Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 33
Bostorpmannens yrkande. Mot det att som-marringningen utsträcktes en månad samt att det gamla .bruket upplivades att klockaren med primklockan i koret skulle tillkännagiva gudstjänstens ’början och slut erhölls den ringarelön, som utgått till Lundeils ’företrädare i de kyrkliga tjänsterna. Kyrkovaktnräs-tare fanns ingen, och klockaren (fick även sköta den sysslan i den man sådan sysslas utförande tarvades. ’När först omkring l$00 sådan kyrkovaktare tillsattes, borttogs snart rätten att bärga höskörden irån ringarelönen. Först på 1880-talet reglerades klockar-lönen från säd till pengar och (bestämdes till 150 kr., vilket belopp utgick under 27 ar utan att höjas.
iSom alltså skollärartjänsten tidigt förenades med kyrkliga tjänster - en förening, som alltsedan -bestått och består - har ovanstående medtagits i denna skolväsendets historik. Hänmed må nu i detta sammanhang nämnas att den stämma, som beslutat ringarelön särskilt skola utgå till klockaren, icke med det ’fattade ’beslutet skulle alldeles spårlöst gå förbi. Mannen från Bostonp, som for sin del nekat utgiva särskild ringarelön, fick icke blott alla bofasta från egna byn med sig utan även en del andra samt anförde i eget och dessas namn .besvär över socknestämman. På det satt fingo besvären framgång, att hela frågan återförvisades till ny ’behandling av det formella skal, att frågan icke blivit vederbörligen utlyst.
Till den 21 maj 1855 var sockenstämma sammankallad for att åter besluta, huruvida Lundell skulle ha den särskilda lilla ersättningen for ringaresysslan eller (berövas den. Något annat beslut kunde ej åvägabringas an att de, som anfört besvär, vidhöllo sin absoluta vägran att utgiva ringarelön. De andra förklarade sig däremot vilja utgiva lönen som förut, åtminstone, som det yttrades, tills det utrönts, med vad rätt klockaren uppbar lönen. Då ville de vidare yttra sig. Meningen var alltså att tova, tills högre myndighet prövat sakfrågan. Att de Ibesvärssö-kande skulle framtvinga denna högre myndighets prövning tog man alltså for givet.
Huvudmannen för besvären, mannen från Bostorp by, hade av sjukdom hindrats infinna sig vid stämman. Från sin sotsäng skrev han en inlaga, som i församlingen väckte visst uppseende och som i protokollsbokens marginal bar titeln »testamentet». Inlagans författare avled kort därefter. Dess lydelse var:
»Som jag ar hindrad af sjukdom och derföre kommer jag icke till Sockenstämman utan härmed lämnar jag min yttran i frågan angående ringningen med kyrkans klockor: sa påstår jag det klockaren matte kännas skyldig iförrätta den for den Ordinarie klockar-lönen till sa stor del av ringningen som instruktionen derom förmäler och vill jag tro att ingen af de församlade ar sa förmäten och djerf att han vågar lägga skatt eller tunga å Konungens Undersåte, ty det kostar icke mer för den som det gör an stånda dubbel tjuf sr ät t. Den som vill skänka klockaren något det stånde honom fritt men lägga tunga å någon annan duger icke och for öfrigt finner jag att, som församlingen var af den godheten och förenade Ibåde skole- och kloc-karsysslan under en person sa att två löner får uppbäras ai en, hvilket ar stort nu for tiden och tillika har Bohemmanet, som inlämnar afkastning, sa ’finner jag, att Lundell kan redigt försörja sig utan att bestrida några olagligheter, ty det han påstår att han iblev tagen hit med samma lönevillkor, som gamla klockaren har haft det ar osanning. Visa Upp Protokoll deröfver med Socknens underskrift, eller någon annan handling här om, om han kan, då få ivi se den. Bostorp den 21 Maji 1855.» N. N.
