- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 48:e årg. 1929 /
487

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nr 24

SVENSK LÄRARETIDNING.

487

arbeta i jordbruket och skogsbruket, betinga sig? Folket i gemen har tvingats att anpassa sin levnadsstandard efter de försämrade konjunkturerna. Det kan icke sägas annat an att folkskollärarna följt med ganska bra i löneavseende, och jag tror, att kravet på ytterligare förbättring för när-varande i stort sett ar ganska svagt grundat. Den lönereglering, som genomfördes ar 1906, gav folkskollärarna för 8 månaders undervisning 900 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor for manlig och 100 kronor för kvinnlig lärare. Ar 1916 infördes en del provisoriska förbättringar, vilka 1918 ersattes av en definitiv lönereglering. Enligt denna höjdes den årliga minimilönen for manlig folkskollärare till 2,100 och för kvinnlig till 1,900 kronor, vartill komma tre ålderstillägg å respektive 300 och 200 kronor. Även naturaförmånerna förbättrades. Jag vill tillägga, att för ordinarie manlig lärare ar begynnelselönen, inklusive dyrtidstillägg, 2,768: 50 och slutlönen 3,983: 50. Härtill kommer ju, att lärarna ha bostad och bränsle gratis. De ha också vissa andra förmåner och även möjlighet till extraförtjänster, åtminstone i mindre omfattning.

Gör man en liten jämförelse för att utröna folkskollärarenens köpkraft ar 1913 och 1928, sa framgår, om man anländer socialstyrelsens priser och indextal - jag har en hel del noteringar på livsmedel, men för att inte ta tiden för mycket i anspråk skall jag blott anföra ett exempel, nämligen socker - att om man 1913 for en viss procent av den dåvarande lönen erhöll l kg. socker, sa erhöll man ar 1928 for lika stor procent av nu gällande lön 3.22 kg. Om folkskollärarna nu invända, att de voro underkompen-serade 1913, därför att allmänna prisnivån stigit med cirka 15 % från 1906 och fram till 1914, sa kan man ju vid jämförelsen utgå ifrån, att folkskollärarenen ar 1913 var 1,035 kronor i stället för 900 kronor. Samma jämförelse med sockret ger då vid handen, att om man ar 1913 för en viss procent av lönen fick l kg. socker, sa .fick man ar 1928 för lika stor procent av lönen 2.82 kg. Jag skall ej taga flera exempel på lönens köpkraft, men nog visar väl vad jag anfört, att klagomålen äro överdrivna och att det knappast kan föreligga någon större orättvisa i att statsmakterna tänka sig för en smula, innan de besluta denna tillfälliga löneförbättring.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, hur riksdagen tidigare i ar, när det gällde att lämna visst stöd åt näringslivet, fattade ett beslut, som bör framdragas i denna debatt. Jag nämnde, att när det ar fråga om ökade utgifter och pålagor, sa drabba ju dessa näringslivet. Det ar produktionen, som får bära det hela. Jag vill erinra om det synnerligen blygsamma stöd åt sockerproduktionen, vara anspråk gjorts här i riksdagen från det håll, som företräder näringarna. Man skulle ju kunna tycka, att ingen borde haft något att invända mot en lösning av sockerfrågan enligt tullinjen, vilken ur min och ur jord-brukarsynpunkt föreföll vara den lyckligaste och bäst avvägda lösningen, den väg, som säkrast förde till målet - att samtidigt skydda producenter och konsumenter - alldenstund priset på socker icke skulle stegras, utan tvärtom efter någon tid sänkas. Vilket beslut fattade riksdagen då? Ja, jag vill inte gå närmare in på saken, men nog bör man ändå erinra sig, huru principen då var det afgörande. Den folkgrupp, som det då gällde, kom sa att säga i sista hand. Jag kan inte hjälpa, att jag här måste göra en liten jämförelse. De människor, som det då gällde, arbeta faktiskt under synnerligen svara förhållanden och, befinna sig på mycket 14g levnadsstandard. Vilken köpkraft ha de, som förtjäna sitt uppehälle på sockerproduktionen? Det gällde ju ofta nog familjeförsörjare, som snart sagt inte visste, var de skulle ta bröd för den kommande’ dagen. De hade kanhända natt och jämt sa stor inkomst, att den ’räckfte till det allra nödvändigaste. Då gällde det en engångsutgift på

