- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 48:e årg. 1929 /
426

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

426

SVENSK LÄRARETIDNING.

Nr 21

De kyrkohistoriska kallor, som äro avsedda för de lägre skolornas bruk, böra lämpligen kompletteras med skildringar av nutida författare, vilka skildringar i likhet med urkunderna avse att belysa och giva tidsfärg åt märkligare händelser och personligheter i kyrkans historia. Som exempel på sådana skildringar skulle jag vilja nämna utdrag ur Rydbergs Romerska sägner om apostlarna Paulus och Petrus samt Kyrkans magi, Snoilskys Savonarola, Heidenstams Heliga Birgittas pilgrimsfärd, Vedels Bag Kloster-mure och Strindbergs En häxa. Det vore frestande att in extenso anföra någon kortare lämplig urkund från den profana eller religiösa historien, men av utrymmesskäl onås-te jag avstå därifrån.

Vad som ovan blivit sagt om källor till kyrkohistorien gäller i tillämpliga delar också om religionshistorien, som läses i högre folkskolan, och i viss mån även om den »religiösa och sedligt fostrande litteratur», som ingår i fortsättningsskolans lärokurs.

8. Malmberg.

Bibel eller katekes i folkskolan.

Vad blir månne skillnaden på kristendomsundervisningen i folkskolan, om bibeln eller katekesen användes som lärobok? Mig synes svaret bliva: Användes katekesen, få barnen till livs Luthers tro på bibelns sanningar, men användes bibeln, få de lärarens. Luther trodde bibelns lära och skrev sin katekes i full överensstämmelse därmed, men jag fruktar, att Sveriges lärarkår i stort sett inte mycket tror på den bibel, som de sa varmt anbefalla framför katekesen. De vilja ha frihet att meddela barnen sin åsikt om bibeln och dess texter. Det vore väl anda bäst med sanningen, även den dömande, ty bibeln lärer ej till slut komma på skam med sin lära i något avseende, även för den händelse människan med sin vetenskap säger annat.

Lektor Carl Olsson i Hudiksvall frågar i Svensk Läraretidning nr 17: Varför arbetar icke Budbäraren på att införa katekesen som lärobok i Stiftelsens söndagsskolor? Jag vill svara: Därför att söndagsskollärarna själva tro på de bibeltexter, som de utlägga. Vore det sa beträffande lärarkåren vid folkskolan, vore inte sa mycket att saga om den nya undervisningsplanens kristendomsundervisning.

Det påstås ofta, att katekesen ej ar någon förbjuden lärobok, men hur skall då fallet Bolstad förklaras ? Har inte församlingen förlorat statsbidraget just därför, att den använt katekesen som lärobok och inte följt undervisningsplanens bestämmelse att läsa den som ett historiskt dokument? Sa talas det om katekespluggets återinförande. Tror egentligen någon av katekesmotståndarna, att det bleve något »plugg», om katekesen finge användas som lärobok i folkskolan? Detta tal borde bortläggas såsom föråldrat. Den nya undervisningsplanen slopade en kortfattad lärobok, som ändock innehöll bibelns huvud-sanningar, och gav i dess ställe skolan en hel bibel att läsa i under betydligt mindre tid. Varför anbefalldes inte t. ex. källskrifterna till

historien vid denna undervisning?

Jag vet, att sa gott som alla häromkring äro för katekesen, och jag tror, att majoriteten bland Sveriges allmoge också önskade katekesen en bättre ställning i undervisningsplanen. Då frågas: Skola barnens föräldrar eller lärarna bestämma, vad som bor läsas i folkskolan? Mitt förnuft säger, att de förra böra göra det. Enligt mitt förmenande står sålunda inte striden mellan bibel eller katekes, ty dessa överensstämma med varandra, utan om något helt annat.

Fritz Rytterholm.

Klassundervisning i slöjd.

I en artikel av hr G. Thylén i Sv. Ltg för den 8 maj rekommenderas klassundervisning på begynnelsestadiet i träslöjd. Om med detta begynnelsestadium menas första terminen i klass IV eller första terminen i klass V, torde val de flesta lärare instämma. I en försöksserie, som 1923 användes vid Stockholms folkskolor, förutsattes det, att de slöjdande skulle »hållas ihop» under de första arbetena. Stockholms folkskoledirektion gav detta ar en lärare resestipendium for att i Danmark och Norge studera »klassundervisning på begynnelsestadiet».