Sa kom midsommar dagen samma ar. Då utlystes ärendet åter. När det å stämma behandlades d.en 8 juli, samlades de, som icke deltagit i ’besvären av ringarelönen, for att giva förklaring. Pastor erinrade om, att de, eom underskrivit ’besvären, icke ifingo övervara stämman. »Slutligen kunde dessa iörmås att avlägsna sig», nämner protokollet. ’Stämman
förklarade å besvären, att ringarelön utgått till klockaren Lars Jonsson under hans tjän-stetid. Skulle konungens befallningshavande befria dem, som besvärat sig, ville naturligtvis ej heller förklarandena Ibetåla lönen ensamt. - Hur det slutligen gick, därom tala ej protokollen. Det har uppgivits, att man ångrade sig. Mannen från Bostorp hade ju avlidit ooh uppträdde icke som öppen motståndare. Klockaren fick den lilla ersättningen för ringningen.
Här må ihågkommas klockarens skyldighet att vaccinera ooh slå åder. Vidare må nämnas åliggandet att forsla den s. k. klockarpos-ten eller att besörja prästerskapets och domkapitlets post. Ansvaret var ganska tungt. Att arbetet med skolan blev försummat en-ibart genom detta, ar tydligt. Om ock denna postgång i regel förekom en gång i veckan, var det ingalunda ovanligt att klockaren när som helst kunde kallas att gå med denna post,
1 synnerhet i de församlingar, där prostexpedition fanns, såsom fallet var i Norra Möckleby under ett par tiotal ar av förste lärarens tjänstetid. Från klockarpostens tid må nämnas, att posten kunde gå med enbart kalasinbjudning, och när klockaren för vintertidens svara Ölandsfåk nödgades använda
2 dagar för framförande av en enda kungörelse, kunde »postgubben» nog med rätta göra anspråk på surt förvärvad avlöning. - Klockar posten avskaffades först på 1880-talet.
Läraren hade ock i egenskap av klockare skyldighet närvara vid de ofta dagslånga läsförhören samt följa prästen till läsmötes-gården. Begravningar förlades i regel till vardag, och det skulle av klockaren sjungas både före den dödes färd från hemmet och efter begravningsakten. Att även dylikt icke kunde åstadkomma den goda ordning, som bort finnas vid skolundervisningen, ar naturligtvis utan vidare uppenbart. Sa kunde skolan i dess första ar icke någonsin bli en mönstergill sådan.
Årtiondens trakasserier mot läraren.
Från aren 1856 och 1857 finnes föga anmärkningsvärt att nämna rörande skolväsendet i Norra Möckleby. Undervisningen pågick som den börjat i kommunen med gamla lan-castermetoden, läxdag med dess monitorer, sandlådor och anda upp till 199 stycken i samma skolsa} undervisade lärjungar.
Ar 1858 framkom förslag att taga en plan från den s. k. kyrkängen, ’belägen invid skolans område, samt att därstädes fruktträd skulle planteras for skolans förskönande. Förslagsvis framställdes ock tanken, att läraren där kunde ha trädgårdsväxter. ’Socknestämman beslutade, att om förslaget skulle realiseras, borde läraren utgiva årlig ersättning för det område, som kom att upplåtas. Då läraren icke ville åtaga sig dylik förpliktelse, avslogs iörslaget. Lundell påyrkade vid stämman, att brunn borde grävas vid skolan for lärarfamiljens och skolbarnens (behov. Detta yrkande avslogs.
Först 1863 vann hans fortsatta yrkande på brunnsgrävning gehör i den man, att man då beslöt att brunn omedelbart skulle grävas. Bönderna skulle anskaffa materialier, och även inhyses skulle deltaga i arbete med brunnen, då det förmenades, att inhysesibarnen hade lika stor nytta av företaget. Men när verkställdes det ar 186,3 fattade beslutet? Jo, ar 1874.
Det var lärarens hustru, som från (prästgårdsbrunnen under 21 ar fick hämta vatten både åt eget hushåll och åt barnen. iStädning-en och eldningen i skolan fick samma hustru ombesörja under ännu längre tid. Om man även ålade skolbarnen att turvis ombesörja detta arbete, ett förhållande, som först efter flera tiotal ar från skolans tillkomst ägde rum, kunde arbetsprestationen härutinnan blott vara undermålig. Städerska vid skolan anställdes först 1876.
