Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
681
nisation av småskollärarutbildningen, sa att ! dessa båda frågor icke behandlades och prövades var för sig utan såsom - vad de i själva verket vore - ett enda sammanhängande spörsmål om statens anordningar för utbildning av lärare för folkundervisningsväsendet. Härigenom bleve det möjligt att, särskilt beträffande lokalfrågorna, vinna den mest praktiska och för staten minst kostsamma lösningen av berörda organisationsfrågor.
Med avseende å förenämnda förslag om småskoleseminariernas förstatligande tillåter jag mig erinra om att jag, då jag den 4 januari 1929 för k. m: t anmälde ärendet rörande det ordinarie reservationsanslaget till statens småskoleseminarier, framhöll, att frågan om statens övertagande av småskollärarinneutbildningen i dess helhet vore av en synnerligen omfattande och svårlöst beskaffenhet samt krävde ytterligare utredning i olika hänseenden, såsom angående seminariernas antal och förläggning m. m. Beträffande antalet seminarier framhöll jag, att skolöverstyrelsen i sitt förslag utgått från en klass-numerär av 24 elever, men att denna siffra f or ef olle mig väl låg, och jag påpekade, att genom en ökning av elevantalet i klassavdelningarna det skulle bliva möjligt att reda sig med ett mindre antal seminarier an de av överstyrelsen beräknade 16 stycken, varigenom kostnaderna för utbildningen kunde nedbringas. Jag framhöll ock, att förevarande spörsmål tedde sig särskilt svårlöst, därigenom att ett flertal landsting och städer vägrat att utan ersättning överlåta sin för seminarieverksamheten avsedda egendom till statsverket. Slutligen uttalade jag, att en av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening väckt fråga om förlängning av utbildningstiden vid småskoleseminarierna från två- till treårig - i vilket ämne vederbörande myndigheter yttrat sig .- borde upptagas till avgörande i samband med frågan om småskollärarutbildningens förstatligande.
Riksdagen har i sin ovannämnda skrivelse behandlat jämväl denna senare organisationsfråga och därvid sagt sig till fullo inse de svårigheter, som vore förknippade med en lösning av densamma. Emellertid har riksdagen funnit i hög grad angeläget, att ett avgörande, sa snart sig göra läte, träffades i denna fråga. I två inom riksdagen väckta motioner hade yrkats, att riksdagen nu skulle företaga ett dylikt avgörande, men detta hade riksdagen icke funnit tillrådligt, utan att de olika spörsmål blivit närmare utredda, beträffande vilka, enligt vad jag framhållit, tvekan kunde råda, och detta sa mycket mindre, som ett ytterligare övervägande av frågan syntes kunna leda till att, om ett statsövertagande befunnes böra komma till stånd, den blivande småskoleseminarieorga-nisationen skulle genom ytterligare minskning av antalet seminarier kunna ställa sig billigare an den i motionerna ifrågasatta, vilken överensstämde med det av överstyrelsen framlagda förslaget. Vad lokalfrågan beträffar, har riksdagen framhållit, att den stall ning, landstingen hittills intagit, icke syntes riksdagen böra utgöra något hinder för ett avgörande. Riksdagen utginge nämligen från att ett statens övertagande av den del av småskollärarinneutbildningen, som hittills påvilat landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan förutsättning, an att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov. På grund av det sålunda anförda har riksdagen anhållit, att k, m: t måtte, om. möjligt till 1930 års riksdag, framlägga förslag i frågan, huruvida och i vilken utsträckning staten borde övertaga de av landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna.
Det ar, såsom synes, flera ganska omfattande organisationsfrågor, som här föreligga
och i fråga om vilka närmare utredning tarvas, innan det kan vara möjligt för k. m: t och riksdagen att taga ställning till desamma. För att befordra en lösning av dessa spörsmål utan alltför stor tidsutdräkt och samtidigt tillförsäkra frågornas fortsatta handläggning största möjliga matt av sakkunskap och erfarenhet synes det mig vara nödvändigt, att en särskild sakkunnigberedning tillsattes för behandling i ett sammanhang av såväl frågan om ytterligare begränsningar i folkskoleseminarieorganisatio-nen som frågan om statens övertagande av småskollärarinneutbildningen och vad därmed äger sammanhang. Denna sakkunnigberedning synes mig jämväl böra taga under övervägande den sedan länge aktuella frågan om anordningar for att bereda småskollärarinnor tillfälle att förvärva kompetens for tjänstgöring i den egentliga folkskolan. Jag förutsätter, att de sakkunniga vid sitt utredningsarbete skola beakta de synpunkter rörande föreliggande frågor, som framförts såväl från riksdagens sida som av mig själv och vilka här ovan refererats. I samband härmed vill jag framhålla, att såvitt utredningen angår spörsmålet om småskoleseminariernas förstatligande, den beror ett större problem, som för närvarande kan sägas stå på dagordningen, nämligen frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna. Härom har riksdagen i skrivelse ar 1928 begärt utredning. Jag utgår från att de sakkunniga skola taga i betraktande det föreliggande organisationsspörsmålet rörande småskoleseminarierna jämväl ur denna mera allmänna synpunkt. Därest särskild utredning i anledning av sistberörda riksdagsskrivelse kommer till stånd, synes det önskvärt att på denna punkt samarbete åvägabringas mellan de sakkunniga och den eller dem, åt vilken en dylik utredning kan komma att anförtros.
