Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
SVENSK LÄRÅRETmNING.
Nr 29
men». Åtskilligt blir väl beroende på om grosshandlare Stendahls ande kommer att i fortsättningen sväva över vattnen eller icke.
Till dessa klipp, som i stort sett representera den bottenskolef ientliga pressens inställning till den igångsatta skol-revisionen, få vi i dag inskränka oss för att i stället ge rum för ett uttalande ur motsatt läger. Det ar tidningen Socialdemokraten, som omedelbart tagit itu med de planerade attackerna. Efter att ha erinrat om ecklesiastikministerns ömkliga uppträdande i flickläroverksfrågan och om de frisinnades tilltag att vid dess behandling »strunta i både sina utskottsrepresentanters uttalade mening och i sitt eget votum av 1927» framhålles, iatt den av riksdagen begärda utredningen berörde endast flickläroverken och deras organisation. Tidningen fortsätter därefter:
Men regeringen nöjer sig nu inte med att på grundval av årets riksdagsskrivelse föranstalta om den däri begärda utredningen. Den har fått blodad tand och utnyttjar ogenerat sitt tillfälliga maktinnehav - sa länge det räcker. Såsom framgår av konseljbeslutet av i fredags har man helt resolut gått vidare i raseringen av 1927 års skolreform och öppnat den attack mot lyceet och den fyraåriga realskolan, som skymtade redan i hr Lindskogs ovannämnda anföranden i flickläroverksdebatten. De sakkunniga skola enligt statsrådsprotokollet »undersöka frågan om icke lyceiskoltypen till att börja med bör inrättas mera försöksvis och icke i sa stor omfattning som förutsattes i 1927 års riksdagsbeslut». Vidare, heter det, erinrar statsrådet Lindskog om »den ojämnhet, som läroverkens nederstadier för närvarande uppvisa i avseende å möjligheten att mottaga elever. Medan elevtillströmningen till den f emåri-ga realskolans första klass på många orter ar sa stark, att många måste avvisas, ar tillströmningen till den fyraåriga realskolans första klass mångenstädes sa ringa, att denna linje ej alltid torde kunna upprätthållas. Den nuvarande organisationens stelhet torde påkalla en uppmjukning», säger statsrådet, som finner det »angeläget tillse, i vad mån man kan vinna en smidigare anpassning allt efter behovet på de olika orterna». Han föreslår därför att Skolsakkunniga även skola yttra sig om denna fråga.
Det ar ju ingen nyhet, att tillströmningen till de olika realskolelinjerna gestaltar sig rätt olika på skilda hall. Men det ar visst inte sa, som här göres gällande, att det överallt ar den f emåriga realskolan som har den starka tillströmningen och den fyraåriga som har den svaga. Det finns också många exempel på motsatsen. Här i Stockholm, for
att ta ett oss näraliggande fall, ha vid de flesta läroverken anmälningarna till den f emåriga realskolan nu i vår varit överraskande ringa. Varför kan man nu inte nöja sig med de jämkningar från fall till fall i fråga om parallellavdelningar, som ändå äga rum, och för övrigt låta organisationen några ar framåt utveckla sig i fred och lugn? Ännu ar ju faktiskt kännedomen ute bland allmänheten om de nya organisationsförhållandena sa obetydlig och ofullständig, att man sannerligen inte kan begära, att allt skall gå i lås från begynnelsen. Hur många barn och föräldrar ha t. ex. klart för sig, att om man genomgått lyceets fyra första klasser, ar man utan särskild prövning berättigad till erhållande av betyg över avlagd realexamen? Man har alltså samma praktiska nytta av dessa fyra ar i lyceet som av genomgången realskola, och vill man sedan fortsätta, ar det endast två läsår kvar till studentexamen. Om detta faktum bleve tillräckligt känt, ar det troligt att lyceilinjernas rekrytering skulle te sig åtskilligt annorlunda an för närvarande. Men i stället för att sörja för effektivt spridande av upplysning om det nya skolsystemets fördelar, inriktar man alla ansträngningar på att diskreditera det och sätter i gång denna nya utredningsapparat, bakom vilken naturligtvis ligga planer på en djupgående omstöpning.
