Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
SVENSK LÄRARETIDlttNG.
Nr 27
opassande. Man bor ej begagna fula ord om sina medmänniskor, även om de i en eller annan fråga ej tänka som vi. Jag hör ej till hr Rydéns bekantskapskrets, men jag har någon bekantskap med bergspredikan och me"d Luthers lilla katekes. Det har naturligtvis Farbror också. Men »repetition ar allt vetandes moder», och ett förnyat genomläsande och .genomtänkande av t. ex. Matt. 7: l-o samt av Luthers förklaring till åttonde budet skulle gagna. Hur var det för resten? Skulle man icke vara all mänsklig ordning undergiven? Upphörde detta bud att gälla 1919, eller gäller det fortfarande? I sistnämnda fall måste Bolstadsobstruktionen betraktas som stridande mot kristendomen, sa som den uppfattades och förkunnades av Saulus från Tår-sus. Det, som ar okristligt, ar också olutherskt, även om det skyltar med Luther aldrig sa mycket, ty det hela bottnar i underkännande av reformationens grundsats om den heliga skrift som enda rättesnöret för människans tro. »Symbola eller bekännelser och andra skrifter, om vilka vi ovan talat, hava icke makt att döma, ty denna myndighet tillkommer allena den H. skrift, utan de bara allenast vittnesbörd om vår lära och henne uttyda, samt visa, huru den H. skrift uti omtvistade artiklar i alla tider blivit förstådd och uttydd av de lärare i Guds församling, som då levat.» (Concordieformeln.)
Huruvida våra dagars svenskars uppskattning av bibeln kan jämställas med »den store hjältekonungens» ar svårt att säga. Tänker man på Bolstadsr öreisen, sa fruktar jag, att svaret blir nej. Och vad tror Farbror, att hjältekonungen skulle ha sagt om ett strävande, som - om allt nämnes med rätt namn - behärskas av samma ande, som stod emot bibelns användande av lekmän under reformationstiden? Kanske bleve det någonting i stil med Luthers beska replik till Eck: »Du skyr bibeln, som den onde skyr korset.»
Att husandakten varit försummad, ar något, som jag hört klagovisor om, sa långt jag kan minnas tillbaka. Med vad rätt dylika klagovisor framställts och framställas, blir en annan sak. I alla händelser kommer jag aldrig att tro, det andelivet i det kristna Sverige skulle taga skada av den ökade bibelläsningen i skolan. Bönen, d. v. s. den enskildes fördolda samliv med Skaparen, kan ej kyrkobokföras eller statistiskt beräknas. Försök att uppdela människorna i grupper efter deras personliga religiositet ha gjorts men alltid misslyckats. Gammialtestamentsprofeten Ella, som trodde, att alla hade avfallit aitom han, och 1900-talsmagistern Rytterholm, som trodde ungefär detsamma, foro båda vilse, fariseen i templet, till vilken steget sedan ej ar långt, likaledes. I förbigående några ord om Rytter-holms åsikt, att kristendomsundervisning, meddelad av icke troende lärare, ar farlig, om den bygger på bibeln, men icke farlig utan rent av nyttig, om den bygger på katekesen. Denna tanke står, som hr E. vid närmare eftertanke torde finna, i direkt strid med den lutherska läran. Den ar ingenting annat an medeltidsskolastikens teori om bibeln, vilken visserligen var Guds ord och borde meddelas människorna men - mark väl – endast under garanti for att tolkningen var den enligt kyrkans tradition riktiga. Att sätta bi-
beln i händerna på en icke te
.logiskt bil-
dad var alldeles uteslutet. Ha a kunde ju misstolka texten. Helt andra ta:ikar om en kristen människas frihet hade Luther och hans vänner. Bibeln var enda rättesnöret, andra böcker, även om de tillerkänts symboliskt värde, visade, huru en text på den tiden tolkats, men bundo ingen vid just den tolkningen.
De vördade skol veteraner från 70-80-talens Tjust, som Farbror nämner, må vila i frid. De voro fromma, nitiska och skarpsinniga män. Men vad ha de egentligen i det här
sammanhanget att göra? Farbro
menar för-
modligen, att de skulle ha motsatt <sig kris-
tendomsundervisningens reform, uppleva den, men det tror inte ju för övrigt omöjligt avgöra, avlidna personer skulle ha hane tuation, som de aldrig kommo i de nämnda kan jag etmellertid han fick stifta bekantskap med dervisningsplan men aldrig visad
om de fått jag. Det ar hur numera lat i en si-, Om en av berätta, att L919 års un-någon sorg
däröver. Vi samtalade ofta om det, vari planen skilde sig från sina föregångare. Jag ar säker på att den ärlige gamle ej önskade lärare och barn åter »högtidsstunderna» i den Soindberg-Bringska katekesens skugga. Utanläsningen av de lutherska förklaringarna ansåg han ej som något väsentligt for en kristen barnundervisning. Textorden skulle inläras, det var huvudsaken. Han hade blicken öppen för välsignelsen av att barnet redan i folkskolan fick stifta bekantskap med bibeln, ej först vid konfirmationen. »Ty det, som skall gro i en människas själ, bör sås tidigt.» Min åsikt, att bibelns plats i skolan före 1919 var en skam for Sveriges stat och kyrka (av alla i skolan använda böcker hade ju barnet minst att göra med bibeln), tror jag mig ha ärvt från samma håll.
