Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 23
Stockholms folkskollårar-förenings 50-årsfest.
Som i förra numret i korthet omnämndes var efter Stockholms folkskol-lärarförenings fest den 25 maj supé anordnad i Gyllene salen. I supén deltogo omkring 350 personer.
Talens rad inleddes av föreningens ordförande, hr Osvald Rydén, som frambar ett tack till Stockholms stad, som genom att upplåta stadshuset för festen givit denna en vacker och värdig inramning. Ett hjärtligt tack uttalades vidare till alla dem, som medverkat vid festen.
Som representant för Stockholms stad talade folkskoledirektionens ordförande, borgarrådet Oscar Larsson. Tal. framhöll, att i det hela ett gott samarbete rått mellan huvudstadens beslutande myndigheter å ena sidan och lärarkåren å den andra. Stockholms folkskollärarförening hade genom sin verksamhet i hög grad bidragit till att föra Stockholms folkskolväsen framåt. Reformsträvandena hade i Stockholms folkskollärarförening haft en saker förankring, och tal. hoppades, att sa måtte även i framtiden komma att bliva fallet.
Ordföranden i S. A. F: s centralstyrelse folkskolinspektör Carl Lidman erinrade i sitt anförande särskilt därom, att det var Stockholms folkskollärarförening, som tog initiativet till bildandet av den allmänna föreningen, från vars centralstyrelse han framförde ett tack och en hälsning.
Nästa talare var sekreteraren i Stockholms stads befattningshavares samar-betsnämnd, aktuarien Josef Asproth, som från samarbetsnämnden framförde en lyckönskan till den jubilerande föreningen och därjämte bragte föreningens ordförande, som även under de senare åren varit ordförande i samarbetsnämnden, en särskild hälsning.
F. folkskolläraren Karl O. Broström talade å veteranernas vägnar. Sist tolkade biskop Sam. Stadener i hjärtliga ordalag gästernas tack till föreningen.
Om äganderätten till svenska folkskolan.
Tal av biskop Sam Stadener vid Stockholms folkskollärarförenings femtioårsfest den
25 maj 1929 i Stockholms stadshiis. Det må tillåtas mig att framföra mina lyckönskningar till den jubilerande folkskollärarförening, som har varit sa vänlig att bereda mig plats i dess festliga församling. Under rörelse har jag lyssnat till de minnesord, med vilka den aktade ordföranden har celebrerat det gångna halvseklet. Han har därvid nämnt namn och återkallat for själens öga gestalter, som äro av oss alla högt aktade samt för somliga bland oss obeskrivligt kara och dyrbara. Även den, som nu talar, begår deras minne med den saknad, som en efterlevande känner, och med den tacksamma stolthet, vartill själens frändskap och kallets gemensamhet kunna berättiga.
När jag lät tanken med stillsamma steg följa talaren till delvis ganska avlägsna tider och till förhållanden inom folkskolan, som bjärt avsticka från innevarande situation, klappade på hågkomstens dörr personliga minnen från de första diskussioner i skolfrågor, vilka jag övervarit. De ligga lika långt tillbaka i tiden som tillkomsten av Stockholms folkskollärarförening. De fördes i min fars kammare. I dem deltogo bygdens lärare och lärarinnor. De pågingo ofta timme efter timme. Den tidens pedagogiska spörsmål gällde ofta undervisningens elementära organisation och metodik, men frågorna voro för sina framställare av brännbar art, och meningsbytet hade både glöd och krigarlynne. Jag var bara barnet, men hänförelse for skolan och kallet smittade mig. Jag blev märkt for livet.
Mången annan lärarförening har upptagit mig i sin krets, och jag bringar dem i denna åt minnet vigda stund min tacksamhet. Mitt personliga omdöme frar foga varde, men lyster det någon att veta, vad jag funnit vara det bästa hos dem, sa har det varit kamratkänslan och idet solidariska strävandet till fortsatt utbildning. Den starka koncentrationen i lärarens arbete predisponerar honom till sammanhållning med kollegerna. Samtidigt underhåller ändlösheten i hans uppgift hos honom medvetandet, att läraren måste ideligen också vara lärjunge.
