Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
822
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 42
Tornedalens språkfråga.
Norrbottens norra krets av Sveriges folkskollärarförbund höll den 29 sept. möte i Vittangi. Till mötet hade ett 70-tal lärare, huvudsakligen från de övre Tornedalssocknarna, infunnit sig. Till mötets ordförande valdes kretsordföranden Herman Nilsson i Kiruna.
Mötets huvudämne var frågan om berättigandet och behovet av finskans användning som undervisningsspråk och dess upptagande i någon mån som särskilt ämne vid skolorna i de bygder, där befolkningen talar detta sprak. Kretsen hade for att få frågan belyst ur skilda synpunkter inbjudit jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen i Luleå att i ett inledningsföredrag framlägga sina åsikter i frågan, varjämte som andra inledare anmodats folkskollärare Th. Bokvist i Tuolluvaara.
Konsulent Wanhainen ville från början fastslå som självklart, att det här gällde en inre svensk angelägenhet av ideell och praktisk art. Att frågan upptages till objektiv diskussion ar enbart till fördel och bör icke göras till föremål iför misstydning. Frågan ’huruvida kraven äro berättigade eller icke, bor upptagas till prövning.
Det ar nog icke sa, som, det ibland påstås, att språkfrågan löses av sig själv, när färdigheten att använda svenska språket i tal och skrift blivit allmän. Det ’ar tvärtom sa, att en språklig minoritet just till följd av stigande upplysning kommer till insikt om sin kulturella egenart. Därmed följer också intresse att förbinda våra dagars kultur med iöriflutna tiders. Ett folks kultur måste ha sina rötter i idet förgångna. Att vårda gamla .kulturskatter anses ju allmänt som en fosterländsk gärning. Detta måste också galla denna bygd. Det ar givetvis ej meningen att förringa betydelsen av det arbete, som utförts för att här uppe främja svenskt språk och svensk odling. Detta arbete ar förtjänt av den största tacksamhet. Att befolkningen själv i gången tid förhållit sig passivt mottagande till kulturarbetet förklaras av dess dåvarande efterblivenhet. Med stigande upplysning följer nödvändigheten, att befolkningen själv aktivt deltager i kulturarbetet. En folkgrupp kan icke utan skada i längden vara enbart mottagande.
Om således betydelsen av att de unga få sa god undervisning i svenska språket som möjligt, ar obestridd, måste man dock påminna om den gamla regeln: Det ena göra och det andra icke underlåta, Man har gått for långt i ensidighet, när man vid undervisningen helt utelämnat barnens modersmål. Att detta i stor utsträckning ar finska, kan ju icke bestridas. Man kan icke beträffande den sak det här galler stödja sig på påståendet att befolkningen här uippe till stor del utgöres av »if ö rf in ska de svenskar» - for övrigt en parallell till påståendet från andra sidan gränsen, att svenskarna i Finland äro försvenskade finnar. Det ar tillräckligt att hänvisa till att hemspråket ar finska. Man måste då fråga sig: Har modersmålet större varde för en människa an andra språk? Det ar oersättligt. Man har kallat modersmålet: »Folkets levande andedräkt». Ej minst den moraliska grunden för uppfostran ar fast förankrad i modersmålet. En riktig uppskattning av modersmålets betydelse visar det arbete, som utföres bland och av svenskar i utlandet for att göra det svenska språket känt. Häruppe synes man vilja giva oss en kultur i present. Men kulturen måste växa inifrån.
Det ar ett stort fel, att undervisningen ensidigt inriktas på att lära barnen svenska språket. Särskilt lider kristendomsundervisningen av att dragas ned till att blott bli
en språkövning. Ensidigheten gagnar icke heller undervisningen i svenska språket. Begåvade barn kunna visserligen nå goda resultat, men de flesta hinna icke med att lära sig svenska språket sa, att det for dem blir ett levande sprak. Det ar en andlig trötthet över var tids ungdom. Barnet har tråkats ut av att brottas med språket, och endast ofullständigt tillägnat sig det sakliga innehållet. När skoltiden ar slut, ar man tacksam att få lägga bort boken. Ungdomen mister sa lusten till fortsatta studier.
Med erfarenhet av hur litet barnen på småskolestadiet förstå svenska har man föreslagit, att kristendomsundervisningen skulle uteslutas ur småskolan. Detta vore dock lika oriktigt som att vänta sig skörd på hösten, när man icke sått på våren. Men kristen-domsiindervdsningen bor åtminstone på detta stadium ske på barnens modersmål. De religiösa sanningarna böra icke givas barnen genom tolk. Det ar omedelbarheten i framställningen som griper barnet.
For att icke barnen skola stå helt och hållet främmande for den skriftliga behandlingen av det finska språket bor på det högre stadiet i folkskolan ett par timmar i veckan anslås åt läsning och rättskrivning på detta språk. Den härför erforderliga tiden kan ju icke tagas från svenska språket, som behöver sina timmar, utan från något eller ett par ämnen, som efter sakkunnig prövning anses kunna reda sig med minskat timtal. Att uppskjuta undervisningen i finska till fortsättningsskolan måste däremot anses förfelat.
Efter hr Wanhainens sakrika och genomtänkta samt av en ärlig övertygelse präglade anförande intogs talarstolen av »motinledaren» folkskollärare Th. Bokvist i Tuolluvaara.