De sakkunnigas antal synes mig lämpligen böra bestämmas till högst tre, men med hänsyn till utredningens omfattande beskaffenhet torde chefen för ecklesiastikdepartementet böra bemyndigas att i mån av behov under utredningsarbetets gång tillkalla ytterligare högst två samtidigt fungerande sakkunniga ävensom att, om sa skulle visa sig erforderligt, tillkalla särskilda biträden åt de sakkunniga. En av de sakkunniga torde böra erhålla uppdrag att såsom ordförande leda deras förhandlingar, och departementschefen torde slutligen böra bemyndigas att, om sa skulle finnas behövligt, tillkalla särskild sekreterare åt de sakkunniga eller uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika tjänstgöra såsom sekreterare.
De s. k. tysta övningarna i flerklassiga skolor.
Föredrag hållet vid Skara stifts 55: e folkskollärarmöte i Ulricehamn av folkskolläraren Oscar Augzell, "Rävlanda. (Underrubrikerna ha insatts av red.)
I.
Kritiken mot de flerklassiga skolorna. Omdömena rörande arbetsresultatet i de flerklassiga skolorna, d. v. s. skolor med mer an en undervisningsavdelning, alltså B 2-, B 3- och C 2-skolor, ha - det kan man utan överdrift våga påstå - intill det senaste decenniet sa gott som uteslutande gått i negativ riktning, och man har på flera håll betecknat dessa skolor endast som en övergående nödfallsåtgärd och antytt, att åtminstone en sa omöjlig skolform som B 2-skolan snart vore dömd att försvinna. I upprättandet av s. k. centralskolor
och anordnandet av skolskjutsar har man trott sig se räddningen undan dessa, i jämförelse med A-skolan som mindervärdiga betecknade skolformer. Denna uppfattning har delats av både lekt och lärd. Det behöver endast erinras om den av de kommunala folkskoleförbunden bedrivna aktionen mot heltidsläsningen, d. v. s. i de flesta fall B 2-skolors upprättande. Denna aktion behöver inte alltid tillskrivas illvilja mot folkskolan, utan torde i en hel del fall ha sin grund i bristande kunskap om B 2-skolornas organisation och arbetssätt. Från sin barndom minnas kanske vederbörande en överfylld gammal E-skola, där svårigheterna att undervisa enligt dåtidens pedagogiska manér: preparation och muntligt förhör voro mycket stora, och där de s. k. tysta övningarna inskränkte sig till välskrivning, avskrivning och räkning timme efter timme, dag efter dag. Det sagda innebär givetvis på intet sätt något klander mot den gamla lärargeneratio-nen. Det ofta mindre goda resultatet i detta slag av skolor hade, som vi alla veta, sin främsta grund i det alltför stora elevantalet. Det ar sålunda inte endast tomma ord, då en gammal skol-veteran, som undervisat i en sådan E-skola med bortåt 100 elever, efter en tids tjänstgöring i en A-skola säger, att detta endast var ett lekverk mot vad han varit van vid. Den nuvarande lä-rargenerationen har tvärtom alla skäl att med vördnad se upp till dessa gamla veteraner, som ute i ^Sveriges olika bygder arbetat under sämsta tänkbara förutsättningar och utfört ett verkligt pionjärarbete.
Som jag nyss nämnde, har det inte endast varit lekmännen utan även skolans egna män, som betraktat de flerklassiga skolorna som mindervärdiga. Det har sålunda förekommit, att t. ex. B 2-skolans egna lärare haft sa litet förtroende för sin skolform, att de t. o. m. understött en aktion för skolformens övergång till C l-ty p. Även av kyrkans män ha de flerklassiga skolorna ofta setts med oblida blickar. För att taga ett exempel: Det ar inte sa många ar sedan en nytillträdande kyrkoherde i en socken i vårt hemlandskap förklarade, att han som skolrådets ordförande hade satt som sitt mål att utrota alla B 2-skolor i sitt pastorat och förvandla dem till C 1-skolor. Det skall strax sägas, att bemälde prästman var en gentemot skolväsendet relativt välvillig man, som i den planerade reformen såg en förbättring i undervisningshänseende för såväl lärare som elever. Hans uppfattning var den bland folk i allmänhet populära: Har jag 4 klasser att undervisa samtidigt, måste resultatet blir 4 gånger sämre, an om jag endast hade en klass.
Arbetsresultat och arbetsbetingelser.
Under de sista åren har man dock haft tillfälle att konstatera, att upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
