Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 27
SVENSK LÄRARETIDNING.
543
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Ett anonymt brev.
Det anspråkslösa inlägg rörande bi. a. katekesfrågan, som jag för några veckor sedan fick offentliggjort i denna tidning, har i viss mån bemötts i ett mig tillsänt anonymt brev. Egentligen borde dylika skrivelser ej besvaras. Men dels torde skribenten mena väl (fast den, som sa gör, ej borde blygas för att nämna sitt namn), dels torde de i brevet framförda synpunkterna tillmätas stor betydelse av många (de härröra huvudsakligen air obekantskap med 1919 års undervisningsplan), dels ar skribenten synbarligen läsare av Svensk Läraretidning och kan nås endast genom ett inlägg där.
Först må det tillåtas mig att återge brevet in extenso:
»Minst av allt hade jag kunnat ana, att lärare, vars >far var en av lärarne nere i Tjustbygden, som, såvitt jag ej misstar mig, varmt omfattade C. O. Rosenie förkunnelse i full överensstämmelse med vår Ev. Lutherska kyrkobekännelse, skulle i full opposition däremot ge tillkänna sin varma sympati för Rydéns katekesbragd. Nu braverar man med det förkättrade Bolstad, tillåt mig fråga: var månne Rydéns tilltag ett uttryck för värnandet av sann kristendom?
Ingalunda! Biskopsvisitationen där nere i Malmö med ty åtföljande varning for kristlig (?) vägran att ställa sig myndigheter till efterrättelse! ’Varen all mänsklig ordning undergivne’ etc. skar honom no^ märg och ben igenom. ’Hämnden ar ljuv.’ liksom det spanande rovdjuret griper tillfället, sa visste ock R, passa sig.
Pläderar sa varmt för kristen livsåskådning och tro på bibeln. Gott och bra låter ju detta i mångas oron, men ar den boken verkligen for honom och liktänkande sa dyrbar, en verklig skatt, lika värdefull som för den store hjältekonungen m. fi.? Ilar var verkligen något av husandakt, undras, huruvida sådan övas bland särskilt meningsfränderna till R. därnere i Tjustbygden. Under 70-80-talet fanns därnere en Rosander, Lundkvist i G., Lundkvist i U., Jonsson i Vindekulla m. fi. Nu ha R: s teorier - under skenet blottas rena ateismen - omfattats. Finnes ju ingen logik i förnekelsen av Luthers förklaring över lagens slutord, alldenstund den absolut säger detsamma som själva slutorden, talade av Herren, den allena allsmäktige. Var svenska lag ar ju synonym med slutorden och .förklaringen; vad säger den annat an att straff följer olydnad i spåren. Samma gäller Mark. 16: ’Den, som tror och bliver döpt’ etc. Flerfaldiga ställen i N. T. äro av precis samma innehåll. Ar ej innehållet i Bergspredikan detsamma? - ’Att dessa ord av den rabu-listiske Nasaréen ha ett sådant värde! Med seende ögon se de intet, och med hörande oron höra de intet’ o. s. v. Hurudan kristendomsundervisning skall val det bli? Textor-
den i katekesen, hämtade ur bibeln, äro for barnen ofattbara, men i bibeln uppenbarar väl Gud hemligheten för barnasjälarna. Under över under!
I en föreg, artikel i Läraretidn. vill en insändare ha sagt, att de allra flesta lärare tro visst icke på bibeln. Ej alls underligt, då bland lärarna någon vördnad för det heliga, åtminstone hos mången - de flesta - ej finnes.
Bland skolans ordningsregler förekommer även den, att läraren ar skyldig varna for Guds namns missbruk och kraftigt tillrättavisa för sådant. Rena ironien, där läraren trots förbudet ej själv aktar sig därför utan i stället rent av uppmuntrar den hemska svordomslasten o. s. v. Just en skön fostran, svenska folket består sig med! Kan följden bli annat an sedeslöshet och gudsf örnekelse ? Icke har 1919 års undervisningsplan, tillkrånglad, som den blev, åtminstone i kristendom, bragt någon välsignelse över vårt folk. Brotten äro legio.
Vår tids lärare synes vilja mästra allt och alla. Ar ej detta Chronschougheri i levande verkligheten? Man anser sig ha nått sådana insikter i skolans viktigaste ämne, att t. o. m. den store lärofadern ratas.
Van av Ev. Luth. kristendom.
Katekestimmarna under en av sanningen genomsjälad lärares ledning verkliga högtidsstunder - ej katekesrabbel. Sorgligt, att R. skall vara en sa avgjord motståndare till katekesläsningen - rabbel enl. Kungl, förordning förbjudet sedan tiotal ar - annars kan han för både ett och annat värdefullt for skolan erkännas, ja, varmt.»