Enligt min mening har hr Thylén i redogörelsen över sitt försök med en modifierad klassundervisning empiriskt riktigt skisserat en lämplig metod for detta första stadium. När pojkarna första gången komma in i en slöjdsal, alldeles oerfarna ined dess utrustning, kunna de ju ej genast, utan någon handledning, reda sig med verktyg och arbetsuppgifter. De skolmän, som påstå detta, ha ju ett betydande avstånd emellan sig och folkskolans slöjdundervisning, vare sig detta avstånd ar tillfinnandes i höjd- eller sidled. L^t ar ju meningslöst att undervisa varje pojke särskilt, när hela avdelningen står på samma utgångsstadium. Först när denna gemensamma utgångspunkt saknas, har klassundervisningen förlorat sitt berättigande. Enligt en redogörelse i Skola och samhälle för 1924 användes denna metod även av hr Josef Andersson i Långed, som bekant en av den malmstenska riktningens pioniärer.

Hr Thylén påminner i sin artikel om att Otto Salomon kraftigt reagerade mot klassundervisning i slöjd. Beträffande detta har jag fått den uppfattningen, att Salomon drevs därtill mycket av taktiska skäl. Det gällde för honom att skapa ett individuellt undervisningssystem, och från denna synpunkt kan mycket val på ett outvecklat stadium klassundervisningen betraktas som ett frätsår. Det ar - därom äro val alla lärare ense - ett för stort offer för den historiska vördnaden att i vår tid taga hänsyn till detta historiska avsnitt.

Vad jag anser vara sa farligt ar dock, att denna klassundervisning kan breda ut sig till att omfatta folkskolans slöjd även på högre stadium. När man ser, hur långt man i detta avseende har nått på vissa hall i Danmark, tycker jag mig förstå Salomons synpunkter. En resande svensk, som ar försedd med introduktioner, hänvisas ju vanligen till skolan vid La Cours vej eller annan för honom

njutbar undervisning. Man kan dock råka gå fel ibland, få se. den mikkelsenska slöjden i sin högsta potens, och då få Salomons synpunkter en förstående tanke.
När undervisningsplanen talar om gemensam undervisning, ligger ej något mera i denna formulering an det rent språkliga? Ordet klassundervisning ar ej i detta sammanhang använt i undervisningsplanen. Kan man ej säga, att detta uttryck, »gemensam undervisning», ar något av en kompromiss mellan Salomon och Mikkelsen? Ordet klassundervisning har förmåga att uppväcka idéassociationer av flera slag. Denna undervisning har ju onekligen många fördelar. Det ar en rationell undervisningsmetod, när det gäller att inöva vissa manuella färdigheter, därav dess lämplighet på begynnelsestadiet. Metoden ger dock även möjlighet att använda psykologiskt föga förankrade arbeten vid undervisningen. Och där anser jag faran lurar. Det intressebeto-nade momentet kan sa lätt förkvävas. Skolan har ändrat sig åtskilligt sedan Salomons dagar. Endast en romantisk drömmare ser i gångna tider efter ett ideal. For att slöjden skall få något av nutidsupplevelse inom sig, behöva de ungas dådlust och fantasi näring. Barnen behöva vissa färdigheter, men inte för många. De arbetsfält, på vilka de flesta barnen komma att sysselsättas, ha undergått stora förändringar på de senaste åren. Vi gå tydligen från en övervägande manuellt betonad tid, till en alltmer psykiskt fordrande. Från slöjd till praktiskt arbete.
I detta sammanhang påminner jag mig ett föredrag under fjolåret i form av en redogörelse för ett besök i en slöjdsal ar 1936. Enligt de anteckningar jag gjorde av föredraget var den skisserade slöjdsalen utrustad med både hyvelbänkar och skruvstycken, vidare ritbord och skrivbord för barnen, bokhyllor och en lång bänk för målning. Undervisningen beskrevs på följande sätt: På begynnelsestadiet gemensam undervisning i träarbeten, den första terminen omfattande huvudsakligen sågning, hyvling och formningsövningar, samt måttförhållanden. Därefter individuell undervisning med valfrihet inom grupper av arbeten. Alltefter som begreppen ritning och arbetsmetod klarnade och färdigheterna ökades, uppflyttades gossen i nästa grupp. Andra slöjdåret upptog arbeten efter ritningar, som elever och lärare gemensamt utarbetat, och tredje året erhölls fritt val av arbeten, men efter egen ritning och med en skisserad, lämplig arbetsgång, i såväl den egentliga utformningen som for en eventuell ytbehandling. Erforderligt uppgiftsmaterial for denna skissering fanns tillgängligt i salens bokhyllor. Fore ett arbete skulle alltså pojken, t. ex. beträffande ytbehandling, ur anvisningar bilda sig en uppfattning om vad han skulle göra, och hur han skulle utföra denna detalj. De arbeten, som avsågos detta sista ar, voro: smärre hushållssaker och nyttoföremål av möbeltyp, belysningsarmatur av trä och metall, reparationer av överkomligt slag, t. ex. av cyklar och andra föremål från hemmet, etsningsarbeten och liknande arbeten av kemisk natur, arbeten tillhörande nyttokonsten och dekorativa uppgifter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:48:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1929/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free