Hr B ok vi st ansåg, att de starkaste skälen, som talade för finska språkets införande på skolschemat vore av mera ideell an praktisk natur samt hade framgått ur ett slags känslo-tänkande, åt vilket man givetvis måste ekänka erkännande och respekt. Talaren skärskådade kravet på finskans införande ur följande fyra synpunkter: 1. Finskan såsom barnens modersmål. 2. Tornedalsbefolkningens egna önskemål i ärendet. 3. Det praktiska värdet av kunskap i finska. 4. Möjligheterna att i folk- och if ort-sättningsskolor anordna finsk undervisning. Hr Bokvist ansåg, att i den första av dessa synpunkter inneslötes starka etiska skal till finskans förmån och ville ej helt motsäga hr Wanhainen i dessa stycken. Talet om finskan såsom barnens .modersmål förlorar emellertid en del av sitt skimmer, då man i varenda by häruppe träffar folk, som berättar om förfäder, som voro rena svenskar, samt tillika erinrar sig, att den urgamla svenska riksgrän-sen t. o. m. gick öster om Torne älv. Många byar ha från början varit helt svenskspråkiga. Ytterligare kompliceras saken av att den svenska inflyttningen i Tornedalssocknarna ar i stadigt stigande.
Vad sa angår befolkningens egen önskan, ville talaren bestämt hävda, att tornedalsbor-na först borde manifestera någon dylik, innan skolmyndigheterna vidtoge åtgärder sådana som de ifrågasatta. Det verkade, som om talet om att det nu vore myndigheternas skyldighet att utan vidare lata tornedalsbarnen undervisas i och på hemspråket härleddes av vetskapen om att en eventuell folkomröstning skulle ge till resultat, att befolkningen ar nöjd med det nuvarande skolschemat. I varje fall intoge den ej någon deciderad ståndpunkt till finska språkets favör. Och finn-bygdsbeifolkningeii ar aldrig rädd för att sjunga ut sin mening på möten och sammanträden, liksom »den ej heller drar sig for att gå några mil, om det gäller angelägenheter, som ligga den om hjärtat.
Beträffande det praktiska varde, som kunskap i finska medföir, ansåg hr Bokvist detsamma skäligen ringa. Det ar dock sa gott som uteslutande på svenskt område, som befolkningen skall söka sin utkomst, och det
vore angeläget att de unga ej äro sämre rustade härför an landets övriga omgdom. Förbindelserna med Finland ha någon avsevärd betydelse endast for dem, som ibo i själva alv-dalen, men iför varje ar knytes samfärdseln fastare med svenskbygden. Givetvis bor en; gränsbefolkning behärska, -grannlandets sprak,, men varför skall detta galla endast den svenska sidan av gränsälven ? Finska språket ;är och kommer alltid att förbli ett litet och is<^ ler ät sprak i högre grad an svenskan, som genom sin nara släktskap med grannspråken i väster och söder gör även dessa lätt tillgängliga.
Angående möjligheten att på skolschemat införa undervisning i och på finska, medgav talaren, att nog förefanns denna möjlighet, men endast genom att andra ämnen finge maka åt sig, och härvidlag vore ytterst vanskligt att skipa rätt. Att, som ’föreslagits, inskränka på teckningsundervisningen vore att rycka ett av undervisningens värdefullaste hjälpmedel ur händerna på sig själv. Troligen .måste skoltiden utökas. Den nuvarande organisationen lämnade åt läraren full rätt att använda (finskan som hjälpspråk. Med exempel ur sin egen erfarenhet som lärare i finnbygden ’belyste sedan talaren de ölägenheter, som kunde befaras uppstå, om man på folkskolestadiet meddelade undervisning parallellt i och på två sa vitt skilda sprak som finska och svenska. Huruvida ökad kunskap i finska bleve följden vore osäkert, men ett var visst, nämligen att kunskapen i svenska bleve sämre. Säkerligen skulle det undan for undan visa sig, att barnens förtrogenhet med finskan vore otillräcklig och ökade krav härvidlag inställa sig, vilka, om de tillfredsställdes, endast kunde resultera i helfinsk undervisning. Hr Bokvist ansåg, att ungdomens likgiltighet gentemot kristendomen och den kristna moralen, dess håglöshet och ringa benägenhet for fortsatta studier vore en företeelse, som ej vore typisk allenast for finnbygden.
Hr Bokvist slöt sitt omsorgsfullt utarbetade och val avvägda föredrag med ungefär följande tankegång: Här i Sverige ha vi aldrig räknat med den skillnad mellan svensk och finne, som i Finland alldeles förgiftat samvaron mellan de två nationaliteterna. Genom åtgärder sådana som de föreslagna skulle emellertid en dylik klyfta redan under skoltiden befästas och. vi skulle om några årtionden komma dithän, som äktfinnarna vill ha det, nämligen få en svensk-finsk kulturgräns tvärs igenom vårt goda Norrbotten. Fortsätter sedan kriget på kniven mellan svenskt och finskt i Finland, sa kanske om någon generation den frågan ar verkligt aktuell, som redan någon gån<? skymtat i pressdiskussionen, att de bada länderna genom folkomflyttning ordna sina minoritetsfrågor. Talaren undrade om någon enda tornedalsibo ville medverka till åtgärder, som i en framtid kunde tänkas leda till dylika konsekvenser.
I den följande diskussionen deltogo utom inledarna 14 lärare, samtliga med erfarenhet från skolarbetet i finskspråkig bygd, varjämte inlägg gjordes av folkskolinspektör Karnell och komminister Håkansson.
De lärare, som tidigare i en till skolöverstyrelsen avlåten skrivelse uttalat sig för inrymmande i viss utsträckning av finska språket i finnbygdsskolorna, redogjorde för de förhållanden, som föranlett framställningen och de fördelar för barnens undervisning och uppfostran, som de avsett att vinna. Det har väckt uppmärksamhet, att i skrivelsen föreslagits, att undervisningen i kristendom på småskolestadiet skulle ske på barnens modersmål. Då nybörjarna i finskspråkig bygd icke förstå svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