Till dessa erfarenheter knyter jag ännu en iakttagelse: i regel äro folkskolans män och kvinnor sa fästade vid skolan att, om någon frågade dem, vem som äger den svenska folkskolan, de skulle åtminstone i första ögonblicket vara böjda att svara: »Det göra naturligtvis vi, som arbeta i skolan, vi, som utnyttja i skolan varje uns av var kraft, vi, som leva for skolan.» Med detta påstående befinner jag mig inför det ämne, över vilket jag ärnar göra - icke en uttömmande undersökning, icke heller ett skolpolitiskt kåseri - utan helt enkelt en och annan okonstlad reflexion, som den dagliga erfarenheten påtvingar. Jag ämnar tala om äganderätten till den svenska folkskolan. Vem tillhör hon ? Vem förfogar över henne ? Vem bestämmer hennes kynne? I vems hand ligger hennes öde? Vem äger henne?
Det man älskar, äger man icke alltid i Ut-
värtes mening, men man besitter det alltid på ett inre sätt. Man ar hänförd, och hänförelsen utgör en degel, som avlämnar ett idealiserat motstycke till det åtrådda föremålet. Ofta ar det lyckligare att hava denna andliga besittning an att förfoga över dess motsvarighet i verkligheten. Folkskolans man och kvinnor äga icke skolan i fastighetsregistrets mening, men de äga den i samma mening, som kärleken äger sitt föremål.
Hänförelse av detta slag ar icke egendomlig för svenska förhållanden. Jag har sett liknande annorstädes. Ar 1902 stängdes i Frankrike omkring 3,000 klosterskolor. Nästan 200,000 skolbarn blevo plötsligen utan undervisning, utan lärare, utan skolhus. Då hände undret: lärare och lärarinnor fattades av en oerhörd entusiasm, vande ryggen till den ändlösa sakkunnigdiskussionen om vad som var att göra, löste lokalfrågan genom att självmant upplåta ett av sina boställsrum till skollokal och skapade inom ett ar 1,200 nya folkskolor på landsbygden. Det gick ett ryck genom den allmänna opinionen. Offret av personlig spänstighet och bekvämlighet imponerade. Den tysta -ocJi effektiva heroismen uppfattades.
Den, som står utanför, har ofta svårt att förstå denna intensiva kärlek till skolan hos dess arbetare. Stundom undra vi också över oss själva. Denna kärlek kräver till synes mera an den ger. Av somliga kräver den allt. For somliga blir den en kärlek till döds. Mer an en noter sin kraft tidigt och stupar ung. Men denna obegränsade hänförelse kastar fram våg efter våg av nya arbetare. Den ar en tvingande drift i vårt blod.
Därest omgivningen förstodo detta karaktärsdrag hos folkskolans män och kvinnor, skulle den också bättre förstå den ängslan, med vilken vi bevaka varje åtgärd, som företages eller åsyftas med skolan. Man skulle förstå och iörlåta vår svartsjuka om skolan. Man skulle fatta, varför vi stundom bete oss, som vore skolan vår friköpta domän och vårt ägande hemman. Det man älskar, vill man äga, och om man icke någonsin kan få det, sa kämpar man ändå för det, såsom vore det ens eget.
Men verkligheten står icke till att neka: i verkligheten ar äganderätten till folkskolan omtvistad. Det ar med folkskolan som med den nybrutna åker, som någon vandrare rödjer i ödemarken på jord, som han tror vara herrelös. Nybyggaren får ofta uppleva, då den ligger plöjd och odlad, att bonden i norr och bonden i söder reser äganderättens anspråk på densamma. Folkskolans arbetare hava mödat sig: då finna de plötsligen, att olika herrar kräva husbonderätt över skolan och att några till och med fordra drängsysslor av dess vårdare.
Till de svåraste bland dessa krävare hor icke den svenska kyrkan. Det fanns en tid, då hon sörjde for folkundervisningen. Hon torde hava arbetat på folkets bildning, ända sedan den kristna tron begynte mildra nordbons seder och omforma hans samhällsliv till aktning iör nästan och nästans rätt. Med dubbel energi fullföljde kyrkan sitt folkbildningsarbete, sedan evangelisk kristendom inkom i vårt land med den revolterande meningen, att varje man och kvinna skulle själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