3 1/2 millioner. Här gäller det en årlig utgift på nära 6 millioner. Det ar en ganska väsentlig skillnad. Och jag måste säga, herr talman, att om riksdagen går med på den löneförbättring, som nu avses, sa ar jag alldeles viss om, att det inte stannar vid de millioner, som nu ha föreslagits, utan det kommer helt säkert vid tillämpningen i framtiden att såsom en konsekvens medföra ytterligare ökade utgifter for staten, ’långt utöver vad som nu föreslagits.

På dessa skal ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den reservation, som ar avgiven av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Anderson i Storegården.

Herr biskop Bergqvist (h): Herr talman! Sverige åtnjuter i alla civiliserade länder ett högt anseende för den omvårdnad det inlagt om sitt folkskoleväsen. Det ar en heder för vårt land, men det ar icke bara en heder, utan den goda folkupplysningen, som genom vårt folkskoleväsen kommit till stånd, har också gjort folket skickat till att befrämja utvecklingen i skilda riktningar. Jag tror icke, att det ar mången i vårt land, som skulle önska, att vårt folkskoleväsen försvagades, och att folkbildningen sjönke ned på en lägre nivå an den, där den nu ar. Jag tror ock att vi kunna vara eniga därom, att vi ha en intresserad, dugande och plikttrogen folkskollärarkår, som i våra skolor arbetar och utför sitt visserligen ofta obemärkta arbete. Vad den gör, medför frukter för hela folket, för dess kultur och för dess utveckling. Men vilja vi hålla vårt folkskoleväsen högt, ar det nödvändigt, att vi avlöna dem, som skola arbeta i detta kall, på sådant sätt, att de kunna leva någorlunda bekymmersfritt. Emellertid ar folkskollärarnas avlöning sa pass knappt tillmätt, att det åtminstone för många bland våra lärare ar rätt bekymmersamt d ekonomiskt avseende.

Den föregående ärade talaren nämnde de belopp, som utgå till våra lärare och lärarinnor. Man måste ju medgiva, att dessa belopp äro rätt sa låga. När man skall leva på pengar, vet man, att slanten icke räcker sa långt, och folkskollärare, som komma ut med stora studieskulder och skola leva på minimilönen 2,100 kronor plus den bostad de få, ha det icke alltför fett. *0m man besinnar den utbildning, som kräves av våra folkskollärare, måste man saga, att de böra med rätt kunna göra anspråk på förbättring av sina löneförhållanden. Det går icke att helt enkelt jämföra dem med andra kategorier, som ha knappare inkomster an de, ty man måste taga hänsyn till kostnaderna för utbildningen och till den skuld, i vilken lärarna måst sätta sig för att nå det mål, till vilket de strävat, nämligen utbildning för lärarkallet.

Nu kommer också härtill, att det ställts i utsikt, att lärarna skulle få någon förbättring i sina lönevillkor. Vid åtskilliga riksdagar ha väckts motioner om tillfällig löneförbättring, och riksdagen har alltid uttalat sig välvilligt i detta avseende, fastän den icke ansett sig på grundval av enskilda motioner kunna gå med på att bevilja den. Senast 1928 års riksdag, som senast hade denna fråga under behandling, uttalade sig for, att k. m: t matte taga under övervägande, huruvida icke förslag till bättre löneförhållanden vid folk- och småskolor kunde snarast framläggas för riksdagen. K. m: t har efterkommit den anmodan, som sålunda från riksdagens sida framställts, men det måste medgivas, att de belopp, som k. m: t har föreslagit såsom löneförbättring, äro ganska blygsamma. De utgöra endast 258 kronor för manlig lärare på A-ort och 288 på annan ort samt 240 kronor för kvinnlig lärare på A-ort och 260 på annan ort. Visst ar det sant, att det i alla fall går till betydande summor, men lärarkåren kan icke hjälpa, att den ar sa månghövdad. Det ar nödvändigt, om vårt folkskoleväsen skall kunna upprätthållas, att denna kar blir talrik.