I lagens slutord säges icke och ej heller i Sveriges lag, att vi skola avhålla oss från det onda av fruktan för straff eller göra det goda för att få belöning. Vi skola undvika det onda därför, att det ar ont, och göra det rätta därför, .att det ar ratt.
Den mycket omtalade, i vår kyrkobibel inom parentes satta versen: »Den, som tror och bliver döpt» o. s. v. har jag ingenting sagt om. Men skulle Farbror vilja meddela, var de bibelverser, som säga detsamma, finnes, bleve jag och flera med mig tacksamma. Likaså skulle jag gärna vilja veta, var tro och dop omnämnas i bergspredikan.
Då hr By den, sa vitt jag vet, ej uppträtt som religiös ledare eller idkat teologiskt författarskap, sa menar val Fabror med »R: s teorier», under vilka ateismen blottas, de pedagogiska grunderna för kristendomsundervisningen, som upptages i undervisningsplanen, och som *. o. m. i ar vunnit anslutning av bi. a. ärkebiskop Söderblom och domprosten Li-zell. Att bibelns ökade användning i skolan, fördragsamhet mot olika tänkande m. m. skulle innebära ateism, ar en okristlig tanke, som jag vägrar debattera.
De ur bibeln hämtade textorden i katekesen har jag aldrig talat om. Om 3: e artikeln, som ju emellertid ar blott »ett verk av mänsklig konst och uppfinning», yttrade jag verkligen, att den ar ganska lätt att fatta, om man nämligen håller sig till dess ordalydelse och slipper förklaringen. Det ar Luthers
lilla katekes jag talat om. De ’fem huvudstyckenas textord har - såvitt jag vet - ingen strid stått om. I min skola liksom i alla, om vilkas kristendomsundervisning jag vet något, betraktas som självklart, att Guds bud, trosartiklarna, bönen Fader vår samt instiftelseorden till sakramenten skola ordagrant inläras. Men inte behöver mån någon katekes för det. De nämnda textorden inläras helt enkelt i sammanhang med de bibliska berättelser, dit de höra. Trosartiklarna höra ju ej till några bibliska berättelser och äro för övrigt ej Skriftens ord utan människoord. Jag har aldrig under gångna 27 ar ålagt barnen inlära trosartiklarna ur bok. De ha in-lärts genom att läsas i kör av lärare och barn vid morgonandakten sista skoldagen i veckan. Lämpligheten av att de fem huvudstyckena inläras ej i katekesen utan i sitt rätta sammanhang framhölls redan av 1900 års normalplan, som visserligen lat textorden till de fyra första huvudstyckena inga i småskolans lärokurs men på samma gång uttryckligen förbjöd läxläsning i katekes i småskolan. Katekesutanläsning i småskolan har således varit förbjuden i 29 ar, ej 10, som man stundom kan få höra. Men det ar ej blott de fem huvudstyckena, som böra inläras utan mycket mer, framför allt Jesusord samt ett lämpligt urval ur profeternas skrifter och de apostoliska breven.
Att det finnes lärare, »som rent av uppmuntra den hemska svordomslasten» (vilken märkvärdigt nog kommit att räknas som Guds namns missbruk), har jag aldrig förr hört påstås. Sådana lärare böra naturligtvis anmälas för skolmyndigheterna och vederbörligen bestraffas. Tillsvidare betvivlar jag emellertid deras existens. I skolan gör man nog, vad man kan, mot svordomslasten, icke minst vid Guds buds inlärande och förklaring. Tyvärr få de unga männen, om ej förr sa i beväringslägren, en grundlig kurs i svärjande. Betvivlas må för övrigt, om någonsin inom vår folkskollärarkår funnits en stör-svär jare, jämförlig med den ene utgivaren av »iKort utveckling» till Luthers lilla katekes.
Följden av undervisning i den heliga Skrift kan icke bli gudsförnekelse och sedeslöshet. Nog äro brotten i våra dagar många och upprörande men dock relativt få och lindriga gentemot brotten i den s. k. »gamla goda tiden». De flesta brottmål, som våra domstolar under de senare åren haft att göra med, ha varit förskingringar, oredlighet i affärer o. d. Deras samband med 1919 ars undervisningsplan bestrides. De äro sviter av världskriget, vars förnämsta orsak var bristande kännedom om Jesu evangelium hos de s. k. kristna folken.
John Chronschough, i livstiden folkskollärare i Göteborgs stift, har Farbror helt och hållet missuppfattat. Han var minsann inte den, som ville mästra allt och alla. Se här hans egna ord: »Jag gjorde ett heligt löfte inom mig själv att aldrig mera lata mig förledas till tvivel på sådant, som man ju måste tro på, om man skulle kunna bliva, vad jag av hela mitt hjärta åtrådde, en värdig folkets lärare. Jag har också aldrig behövt ångra detta mitt löfte. Ty även om en eller annan trossats i början förefaller oss mer eller mindre svar att omfatta, vänjer man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