Säkerligen misstager man sig icke, om man förutsätter, att dessa uttalanden flutit ur en bemärkt läroverkslektors penna. Det skall bli intressant att se, om det swenningska regementet även i det nya läget skall förmå hålla alla mot högerdogmatismen i skolfrågan kätterska meningar tillbaka, eller om icke även inom denna kår en reaktion kan komma till uttryck gentemot alla försöken att förhindra de nya skolty-pernås fria växt och utveckling åtminstone sa lång tid, att man har någon verklig erfarenhet att bygga på.
Om skoltiden på grund av införande av ett sjunde skolår sänkes från åtta ar till sju i städerna, skriver Sydsvenska Dagbladet Snällposten (h), ar det knappast troligt, att man på landsbygden, där införandet av ett sjunde f olk-skoleår ej på länge ligger inom möjligheternas gräns, kommer att finna sig i en åttaårig skolplikt.
Om man går in för tanken på det åttonde skolårets slopande i vissa fall, far man nog göra sig beredd på de konsekvenser, till vilka detta med all sannolikhet kommer att leda. Och själva kärnpunkten i hela frågan blir väl till sist den, huruvida den vinst med hänsyn till fostran och ökade kunskaper, som den stadgade kursen på sex veckor under det andra fortsättningsåret medför, bör köpas med offret av de
olägenheter, som en dylik isolerad kurs, anordnad ett ar efter den förra, onekligen har med sig i släptåg. Det torde förtjäna att undersökas, om ej en koncentration av fortsättningsskolan ar möjlig att genomföra.
Det ar ecklesiastikministerns språkrör inom pressen, som för ordet och detta just i samma andedrag, som man inom ecklesiastikdepartementet förbereder direktiv för och tillsättande av de särskilda sakkunniga, som skola utreda fortsättningsskolfrågan.
Vi uttalade i våras farhågor for att fortsättningsskolans fiender skulle draga dessa konsekvenser av ett bifall till de Wagnsson-Weijneska motionerna. Man påstod då, att farhågorna voro uppkonstruerade. Det ar emellertid ofta sa, att människor icke förmå bemästra de krafter, som de sätta i gång. Sanno-ligt stå fortsättningsskolans vänner snart i det predikamentet, att de få upptaga en kamp till det yttersta för att värna om fortsättningsskolans framtida bestånd.
En grunduppfattning om krigets verklighet borde de unga ha rätt att få i skolorna, framhåller Karlstadstidningen (1). Det ar ett krav som skulle ställas utan prut. Den lärare, som inte ärligt vill fylla det kravet, därest det faller inom hans undervisning, ar ovärdig sitt kall. Det ar inte för mycket sagt. Den skamligaste vanära, som kvarlever i den moderna mänskligheten från det råa våldets tid, får inte förskönas.
En översyn av fredsidéns väg igenom gångna och fram igenom kommande tider skulle i skolan bibringas de unga. Om dessa inte kunna direkt uträtta något för freden, sa vore det dock en vinst, om de sa kunde förvärva en klar, på den verkliga utvecklingen stödd fredsåskådning. De skulle då förstå vad det ar som främst behövs för att förebygga det hotande stora allfolkfördär-vet och som kan fora framåt mot den tryggade freden. -
Skolorna ha ju i många länder varit otäcka plantskolor för nationalismen, den cyniska folkegoismen, som ar krigets viktigaste betingelse. Ännu äro nog skolorna inte mycket bättre i det fallet, särskilt f de länder, som förgiftats av världskriget. Men nationalismen måste utrotas av en högre åskådning, som förstår, att samverkan ar alla folks sanna intresse. Och den utrotningen bör börja i skolorna, därför att de tidiga intrycken äro sa bestämmande for människors liv.
Skolpojkarnas naturliga krigiskhet bör sålunda dampas av lärarnas bättre vetande och bättre vett. Det kan med all rätt fordras. Alla samtidens goda krafter måste samverka for att rädda Västerlandets folk från undergång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