Det skulle vara ganska beklämmande för denna kar, ifall riksdagen nu skulle avslå

det framlagda förslaget om tillfällig löneförbättring åt densamma.
Herr talman, jag vill for min del livligt hemställa, att kammaren måtte antaga utskottets förslag, och jag yrkar alltså bifall därtill.
Herr Rydén, Värner (s): Herr talman! Det hade varit min avsikt att, örn denna fråga hade kommit upp tidigare på dygnet, utförligt inga på ett resonemang, vilket jag såsom motionär och reservant inom statsutskottet hade anledning att göra. Emellertid har det från många håll i kammaren riktats en mycket enträgen vädjan till dem, som tänka yttra sig i detta ärende, att de icke skola riva upp en lång debatt i denna sena timma, och jag skall försöka att ställa mig denna önskan till efterrättelse.
Min reservation innebär givetvis det, att jag ar besviken över att man inom statsutskottet icke kunnat gå sa mycket utöver k. m: ts förslag, som ett bifall till den motion, som under en följd av ar f ramburits i kammaren, skulle inneburit. Den motionen går ut på ett belopp som med ungefär 60 % överstiger det belopp, som av k. m: t begäres, och det ha vi ansett synnerligen befogat, då folkskollärarkåren icke fått någon höjning i sin avlöning sedan 1920^ icke ett öre, medan andra grupper fått lönereglering eller tillfällig löneförbättring.
En annan sak, som i detta sammanhang framträder såsom egendomlig ar, att lärargrupper, som äro ifrågasatta till löneförhöjning, icke skulle få åtnjuta dyrtidstillägg å densamma, vilket alla andra tjänstemannagrupper, som fått tillfällig lönereglering, få göra. Det framstår sa mycket egendomligare, att sa icke skett i detta fall, eftersom vi för några timmar sedan hade före frågan om dyrtidstillägg och motsvarande löneförbättring för prästerskapet, där prästerskapet fick en generell höjning av den tillfälliga löneförbättringen och därtill kom i åtnjutande av dyrtidstillägg därå. Det ligger icke rättvisa i ett sådant1 handlande.
Det ar det ena jag med min reservation avsett. Det andra ar, att ett villkor knutits till detta ytterligare däri, att det göres en föreskrift om lärarnas skyldigheter, där skolstyrelsen sa kräver, att tjänstgöra i fortsättnings- och ersättningsskolan. Jag vill nu icke gå in på frågan, om det i och för sig kan vara lämpligt och behövligt att göra en sådan föreskrift i samband med en definitiv lönereglering, men från hela min riksdagstid vet jag intet fall, där man företagit något sådant i samband med en tillfällig löneförbättring. Jag tyckte, att det hade varit rimligt att man låtit denna fråga obundet prövas i samband med den definitiva löneregleringen. Jag tror också, att det kommer att stöta på praktiska olägenheter såsom detta stadgande blivit formulerat i utskottet. Detta har min reservation inneburit.
Med den kännedom jag har om läget i riksdagen vet jag emellertid, att det skulle skada den sak jag vill främja, om jag i detta ögonblick sökte driva min särmening. Då jag vet, hur ytterligt väl lärarkåren behöver denna löneförbättring, vågar jag icke riskera, att den av utskottet tillstyrkta löneförbättringen vedervågas genom framställandet av längre gående yrkanden. Beträffande förefintligheten av detta behov hava i pressen förts debatter, stundom hänsynslösa och för lärarna ganska pinsamma. Jag vill i det stycket framhålla, att även man kunnat peka ut lärare, som ha det förhållandevis bra på grund av extra förtjänster eller privat förmögenhet - vartill motstycke torde finnas inom alla tjänstemannakategorier - sa ar det utomordentligt många lärare, som ha det mycket svårt. Vad skall man säga om en ung man, som kommer ut med en 6,000-8,000 kronors skuld och sedan kanske en tid får vänta på att bli ordinarie? När han far or« dinarie anställning, har han 2,100 kronor plus dyrtidstillägg om cirka 760 kronor. Han kan knappast tänka på att bilda familj, men han måste skaffa möbler for sin bostad, amortera sina skulder och betala pensionsav-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:48:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1929/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free