Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 25
Herr Carlström talade om lärare med en lön av 2,768 kronor jämte fri bostad å B-ort och jämförde dem med statstjänaregrupper, som befinna sig långt uppe på löneskalan. Herr Carlström sitter ju med i lönekommittén, något som han också tillkännagav, och jag förmodar, att herr Carlström har kännedom om att det finnes befattningshavare i statstjänst, som stå längre ned på löneskalan ’an t. ex. kontorsskrivare, postassistenter * m. fi. Ar det fråga om att tala om nödläge, sa skall man göra jämförelse sa lågt ned på löneskalan, som vi ha befattningshavare, och se efter vad de ha att leva av. Det ar icke fråga om olika värdesättning av arbetet, utan det ar fråga om att de skola ha tillräckligt att leva av. Det ar det, som far utgöra utgångspunkten, då det gäller att taga ställning till en fråga som denna.
I vetskap om att det finnes många befattningshavare, vilkas framställningar om löneförbättring avvisats av riksdagen, och i vetskap om att ett skjutande på denna fråga skall befordra, att det hastigare lägges fram förslag for riksdagen om löneförbättring för statstjänarna i allmänhet, ansluter jag mig till det avslagsyrkande, som här har framställts.
Herr Osberg (1): Herr talman! Den närmaste anledningen till att jag begärde ordet var for att erinra om en synpunkt, som jag tillät mig att vid fjolårets riksdag framhålla, nämligen den att om man vill slippa ifrån den motsättning, som på vissa trakter ar rådande mellan lärarkrafterna och församlingarna, vore lämpligt borteliminera naturaförmånerna. Det vore väl for både kommunerna och lärarpersonalen, om man kunde åstadkomma detta. Jag anser mig böra särskilt påpeka detta nu, alldenstund en lönekommitté för närvarande ar i verksamhet for framläggande av förslag till lönereglering för vissa statens ^befattningshavare, och det synes mig vara lämpligt att lägga denna kommitté på hjärtat att taga i övervägande, om ej detta ar den lämpligaste utvägen att få iiågon ordning och reda på här ifrågavarande område.
Jag tror även, att riksdagen skulle varit den sittande regeringen tacksam, om den vid framläggandet av förslaget om extra lönetill-lägg till lärarna framkommit även med förslag om att få en reglering till stånd beträffande skoldistrikten. Det ar en massa lärare, som icke på långa vägar ha den sysselsättning de borde ha. Jag känner flera kommuner, där de ha alldeles för stor lärarpersonal och alldeles för många skolhus, beroende på att det ar spridd terräng och <*tora vidder med gles befolkning. Om man kunde i större utsträckning använda sig av skolskjutsar, skulle vi spara i detta land millioner kronor. Jag skall bara taga ett exempel på en kommun, som ligger nara där jag bor. Invånarantalet ar cirka -500 personer. Den har hittills haft en folkskola och en småskola, som legat i centrum av kommunen. Kommunen ar endast en mil i längd och varierar mellan 3 och 5 kilometer i bredd. Folkskolan har en försvarlig lokal, men småskolan har varit inrymd i en av kommunen förhyrd lokal. Folkskoleinspektören kom och gjorde anmärkning och föreslog, att det måste byggas nytt skolhus. Församlingen kunde icke enas om var det skulle ligga. Det påstods, att barnen skulle få för långt att gå från de yttre delarna till centrum. Resultatet blev att det byggdes två småskolehus, som ligga cirka 2 km. på ömse sidor om folkskolans lokal. Dessa hus kostade församlingen 26,000 kronor. Kommunen måste nu ha två lärarinnor, en for varje skola. Det visade sig, när man byggt dessa skolor, att den ena lärarinnan haft fyra å fem barn och den andra fem å åtta, varierande under olika tider. Detta ar ett slöseri, som icke borde få förekomma, detta ar icke ett; enstaka exempel, utan det finns många liknande fall, där en kommun har att avlöna lärare samt hålla byggnader och bostäder och uppvärma dessa ;for att .bereda undervisning ar ett. fatal barn. Vi måste ovillkorligen gå in for en reglering och centralisering av våra folk- och småskolor oberoende
av kommungränser; detta ar en lätt sak enligt mitt förmenande med de kommunikationsmedel vi nu förfoga över. Vi kunna få bättre skoltyper, lärarkrafterna bliva utnyttjade och då kan man även betala ordentliga löner.
