Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
794
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 41
skoleproblemet erhöll vid senaste läroverksreform. Han tänkte högt om folkskolans förmåga att ensam bara, upp den for alla gemensamma grundläggande Medborgerliga utbildningen, och han fprtröttades aldrig i att förkunna den sociala betydelsen av att barn av olika folkskikt fördes samman under den tid, då >.de starkaste livsintrycken mottagas och förutsättningarna för förståelse människorna emellan grundläggas. I detta sammanförande såg han ett medel f or folkskolans höjande genom ökat intresse från det allmännas sida och en utjämning av motsättningarna mellan olika folkskikt. Folkskolan fick ej förbli en fattigskola varken till yttre utrustning eller inre arbetsliv. En själlös utanläsning skulle ersättas av en personlig bearbetning av kunskapsmassan och ett besjälat utbyte av tankar och erfarenheter mellan lärare och barn. Aldrig var hans förtrytelse mera akta, an när hän gisslade läxa och förhör som skolans enda innehåll eller en stereotyp klassundervisning såsom skolans enda arbetsform. Här förde han liksom Grundtvig individualismens talan och urgerade intensivt kravet på små klasser såsom förutsättning för ett individualiserat arbetssätt. Han bröt staven över katekesen ej endast därför att den band kristendomsundervisningen vid dogmer i stället för kristendom och byggde på erfarenheter och själstillstånd, som voro barnen främmande, utan även därför, att dess arbetssätt inverkade" på den övriga undervisningen och förde katekisationens formella exercis med formulerade svar över på ämnen, som annars foga borde inbjuda därtill.
Den .genomgripande förändring, som 1919 ars undervisningsplan representerade, hälsade han därför med glädje, och i dess ofta antydda om an ej direkt uttalade arbetsskoleidé såg han det förnämsta hjälpmedlet för reformeringen av skolans inre liv. Säkerligen har arbetsskoleidén - även i folkskolan - icke haft en mera hängiven vän an han, och han fruktade icke att dra vittgående konsekvenser rörande förhållandet mellan handens och andens arbete. I grund och botten teoretiskt betonad såg han i det manuella arbetet ett uppfostringsmedel likaberättigat med eller ställt framför det teoretiska. I sina föredrag kunde han driva denna sats anda till bristningsgränsen, och han stödde den på sin barndoms erfarenheter. Hemmet med dess naturliga arbetsfördelning, hemmet som drog alla in i arbetet for ett gemensamt och for alla överbliokbart syfte, hemmet, där barnen togo del i mors och fars sysslor, där sången värmde alla, där högläsningen skapade kärlek till boken, och dar barnen fritt kunde hängiva sig åt tillfredsställandet av ett naturligt och intensivt bildningsbehov, det var den ursprungliga och effektiva upp-fostringsfaktörn. Men då nutidens hem
föga motsvarade idealet av en sådan arbetsgemenskap, finge skolan träda i hemmets ställe och taga upp hemmets bästa arbetsformer. I konsekvent tili-lärnpning av denna norm gav han de s. k. övningsämnena en framskjuten plats, ja, han tillerkände dem rent av en central ställning i uppfostringsar-betet. Slöjden, handarbetet, trädgårdsskötseln, skolköksundervisningen, teckningen voro för honom uppfostrings-faktorer av högsta rang. Visst skulle barnen läsa, skriva * och rakna. Men läsningen skulle ej stå i läxans tjänst. Den skulle väcka bildningstörst, trängtan att veta mera. Färdig blir man aldrig, var en sats som han ofta drev och som han med sin egen ställning till boken - han läste otroligt mycket - starkare an någon annan tillämpade. Men en lärare, som sa kan skapa liv i barnasjälarna och som kan förvandla skolan till ett andens och handens laboratorium, finge man ställa andra krav på an de, som fylldes av de gamla mästarna av katekisationens formella konst. Därav följde andra krav på lärarutbildningsarbetet. Och det ar på detta område, som Westling gjorde sin största insats.
