätit det mesta av vad de inhämtat i skolan. För att råda bot på detta onda prövar man ständigt nya arbetsmetoder, angelägen som anan ar att icke lämna något medel oförsökt, som skulle kunna fördjupa undervisningen och bibringa lärjungarna kunskaper av bestående varde. Såsom en omväxling till allt det nya, som framföres, skulle jag vilja erinra om ett hjälpmedel vid undervisningen, som både ar gammalt och nytt, gammalt sa till vida, att det snart ar 100 ar sedan kravet därpå framfördes, och nytt därför, att det i stort sett ännu icke kommit till sin rätt, åtminstone ej i vårt land. Jag tänker härvid närmast på undervisningen i historia, både svensk och allmän historia, religions- och kyrkohistoria. Det hjälpmedel jag åsyftar ar historiska urkunder.
Ordet urkund eller källa tages emellertid i olika bemärkelser. För somliga ar det blott en beteckning på ledsamma och svårfattliga dokument, som icke kunna ’gagna undervisningen, vilken uppgift de för övrigt må äga. Men detta ar nog att taga ordet i en alltför inskränkt betydelse. Det finnes källor av många skiftande slag. Vi ha sådana, som tjäna den historiska forskningen. Till dessa höra vissa dokument i arkiven, statsfördrag, lagsamlingar, memoarer, historieskrivares verk och ordspråk, men även medaljer, mynt, sigill, vapen m. m. kunna användas som urkunder och göra i viss man skäl for detta namn. De flesta av dessa urkunder äro emellertid sa svårfattliga, att de icke kunna användas vid undervisningen. Av ett helt annat slag äro de källor, som begagnas i skolans tjänst, ty de uttagas efter pedagogiska grunder. Dylika urkundssamlingar böra innehålla icke blott viktiga historiska dokument utan även krönikor och andra berättelser av samtida - det må nu vara historieskrivares eller enkla borgares skildringar, ja, t. o. m. utdrag ur dagböcker, brev, historiska dikter och sånger, karaktäristiska uttalanden och tidningsurklipp kunna härvid komma till nytta.
Fordran på användandet av historiska källor vid undervisningen ar, såsom jag förut nämnt, av gammalt datum. Redan 1842 skrev tysken Stiehl i sin skrift Der vaterländische Geschichtsunterricht: »Lärjungarna skola hava en urkundssamling. Denna skall icke göra lärarens muntliga föredrag överflödigt. Även historiska sånger må komma i betraktande såsom källor för historieundervisningen i folkskolan.» Samma krav, ehuru framfört med större energi, ställer hans landsman Krieger
i sin 1876 utgivna bok Der Geschichtsunterricht. I denna heter det: »Icke biografien eller föredraget, utan historiekällorna allena kunna berätta sa friskt och åskådligt och med en sådan fullhet av levande detaljer, att barnen försättas i händelsernas mitt och tro sig själva steg för steg genomleva händelserna.» De urkunder, som användas i skolan, måste såväl till innehåll som form motsvara barnens andliga mognad. Tyvärr ar det sa, att många värdefulla källor ligga högt över barnens fattningsförmåga. Kan man då icke utan att göra vald på deras karaktär sa förändra dem, att de passa för barnens utveckling, måste de slopas. En lättare retuschering i språkligt avseende, t. ex. utbyte av svårbegripliga och ålderdomliga uttryck, ändring av satsbyggnad och interpunktion, kan i många fall ej undvikas. Men varje ändring måste göras med den största pietet och förståelse. Ofta måste dunkla ställen belysas med förklarande noter.
Ehuru- man av urkunderna fordrar historisk tillförlitlighet, ar denna dock ej det viktigaste. Såsom av det föregående framgått, måste man vid urvalet låta det pedagogiska värdet vara det utslagsgivande. Vari ligger då detta värde? De källor, som det här ar .fråga om, innehålla ej sällan ögonvittnens erfarenheter, skildrade med det upplevdas innerlighet och värme. Friskhet, åskådlighet och färgrikedom äro sålunda ofta utmärkande för dessa alster, vilket icke undgår att göra intryck på barnasinnet. Stundom användes det direkta talet, och även detta bidrager i sin mån till att de unga sättas in i situationen och leva, med i handlingen. Ett flertal historiska begrepp ävensom uppträdande personers själsliv, deras tankar, djupaste känslor och bevekelsegrunder kunna väl illustreras genom urkunder.
