Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
SVENSK LÄRARETEDNmG.
Nr 28
1929 ars sommarkurser.
1929 års sommarkurser i Stockholm öppnades den 30 juni med en högtidlighet i Nordiska museets hall, som var fylld av deltagare. , Högtidligheten bevistades av prins Eugen.
Flottans musikkår under ledning av direktör E. Högberg spelade först Upplands regementes marsch och ackompanjerade sedan operasångaren Åke Wallgren, som sjöng »Sten Sture» av V. Svedbom. Landshövding Nils Edén hälsade därefter de närvarande välkomna och förklarade kurserna öppnade.
I sitt anförande vände sig landshövding Edén först till prins Eugen, vilken han tackade och hyllade som den främste ’bland Stockholms sommarkursers skapare och främjare under tidigare skeden. Vi veta, sade tal., vad prins Eugen betytt for hela detta fore-, tag i den svenska bildningens tjänst ej blott genom sitt namn i spetsen för dess organisation utan genom oskattbara personliga insatser i allt dess arbete, insatser av en aldrig syikande omvårdnad och en i- ordets fulla mening upphöjd vidsyn över mänskligt kulturliv. Även ett annat tack må sagas i dag, men detta präglat av vemod. Sedan sommarkurserna senast samlades har deras kommitte förlorat tre av sina främsta och verksammaste medlem-mår: professor Wilhelm Leche, professor Teodor Odhner och Nordiska museets styresman, dr Gustaf Upmark, ha bortryckts av döden. Vi boja oss i saknad och vördnad inför de bortgångnas minne.
Tecken ha icke saknats, fortsatte tal., från andra bildningscentra, att denna form for spridande av vetandets rön bland vidare kretsar under senare ar haft mindre attraktion an förut. Man har ej kunnat undgå att göra sig den frågan, om intresset för vetenskapsmännens muntliga meddelelser ar i avtagande, och man har vidgat frågan därhän att den gäller, om intresset iför bildning och andlig odling över huvud taget håller på att försvagas. Tiden har hårdnat och materialiserats, säges det, människorna, och särskilt de unga, gå upp i kampen for brödet och även efter nöjen, njutningar, flärd. Inbjudarna till dessa kurser ha dess bättre ej direkt anledning att gå in på sådana betraktelser. Anslutningen ar redan nu större an for fyra ar sedan och sa god man skäligen kan begära. Den kommer också från skilda yrken och samhällslager. Men problemet finnes utan tvivel, och det vore kanske orätt att gå det helt förbi.
Jag tilltror mig icke, sade tal., att personligen falla något totalomdöme om nutida svenskt bildningsbehov och bildningsliv, allra minst på ett par korta minuter. Sa mycket må dock kunna utan anspråk sägas vid denna högtid, att alltför mycket klan-kände på vår tids svagheter och särskilt på tidens ungdom bär emot även för en man av äldre årgång, som ej glömt allt vad som sagts om hans egen generation, i all synnerhet när den var ung, och detta förvisso ej utan skäl.
Varje tid ar på gott och ont, sa har det alltid varit och sa lär det komma att bli. Vad bildningsproblemen angår, må det vara att de icke tagas på samma sätt som för 30 eller 20 ar sedan och att vi äldre stå främmande och undrande inför mycket som synes oss kallt, tomt eller t. o. m. brutalt. Men den, som vill se bakom ytan, han bör dock kunna se huru mycket av - lat oss begagna det slitna ordet - nya kulturella krafter börjar mänga sig in även i denna sträva efter-krlgsålders människotyp. Hembygdsrörelsen med dess många yttringar ar en sådan ideell strömning av märklig vitalitet och verklig räckvidd, ’folkbiblioteken vittna om ny
läslust även för bildande litteratur, studiecirklar och liknande sammanslutningar för inbördes fostran upptaga i sig en .självverksamhet, vars omfång och allvar kan betyda ganska mycket.
De spända dragen i tidens ansikte återspegla dock icke bara -förvärvsarbetets och sinnesnjutningens jäktande oro; bakom den skymtar också just det sökande efter fördjupad blick in i livets inre innehåll, ,som vi kalla för andlig kultur, även det med intensivare takt. Måhända ar det i grunden sa, att behovet av självbildning blott söker sig nya vägar, vilkas värde vi ännu ej vant oss att rättvist mata. Och om sa ar, då finns ingen grund att se mörkt på själva den sak som sommarkurserna vilja .främja. Det gäller blott att söka sådana medel för denna sak, ,som motsvara tidsläget och det samhälleliga livets omskiftning. Vi vaga tro att Stockholms sommarkurser närma sig de självbildningens arbetsmetoder som nu synas mest lämpade for tidens lynne. Sa börja vi nu ,som förr vara kurser med ljusa förhoppningar att de matte skänka sina deltagare en god behållning av kunskap och livgivande intryck av vidgad syn Över det mänskliga arbetets inre sammanhang och lust att lära och förstå mera. Med denna förhoppning förklarar jag 1929 års sommarkurser öppnade.