Det var brevet. Och nu några ord med anledning av detsamma. Vad menar brevskrivaren (Farbror får jag väl säga) med talet om Rosenius och den evangeliska väckelsen i Tjust? Skulle Rosenii förkunnelse stå i något slags motsatsförhållande till 1919 ars undervisningsplan? Eller med andra ord: kan man ej vara ett barn av den evangeliska väckelsen och på samma gång anhängare av en undervisningsreform, som i huvudsak går ut på att kristendomsundervisningen .skall bygga på bibeln och framförallt på Jesu ord? Ar Farbror säker på att Rosenius skulle ha varit missbelåten med den kristendomsundervisning, som kommer svenska folkskolebarn till del? Kan den katekespolemik, som exempelvis Budbäraren fört innevarande ar, anses påminna om Rosenii anda? Nej, och tusen gånger, nej! 1919 års undervisningsplan innehåller ingenting i strid med vare sig Luthers eller Rosenii läroåskådning. Vad skulle det vara? Varningen mot intolerans och polemik mot olika tänkande, kanhända? Ar då dylik intolerans och bekämpande av annorlunda tänkande något, som kan anses tillhöra den evangeliska kyrkans lärobyggnad? Rosenius skulle aldrig ha fallit på den idén att kalla skolor för avkristnade, där da-
gens arbete börjar och slutar ined bon och sång, och där utöver de ordinarie kristen-, domstimmarna daglig bibelläsning eller morgonandakt på annat sätt förekommer. Ty Rosenius var en kristen. Men undervisningstimmarna i kristendom äro alltför få, menar Farbror. När jag varit lärare i 19 ar, förändrades min skolas organisation, sa att bi. a. ämnena geografi, naturkunnighet och historia fingo var sina 2 timmar pr vecka. Och glad blev jag. Nu skulle det kunna bli en smula kunskaper i de nämnda ämnena, fast deras timantal i kl. 3-4 alltjämt var det gamla (l timme pr ämne och vecka). Ar 2 timmars kristendom i veckan verkligen sa litet eller 3 timmar, som det kan bli i kl. -5-6? Jag tror, att tiden ar väl avvägd. Om Farbror har tillfälle läsa Rosenii »Pietisten», sa sök upp en där befintlig betraktelse »Den olyckliga övermättnaden», av Rosenius översatt från något verk av Luther! Med skärpa påpekas där nödvändigheten av begränsning vid predikoverksamhet och kristendomsundervisning. I annat fall iframkallas likgiltighet, leda, ja, slutligen ren fientlighet mot kristendomen. Den likgiltighet eller motvilja mot kristendomen, som i mångt och mycket karaktäriserade 1800-talets senare halft och början av 1900-talet, får huvudsakligen skrivas på katekesutanläsningens konto. Man höll faktiskt på att avkristna vårt folk. Detta insågs ock av Curry Treffenberg, den konservativaste bland de konservativa, s-om vid flera kyrkomöten väckte motion om katekesutanläsningens avskaffande.
Om motiven till den ar 1919 fungerande ecklesiastikministerns åtgärder vid undervisningsplanens utformande vet jag intet. Men jag vet, att det, som skedde, måste ske, om kristendomsämnet skulle kunna bibehållas i folkskolan. 1919 års undervisningsplan räddade kristendomsämnet åt folkskolan. Jag vet, att denna min åsikt kan förefalla mången som ett slags hädelse, men det ar min åsikt icke desto mindre. Farbrors hypoteser om undervisningsplanen som hämnd för vissa mellanhavanden i början av 1900-talet mellan å ena sidan biskop Billing d. ä, och å andra sidan en mängd malmölärare förefaller mig alltför fantastisk. Stackars människor, som behöva tillgripa dylika argument och dock tro sig befrämja en god sak! Visitatio-nens juridiska sida ventilerades i Läraretidningen av - om jag minnes rätt - Emil Hammarlund, som fastslog, att kyrkolagen ej vet av några specialvisitationer, till vilka endast lärare och barn skola kallas, d. v. s. att hela tillställningen var olaglig. »Ty åtföljande varning» var ju ej heller någon varning eller över huvud taget något sådant straff, som folkskolestadgan talar om. Man vågade helt enkelt icke varna, ty detta skulle ha resulterat i överklaganden och dessa med all sannolikhet i ett prejudikat om de ifrågavarande visitationernas olaglighet. Liknelsen om det spanande rovdjuret finner jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