Några exempel må belysa och bestyrka detta påstående. Jag hämtar dem ifrån kyrkohistorien, enär ’behovet av urkunder sannolikt gör sig starkast gällande vid undervisningen i detta ämne. Läroboken i kyrkohistoria - huru förträfflig den an må vara - och lärarens muntliga framställning äro icke tillfyllest, för att barnen må kunna få ett rätt begrepp om t. ex. legender, påvliga buller, bann- och avlatsbrev, Luthers 95 teser eller religiösa dikter. Man måste kunna hänvisa till dessa själva eller till utdrag därur. Nog bör det val ha sitt stora intresse för barnen att få läsa några väl valda sidor ur t. ex. Augustinus Bekännelser, Koranen, Luthers En kristen människas frihet eller Bunyans En kristens resa - skrifter, som omnämnas eller citeras i kyrkohistoriska läroböcker. När barnen läsa om Franciskus Solsång, sa kan det ju ligga nära till hands att låta dem få höra, hur den sången lyder. Ja, ett kort, lämpligt utdrag ur en predikan, den må nu vara hållen av Savonarola, Schartau, P. P. Waldenström eller Nathan Söderblom, ger en klarare belysning över personen
i fråga an många utläggningar och förklaringar.
Användningen av historiska urkunder i folkskolan ar flerfaldig, men i regel ar det tillfyllest att låta barnen läsa dem under lektionerna. Ha lärjungarna själva en urkundssamling, såsom fallet ar i många skolor i Tyskland och på något ställe även hos oss, kan det vara lämpligt, att de stundom använda denna som »bredvidläsning» hemma i anknytning till vad som blivit genomgånget i skolan. Genom ett sådant tillvägagångssätt befordras barnens s j al v verksamhet såväl som deras böjelse för att läsa och forska på egen hand i högre grad an genom lärarens preparation och deras eget studium av läxboken. Väl ar det sant, att det finnes lärare, som förstå att skildra sa levande, att alla andra hjälpmedel vid undervisningen bli överflödiga. Av sådana undervisare får man kanske ej begära, att de skola låta sig företrädas av en urkundsbok, även om läsningen av lämpliga stycken ur en sådan torde vara till nytta också for de lärjungar, som äga förmånen att ha en god berättare till lärare. Tyvärr ar dylik berättarkonst en sällsynt gudagåva, och för den lärare, som ej äger densamma, kan det ju vara en fördel att kunna skaffa sig ersättning därför genom urkundsläsning.
Man har invänt, att det fria ordet i skolan genom detta tillvägagångssätt skulle trängas i bakgrunden. Sa ar ej fallet. Sedan lämpliga stycken blivit lästa, kan man såsom annars vid undervisningen lata barnen ställa frågor över vad de ej förstått och samtala med dem över det lästa. Vill man därefter - om tiden medgiver det - låta en berätta, vad han uppfattat, en annan komplettera och en tredje sammanfatta det hela, torde ingen kunna påstå, att det fria ordet icke kommit till sin rätt. Men en annan torde invända: »Vi ha ej tid till läsning av några urkunder i folkskolan.» Härvid måste man taga i betraktande, att urkundsläsningen under alla omständigheter förkortar lärarens preparation, samt att tid vinnes även därigenom, att det åskådligt framförda och med livligt intresse uppfattade källstoffet vida säkrare stannar i minnet an det på annat sätt tillägnade.
Tanken att vid undervisningen gå tillbaka till källorna står i god överensstämmelse med undervisningsplanens föreskrift och anda. Först genom vår nuvarande undervisningsplan har den förnämsta kristna urkunden, bibeln, verkligen kommit till sin rätt, och . beträffande läsning av andra religiösa urkunder föreskriver den att i samband med kyrkohistorien »läsning av annan lämplig litteratur i övrigt såsom grundläggande och åskådliggörande moment i undervisningen» må äga rum samt att »de berättelser och bilder, som genomgås under de sista skolåren, böra hämtas företrädesvis ur den kristna kyrkans historia, men även ur den allmänna religions- och kulturhistorien.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