Sedan »Du gamla, du fria» sjungits till musik av flottans musikkår, bestegs talarstolen av Nordiska museets styresinan, professor Andreas Lindblom.
Sedan mer an 20 ar tillbaka ar det tradition att sommarkurserna öppnas i Nordiska museets hall, sade tal. I själva verket finnes ingen lämpligare lokal i staden, enär museet ar ett stort monument över svenska mäns och kvinnors viljande och kunnande på livets skiftande områden. Och vi må också se till att det nya vi skapa får en sådan prägel och en sådan halt, att det kan bli ett arv som vi kunna lämna från oss till kommande släkten.
Efter professor Lindbloms tal sjöng operasångare Wallgren »Adla skuggor, vördade fäder» av Naumann och »Land, du välsignade» av R. Althén och slutligen spelade musikkåren Finska rytteriets marsch.
På aftonen hade anordnats samkväm på Skansen för deltagarna i sommarkurserna. Vid festen hölls ett anförande av professor Gerard de Geer.
Man har uttalat stränga domar över vår kultur, yttrade tal., som ej kunnat hindra världskrigets oerhörda nidingsdåd eller ens bota dess ’följder. Men ar detta rättvisa? Ar det ej i stället sa, att den spirande kulturen ännu ej kunnat få tillräcklig spridning eller tränga tillräckligt djupt för att besegra urgamla instinkter och åskådningar.
I det ivriga upplysningsarbete, som numera fortgår jorden runt i allt vidare kretsar, utgöra våra sommarkurser ett helt ringa led. Men den offervilja, som förmått samla Eder alla hit, låter oss hoppas på goda resultat och givande samverkan också allt framgent. För oss gäller det i främsta rummet att utbilda och förädla vår nationella egenart, sa att vårt land just därigenom skall kunna göra en verkligt betydande kulturinsats och, varför ej, bli en stormakt i ny och bättre mening. Må var andel i kulturarbetet sålunda ske genom fös* terlandet for mänskligheten!
S. A. F:s jubileumsinsamling avser att åstadkomma en hjälpfond för behövande lärare och lärarinnor.
Om kartor.
Av dr Alfred Söderlund.
Hur nära geografi och kartor an hora ihop, ar dock kartan ett kapitel for sig och ett rikt givande sådant. Mångsidigare, an vad kanske mången tänkt sig, avbildar den ej blott, vad geografiboken har att säga, utan visar ofta s j älv, vad som ar att saga om landet, om företeelsen eller vad det nu må vara fråga om. Den utgör ett geografiens speciella sprak, klart och smidigt for den, som kan bruka det. Vad läroboken ibland skulle behöva flera sidor för att ge ett ungefärligt begrepp om, kan kartan ofta framställa sa överskådligt, att man med en blick kan uppfatta det väsentliga och efter ett kort studium även tränga in just i de detaljer, som för tillfället äro aktuella. Men text och karta komplettera varandra sa, som det hörda kompletterar det sedda.
Kedan i hembygdsundervisningen märkes betydelsen av goda kartor, och sådana .saknas numera ej för någon del av vart land. De officiella kartorna, topografiska, geologiska, ekonomiska m. fi., fylla i regel högt ställda anspråk, vilket de flesta torde haft tillfälle att själva konstatera.
Åskådligheten ar en kartspråkets stora styrka, och i vara dagar, när geografien säkert om an långsamt synes arbeta sig fram till ett berättigat anseende som ett av skolornas viktigare ämnen, ha också kartorna börjat följa med i den allmänna utvecklingen. Då texten har en lämplig karta att hänvisa till, kan den bli synnerligen givande. En bra karta kan göra läroboken fåordig och läraren mångordig, bagge delarna i basta bemärkelse. Ar kartan tillräckligt innehållsrik, kan boken spara in mycket utrymme genom att hänvisa till den (sa sker ju också numera i en del geografier, t. ex. när det gäller att lära vissa namn och gränser); men en bra karta kan också ge en skicklig lärare stoff till värdefulla föredrag, han kan visa sina elever på företeelser, utbredningsförhållanden och orsakssammanhang, som de på egen hand kanske ej skulle ha upptäckt, och han kan ge dem anvisningar, huru de med kartans hjälp själva kunna göra upptäckter och dra slutsatser.
Gå vi till kartböckerna, finna vi, åtminstone i de större, vanligen två slags kartor, vanliga landkartor eller kartor i vanlig bemärkelse samt specialkartor över klimat m. m. De senare kartorna intaga en avgjort större plats i moderna skolkartböcker an i äldre - en naturlig följd av geografiens vidgade betydelse inom skolan. Landkartorna, som jag kallade de förra, ha ju sedan gammalt den viktiga uppgiften att svara på frågan: var? Skolkartor för ett 60-tal ar sedan svarade val för övrigt knappast på någon annan fråga. Numera önska vi vanligtvis svar även på frå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