Ar 1863 skulle en skollärare enligt förordning få sin lön satt till 400 kr. im-ed statebidrag. Ett par års ordentligt »gruff» uppstod
med anledning härav. Stormiga stämmor, där aldrig något verkligt beslut kunde fattas. Slutligen tillgrep man den långt förut ofta praktiserade utvägen att ingen infann sig å stämmorna, avseende att på detta sätt man näppeligen kunde eller vågade sig på att besluta. En gång fattade likväl en fulltalig stämma det beslut, att skulle lärarens lon höjas, skulle klockar- och organistlön berövas läraren. - Sedan 1860 hade kyrkan försetts med orgelverk. Klockaren hade förut från koret sjungit, vad som vid gudstjänsten tillhörde honom. Att det ar 1860 blev ofantlig lättnad, då sången kunde beledsagas av orgelspel, lär givet. .Svag var man säkert för nya orgeln och ansåg det märkvärdigt att kunna spela, enär man tillerkände Lundell ,3 skgr. extra från varje matlag, om han ville traktera orgeln. Men svagheten för orgeln ooh den Lundell tillkommande extra penningen för orgelspelet ihågkoms under aren 1863-1865, ty från många hall yrkades då å stämmor, att orgelverket skulle stängas och klockaren eller organisten, som han nu började kallas, återtaga sin plats i koret. Då för övrigt slika yrkanden allt mer och mer å stämmor gjorde sig gällande, hände det sig slutligen, att prosten Ahlquist, annars sa lugn, brusade upp och verkligen lat stämmodeltagarna veta, att dylika yrkanden ej .borde förekomma i kristen församling och att avogheten mot Lundell borde upphöra. Man sökte val försvara saken med påståenden, att orgelverket tog skada av spelningen. Ar 1866 förklarade läraren Lundell sig icke vilja avstå från den rätt till löneförhöjning, som rikets ständer förut ’bestämt, och sedan prosten med anledning därav uppmanat församlingen att i någon mån söka efterkomma, vad som från högsta ort lagstadgats, kunde man likväl ej - som det heter - medgiva större löneförhöjning for läraren. Lundell var faktiskt langa tider berövad sig tillkommande förmåner. Man uppmanade slutligen Lundell offentligt att leva i frid och sämja med sockenborna och ej braka om lönen; för detta fall vore man villig att (likväl med inskränkning i betydlig anan av lagstadgad lön) träffa sämjeavtal om avlöningen att gälla för en tid av tre ar framåt.
När de tre åren gatt, var man åter på samma stadium och samma ibråk om lönen skulle åter börja. Från stämma 1869 nämnes, att prosten Ahlquist förmanade socknemännen att utgiva lönen enligt lag, men då man nekade till detta, fattade Lundell det beslutet att processa mot socknen. Givetvis vann han denna sak. När rättegången vunnits, kom- genast ett stämmobeslut, sa lydande, att ett av de bostadsrum, som upplåtits åt honom, icke för framtiden skulle av honom med besittningsrätt få innehavas. Då beslutet härutinnan fattats, förklarade sig läraren även vilja processa härom. Inför denna utsago upphävde socknemännen strax beslutet. Hotet var denna gång nog for att Lundell okvald fick för framtiden disponera de två små åt honom förut upplåtna bostadsrummen.
Det kanske här borde inflikas någon rad om kommunens förste lärare S. A. Lundell. Hans lynne kanske var häftigt, men man må av ovanstående förstå, att det icke alltid var lätt för honom finna sig i de förhållanden, som voro för handen. Osnygga voro (barnen och behäftade med all slags ohyra. Snuset och spriten voro långt ifrån obekanta for uppväxande släktet. Hemmen voro fientliga mot skolan. Men Lundell bröt dock marken för skolan under en tjänstetid på 34 ar i Norra Möckleby. Att han ej ’fullkomligt kunde undanröja de stora stenarna på det svåra arbetsfältet måste ju betonas. Detta skulle hora framtiden till.
Ar 1869 .befallde folkskolinspektör Lönnroth, att planteringsland skulle anskaffas åt läraren. Enar man nu mot viss synnerlig låg avgäld fick ett ganska stort område från prästgårdens ’ägor, som gränsade till skolan, förvärvades dylikt planteringsland. Jordens beskaffenhet var mindervärdig, men sa småningom kom detta område att jämte den gamla svinvall, vara skolhuset från början blev uppfört, att bilda en skolträdgård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