Det ar en annan sak, som jag skulle vilja säga till herr ecklesiastikministern, när han här åberopar, att det finansiella laget nu ar sådant, att det icke finns någon anledning att uppskjuta denna extra lönereglering for lärarna. Jag tycker, att herr statsrådet borde ha kommit med någon annan framställning om orsaken till att detta förslag framlagts. Herr statsministern var även inne på samma sak. Han erkände visserligen, att det på landsbygden rådde tryckta förhållanden, men han sade, att det ar ju icke enbart lantmännen, som få släppa till det belopp, som skall utgå för de ökade lärarlönerna. Ja, man må resonera hur man vill, men det ar i alla fall sa, att det ar ändå det produktiva folket, som far släppa till medlen, oni icke genom direkta sa genom indirekta skatter. Det ar det arbetande folket, som far skjuta till det belopp, som sedan skall delas ut.
Jag har för min del ingenting emot att i det läge, som frå’gan kommit, gå med på utskottets förslag, men man skall icke tala sa vackert om det finansiella läget, ty om herr ecklesiastikministern vill göra sig mödan att resa ut i bygderna, tror jag han icke längre skall se laget sa ljust, som man gör här i centrum, där man genom att taga med i räkningen alla möjliga tullinkomster o. dyl. kan få några millioner över.
Att herr Petersson i Lerbäcksbyn kan slå på samma strängar ar mera förvånansvärt. Han ar ju dock ute i bygderna ibland och ser, hur det ligger till. Jag far lov att saga i likhet med herr Carlström, att det kommer snart en tid, då det får bli en allmän lönereglering, och den måste, mina herrar, taga sig uttryck i sänkande över hela linjen, sa att icke bara vissa kategorier få det bra, på de andras bekostnad. Skall det fortgå med denna uppskruvning av lönekurvan undan för undan, sa -skapar man en klyfta mellan det kroppsarbetande folket och de andra, som till sist kommer att bli sa stor, att man icke kan finna varandra.
Det vore mycket mera att säga i denna fråga, men jag skall icke längre uppehålla kammaren utan yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Kullenbergstorp (bf): Herr talman! Hans excellens statsministern erinrade om att riksdagen ju hade skrivit om denna fråga.. Den föregående regeringen har också svarat på denna skrivelse genom att tillsätta den stora löneregleringskommittén, som även fått taga hand om ..detta ärende. Jag kan icke förstå annat, an att det ar ett svar på vad riksdagen skrivit.
Till lektor Wigforss skall jag be att få säga, att hans resonemang var synnerligen märkvärdigt. Han sade, att den förra lärar-lönekommittén kom till en kolossal summa, något över 40 millioner kronor, men här var det fråga om en sådan obetydlighet, att det säkerligen var det billigaste man kunde tänka sig att komma undan med. Anser då herr Wigforss, att vad som nu har föreslagits av k. .m: t ar detsamma som en. definitiv lönereglering? Sa resonerade han i varje fall. Eljest kan jag icke förstå, vad de sakerna hade med varandra att göra, ty hur den definitiva löneregleringen kommer att se ut, det vet varken herr Wigforss eller jag.
Min ståndpunkt till den föreliggande frågan var, att när regeringen" har svarat på riksdagens skrivelse genom att tillsätta löneregleringskommittén, och när jag icke har kunnat finna, att det föreligger ett nödläge, ar det icke berättigat att nu skrida till extraordinära åtgärder av samma slag, som vidtogos under kristiden. Sedan yttrade jag mig något om vissa andra detaljer* . för. att visa, hur kinkigt det ar att avgöra saken på förhand, innan man klarat upp detaljerna och avgjort hur långt man kan gå utan »att föregripa den verkliga löneregleringen. Herrarna ha icke alls vederlagt vad jag sade, utan ni
ha endast viftat hän med att riksdagen har skrivit sa mycket, och att den begärda förhöjningen icke ar for stor o. dyl. Det inlåter jag mig icke på, om det ar for mycket eller for litet. Jag vill bara ha en plan för det hela, och den hoppas jag, att jag skall få, när den nu tillsatta löneregleringskommittén har blivit färdig med sitt arbete.
