- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 48:e årg. 1929 /
866

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

866

SVENSK LÄRARETIDNING;

Nr 44

årigt gymnasium, vars första ring besökes av 26 lärjungar. Däremot ar real-gymnasiet, som ar 3-årigt, foga besökt. I Stockholm har det ej börjat; i Malmö, Hälsingborg och Göteborg räknar första ringen respektive 3, 3 och 7 lärjungar.

De statsövertagna kommunala gymnasierna hava i det föregående inräknats bland de allmänna läroverken.

For närvarande äro 29 kommunala mellanskolor under statsövertagande. I 13 skolor, vilkas förstatligande började från och med vårterminen 1928, har staten övertagit 3 klasser med sammanlagt 1,815 lärjungar, 920 gossar och 895 flickor. Vid de 8 skolor, som äro under förstatligande från och med höstterminen 1928, sträcker sig statsöver-tagaiidet nu till 2 klasser med 478 lärjungar, varav 261 gossar och 217 flickor. Slutligen har första klassen vid ytterligare 8 skolor från och med innevarande termin övertagits av staten. Lärjungeantalet vid dessa uppgår till 232, varav 103 gossar och 129 flickor.

Hela lärjungeantalet vid de statsövertagna klasserna uppgår alltså höstterminen 1929 till 2,525, varav 1,284 gossar och 1,241 flickor.

Vad särskilt den första klassen angår, uppgick lärjungeantalet h. t. 1928 till 896 fördelade å 35 klassavdelningar och h. t. 1929 till 1,198 med 47 klassavdelningar. Medeltalet lärjungar per klassavdelning i första klassen uppgick alltså h. t. 1928 till 25.6 och h. t. 1929 till 25.5.

Om undervisning i trafik-kultur.

Vid S. A. F.-kretsens i Hälsingborg höstmöte höll hr Fritiof Hcellquist ett föredrag om trafikkultur bland skolbarnen, av vilket vi här i stark sammanfattning återge följande referat.

Det händer ej sällan, framhöll tal., att när ett barn i skolåldern ute på gatan eller eljest i livet på ett eller annat satt bär sig illa åt, sa riktas genast till det frågan: »Vem går du i skolan för ? Har du inte fått lära folkvett där?» Mindre sällan händer det däremot, att den underförstådda anmärkning, som ligger i en dylik fråga, riktas mot föräldrarna och den uppfostran, hemmet skänker. Man ar van att kräva allt av skolan. Och den har ju även till iippgift att fostra barnen till takt och hövlighet, till säkerhet och finhet i uppträdandet.

Denna uppfostran sker på mångahanda satt och vid olika tillfällen. Till vanlig hövlighet hor val då även att uppträda med den hänsyn och den försynthet, som iborde känneteckna, men som tyvärr i allt för hög grad saknas i det trafikumgänge vår tids människor i sa stor utsträckning idka med varandra. Där träda i stället folks motsatta egenskaper fram. Men det saknas

ej heller krav på en förändring till det bättre i det avseendet. Denna förändring behövs också. Drulligheten och hänsynslösheten, ofta även parade med ren okunnighet i de mest elementära trafikproblem, lämna alltför tydliga och tråkiga spår efter sig i var olycksfallsstatistik. Här bör kunna göras något. Åtminstone okunnigheten bör kunna avhjälpas. Och även i övrigt bor man väl kunna pränta in i det uppväxande släktet, att till hyfs och hövlighet, till vanligt folkvett höra även vägvett och hänsyn till nästans liv och lem ute på gator och vägar.

Skolan har, som sagt, sin givna uppgift att fylla därvidlag. Detta har ju redan insetts av de institutioner och myndigheter, som redan genom skolan sökt nå barnen och delgiva dem en del allmänna begrepp om trafikkulturen. I utlandet har skolan själv tagit problemet om hand, därtill givetvis tvingad av förhållandena. Tyskland har således nått långt i undervisningen i trafikkultur, England, Holland och Amerika likaså. Behovet står naturligtvis i ett visst förhållande till antalet motorfordon per individ, och i det fallet ligger för övrigt Sverige ingalunda längst tillbaka.