När Westling, utan större erfarenhet på lärarutbildningens område, ar 1906 sattes som chef for Göteborgs folkskoleseminarium, stod han fri och obunden av all tradition men med en grundsyn på uppfostringsfrågorna, som lovade gott för framtiden, buren som den var av frihet, vidsynthet och en orubblig tro pä ungdomen. Den tidens seminarier intogo en undanskymd plats i vårt lands bildningsvasen. Förbisedda av den högre bildningens målsmän hade de en bristfällig utrustning. Byggnaderna voro oansenliga, materiellutrustningen var minimal, bibliotek saknades eller utgjordes av några få handböcker, stundom sorgfälligt inlåsta. Och på lärarnas kompetens ställdes inga andra krav an på lärarna på lärover* kets lågstadium. Det blev "Westling förunnat att verksamt bidraga till ett fullständigt genombrott. Nu hora folkskoleseminarierna till vårt lands bast utrustade bildningsanstalter.
Westling ägde förmågan att fasta uppmärksamheten på lärarutbildningens betydelse. Han var outtröttlig, när det gällde att havda dess krav. Han bombarderade myndigheterna med framställningar och förslag. Han lämnade dem ingen ro. Han tog till med prutmån men fick oftast allt vad han begärde. Gamle biskop Billing lär i statsutskottet ha slagit händerna samman och förfasat sig över kravet på inredningsanslag - jag vill minnas att det gick på omkring 100,000 kr. Han slog ned på en detalj - några mässingsbeslag i korridorerna, fick det struket och - gick med på det övriga! Laboratorier, bibliotek och materiell! En stor pedalorgel i högtidssalen, nödvändig för musikutbildningen, ströks
visserligen också,, men Westling byggde den, och anda räckte anslaget rikligen, och det gick flera ar, innan det var helt förbrukat. När allt var färdigt, planerade han nya utvidgningar och fick dem igenom - ytterligare en gymnastiksal, geografiskt laboratorium, flera lokaler för övningsskolan, läsrum, skolbibliotek of s. v. Men vad det har kostat av arbete, av nattvak, av resor och underhandlingar, ja, det kan infeen göra sig en föreställning om, som ej har sett det på nara hall.
När folkundervisningskommittén var färdig med sina förslag beträffande de nya seminariernas utrustning, hade Westling i .stort sett förverkligat dess basta intentioner. Att han därvid varit ej endast givande utan även mottagande, skall icke fördöljas. Och när äntligen den nya seminariestadgan ar 1914 trädde i kraft, hade Westling redan i flera ar tillämpat dess anda och innehåll. Men även härvidlag skall det öppet erkännas, att det hade ratt en livlig växelverkan mellan honom och de ledande männen inom förvaltningen och kommittén; jag namnar endast namnen Sandberg, Dahlgren och Franzén.
Många drag i den nya seminariestadgan ha ett omisskänligt släkttycke med den Westlingska andan, sa t. ex. kursplanernas vida och ej till ett slaviskt efterföljande förpliktigande av-fattning, det starka kollegiala inflytandet och överhuvud den frihet, som utmärkte även de äldre seminarierna. Att den Westlingska insatsen härvid har haft ett ej oväsentligt inflytande, torde vara oemotsägligt, även om dessa tankar ingalunda voro främmande for den under Fridtjuv Bergs liberala grundsyn startade kommittén.
Den Westlingska insatsen karakteriseras bast av ett uttryck, som, sa vitt jag vet, han själv präglade: undervisningens frihet, ett uttryck som vunnit burskap i den pedagogiska diskussionen och som täcker en väsentlig realitet i vara dagars skolliv. Undervisningens frihet värnade Westling med en glöd, som ofta flammade upp till en verklig laga. Jag erinrar t. ex. om det märkliga seminarielärarmötet i Växjö, då kommitténs förslag behandlades under överläggningar, vilkas livlighet sakna motstycke. Aldrig glömma vi, $om voro närvarande, de hugg som Westling då skiftade med dem, som önskade i trängre former insnöra seminariernas arbete. Men även sedan och vid de mest skilda tillfällen kämpade Westling för undervisningens frihet med en hängivenhet, som tvivelsutan medfört förblivande resultat. Att denna frihet icke dragits över i lösaktighet, att den ständigt parats med ansvar och allvar inför arbetsuppgiften, länder ej endast Westling utan även seminariernas hela lärarkår till heder. Jag minns livligt, hur obefogad jag fann en erinran om motsättningen mellan frihet och självsvåld, som en gång av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