På denna grund ber jag, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Anderson i Eåstock (s): Herr talman! Jag skall icke med många ord förlänga, debatten. Jag skall först be att få taga fasta på herr Edbergs värdesättning av järnvägstjänstemännen. Det kanske kommer en dag, då jag kommer att kräva, att den växel, som utställdes därvidlag, om också icke sa direkt, i alla fall blir presenterad för inlösen.
Sedan skall jag be att få vanda mig till min namne på stockholmsbänken, som ju sin vana trogen icke kunde underlåta att vanda sig direkt till mig och sa att säga provocera fram mig här i talarstolen. Han citerade ett yttrande, som jag hade fällt vid ett tidigare tillfälle i ar. Jag ar beredd att upprepa vad jag då sade, om det gällde en sak, som hade samma förutsättningar som den då förevarande. Det förhåller sig på det sättet, herr Andersson i ’Stockholm, att den sista regleringen för lärarpersonalen ägde rum ar 1918, baserad på ungefär 1913 års priser. Vi veta också, att den värsta prisstegringen kom under senare delen av ar 1917 samt under ar 1918 och 1919. Därifrån går jag sedan över till åren 19:20 och 1921, då den stora löneregleringen ägde rum. Jag tror, att till och med herr Andersson i Stockholm skall få lov att erkänna, att det ar skillnad på läget för de grupper, som fått sina löner reglerade efter 1913 ars priser ar 1918, och de grupper, som fått sina löner reglerade aren 1920 och 1921 efter priser, som erhållits genom att lägga på 2 procent om året fram till detta datum. Sa ligger det till i verkligheten.
Sedan, herr talman, ar det en liten sak till, som jag skulle vilja säga till herr Andersson i Stockholm, och jag tror, att min andre namne i Katrineholm kan få vara med i samma svep. Särskilt herr Andersson i Stockholm brukar ju tala om ute i de olika avkrokarna i landet, att han och hans parti arbetar for att arbetare och bönder skola få det bra. I detta sammanhang kan jag icke lata bli att påpeka, att de allra flesta av lärarna hora hemma i arbetar- och små-bondehem. Det anser jag för min del vara en lycka, ty den lärarpersonal, som skall un^ dervisa folkets barn, vill jag icke ha från överklassen, utan dessa lärare skola vara uppvuxna ur småfolkets miljö, varigenom de också ha de största förutsättningarna för att på ett riktigt satt kunna undervisa småfolkets barn. Jag tror, -att det ar riktigt. När jag därtill lägger, att den vanliga historien för en nybliven lärare, kommen ur arbetarelie f småbondehem, ar att han har 8,000 å 10,000 kronors skuld, som han skall börja betala av, då vågar jag säga, att ställningen for honom ar allt annat an lysande.
Eftersom jag har den uppfattningen, herr talman, att det framlagda förslaget ar rättvist och av behovet påkallat och att den nu sittande löneregleringskommittén på grund av den stora omfattning, dess arbete har, och på grund av att sa många myndigheter skola horas över dess förslag, icke rimligen kan tankas komma att bli färdig i god tid, sa ber jag att för min del få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Larsson i Västerås (s): Herr talman! Det satt, varpå denna punkt ar föredragen, nödgar mig att säga ett par ord.
iSbm kammaren kanske har funnit, innehåller denna punkt tre olika moment, a), b) och c), och i momentet c) yrkar utskottet avslag på herrar Björcks och Larssons i Västerås motioner (I: 2*78 och II: 422). Jag hade icke tänkt ’begära ordet? men då jag ’sympatiserar med och kommer att rösta för utskottets hemställan under a) och b) men icke vill rösta for avslag* på min’ egen motion,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