Hur kan då undervisningen ordnas i detta ämne? Ja, på den frågan kan naturligtvis varje lärare ge sitt särskilda svar. Men om vissa elementära ting måste man ändå vara överens. När det gäller undervisning i ett dylikt ämne, får naturligtvis icke kontakten med levande livet ett ögonblick släppas. I tidningarna kunna dess oroliga pulsslag direkt avläsas. Pressen ar också en guldgruva, när det gäller att få nya uppslag och erhålla åskådningsmaterial. Dels innehålla ju tidningarna ofta kåserier och illustrerade artiklar i trafikundervisningens tjänst, dels återfinnes i dem en olyckslista, som tyvärr ser ut att växa med varje dag och vecka, som går. Den, som några ar haft uppmärksamheten riktad på denna fråga och gjort ett försök att systematiskt tillvarataga och ordna materialet, kan sannerligen inte klaga över brist på stoff. Om dess användning skall ordas senare.

Först bör kanske med några ord antydas gången av undervisningen i trafikkultur. Redan i småskolan bor den givetvis börja. Barnen få ju där en del grundläggande begrepp om hövlighet och umgängeskonst med sina medmänniskor klarlagda. I samband därmed tas trafikspörsmålet upp, till en början litet mera snävt begränsat men sa småningom alltmer tagande fasta på de praktiska frågorna. Om gångtrafik och sparkstöttingsåkande ar här lämpligt att tala. Och i hembygdsuiidervis-ningen kan ju någon gång den förr sa omhuldade sandlådan få göra tjänst och omvandlas till gator och kvarter och torg, där barnen med sina gamla leksaksbilar kunna leka trafik av hjärtans

lust. Senare ger man sig ut på skolgården och leker trafikanter med »fröken» som trafikkonstapel.
Sådana övningar kunna med fördel även användas i de tre närmast högre klasserna. Och under promenaderna ute på gator och vägar f ar man ju den allra basta praktiska tillämpning, som kan önskas. I dessa klasser ar det även lämpligt att införa de sa populära arbetsböckerna. En arbetsbok i trafikkunskap kan bli både intressant och lärorik. I den inklistras alla klipp, som göras i tidningarna. Till rubriker om trafikolyckor kunna barnen själva få rita bilder, till illustrationer satta ut träffande och lärorik text. Roliga teckningar och illustrationer samlas och klistras upp. Någon enformighet behöver inte befaras. Man behöver ju inte hålla sig strikt till trafiken; den mänskliga samlevnaden i övrigt tal också att skärskådas och en hel mängd roliga saker angående folks satt att vara och uppföra sig hittar man har och var. Ett område, som av barnen val behärskas, ar idrottsavdelningen. Här finns åtskilligt att hämta. Idrottsmannen - gentlemannen bör sa ofta som möjligt presenteras för pojkarna, som i det fallet nog äro ganska lätt påverkbara. Inte minst tacksamt ar att ägna ett par sidor åt bilmärken, bilnummer, länsbokstäver o. dyl.
I arbetsboken samlas även alla de regler och förordningar, som publiceras i pressen, och som även direkt" ställas till folkskolans förfogande. Läraren bör naturligtvis söka skaffa trafikreglementet för det egna samhället jämte andra liknande förordningar och i väl tillrättalagda portioner servera barnen utdrag därur.
Och sa skall det skrivas och ritas. Uppsatser i ämnet äro inte svåra att få ihop; en trafikolycka eller annan upplevelse på området hör ju ingalunda till sällsyntheterna i våra dagar. Rättskrivnings- och avskrivningsövningar skulle väl även någon gång kunna läggas sa, att de tjänade det goda syftet. Och i teckningen kan göras mycket. Som linearritningsövningar kunna skisser över svårtrafikerade ställen, parkeringsplatser, järnvägsövergångar, torg o. dyl. utföras. I varje samhälle och trakt finnas tyvärr tillräckligt många sådana. Men naturligtvis kunna ej teckningstimmarna räcka till för allt. Ibland kan man behöva mångfaldiga en bild för att ’belysa trafikspörsmålet ur olika synpunkter. Då skulle gummistämplar i likhet med de re<Jan förefintliga kartstämplarna komma väl till pass. I en handvändning hade barnen de erforderliga bilderna i sina bÖc-ker for att sedan på egen hand få bearbeta dem och tillämpa erhållna lärdomar. Sa kunde lärare och klass gemensamt söka lösa de största svårigheterna rent teoretiskt och i det sammanhanget slå fast bestämda trafikregler. Utan tvivel skall detta bara frukt ute i prak-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:48:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1929/0866.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free