Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
884
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 45
Vilken var då regeringens avsikt med förslaget om den provisoriska avlöningsförbättringen ? I den skrivelse, som styrelserna för de olika lärarsammanslut-ningarna i Stockholm nyligen ingivit till folkskoledirektionen, yttras därom följande: »Styrelserna vilja först framhålla, att enligt inhämtade upplysningar redan vid förberedandet av propositionen full enighet inom regeringen varit rådande därom, att de belopp, vilka i densamma komme att upptagas, vore avsedda som rent personliga lönetillägg, oavsett om kommunala ortstillägg ut-ginge eller icke». Det kan härutöver tillläggas, att frågan om särskilda bestämmelser för att därigenom trygga lärarkårens ratt till avlöningsförbättringen även diskuterats, och att i detta sammanhang särskilt nämnts städerna Stockholm och Göteborg. Men av allt att döma ansåg man tydligen, att behandlingen av Olssons i Österby motion inom statsutskott och riksdag skulle ge sa klart besked om statsmakternas mening med den provisoriska avlöningsförbättringen, att någon fingervisning därutöver icke skulle behövas. Hur grundligt man därvid misstagit sig, ligger numera tydligt och klart. Sunt Förnuft talar t. o. m. om »stadens självklara rätt» att helt enkelt konfiskera löneförbättringen för lärarkåren vid Stockholms folkskolor. Denna anser sig dock fortfarande kunna hysa den bestämda förhoppningen, att de kommunala myndigheterna inför frågans avgörande skola visa den lojalitet, som regeringen förutsatte vara för handen, trots de tydligen starka krafter, vilka arbeta i motsatt riktning, och vilka tagit sig ett sa pregnant uttryck i Sunt Förnufts angrepp på lärarkåren.
Sa återstår den andra frågan: Vad har riksdagen avsett med beviljandet av medel till löneförbättringen? I det hänseendet måste jag återgå till den förut nämnda motionen, där yrkande framställdes, att de lärare, vilka åtnjuta av skoldistriktet beviljad löneförbättring, icke sktille erhålla den föreslagna statliga löneförbättringen, utan motsvarande belopp i stället utbetalas till skoldistriktet såsom ersättning för det vederbörande lärare beviljade lönetillägget, dock att, därest det kommunala tillägget understege den statliga löneförbättring, som eljest skolat tillkomma läraren, han skulle äga rätt att uppbära skillnaden. Statsutskottets avstyrkande var enhälligt. Som motiv därför anförde utskottet, att det »icke fann någon anledning föreligga för riksdagen att vidtaga en sådan åtgärd, vilken föreföll utskottet ligga helt utanför syftet med den provisoriska avlöning s förk ätt ring en åt lärarpersonalen».
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, i andra kammaren utan votering och i första kammaren med överväldigande majoritet. For ett oförvillat omdöme synes det, som om även riksdagen därmed tillräckligt tydligt givit
sin mening till kanna, att löneförbättringen ar avsedd för lärarna och icke för skoldistrikten.
Nu söker visserligen skribenten i Sunt Förnuft att resonera bort innebörden av statsutskottets och riksdagens klara avståndstagande från ovannämnda motion, men resonemanget ar med förlov sagt en smula naivt, sa att man står tvekande, om man skall taga det på allvar eller icke. Det låter sa här: »Att detta riksdagens uttalande skall kunna tjäna såsom någon slags rättsgrund för Stockholmslärarnas ovannämnda krav förefaller emellertid mycket underligt. Motionen tillkom ju framför allt med tanke på sådana fall, där kommunen förbundit sig att lämna läraren visst tillägg utöver lagstadgade avlöningsförmåner. Men sa ar ingalunda fallet i Stockholm. Här har staden alldeles oavsett statsbidragets omfattning garanterat sina lärare vissa till storleken bestämda löner, under villkor att en eventuell ökning av statsbidraget skall komma kommunen till godo.»
Artikelförfattaren söker alltså framställa saken, som om det vore något alldeles särskilt med det kommunala lönetillägget till lärarkåren i Stockholm, något fullständigt art- och väsensskilt från de kommunala lönetillägg, som utgå till folkskolans lärarpersonal i ett flertal andra samhällen landet runt, där lärarnas löner äro fixerade till vissa belopp alldeles på samma sätt som i huvudstaden. Hela den förebragta argumenteringen ar, för att använda skribentens egen terminologi, mycket underlig. Den verkar närmast som ett jonglerande med ord, en dålig advokatyr och platt ingenting annat.
På tal om de kommunala lönetilläggen till folkskolekåren i Stockholm ar det kanske lämpligt att något ingå på den frågan. Det visar sig därvid, att dessa genom flera samverkande omständigheter efter hand sjunkit högst avsevärt, ja, i vissa fall blivit en ren chimär. Önskvärt hade varit, att Sunt Förnuft samtidigt med sitt angrepp mot lärarkåren hade funnit skäl föreligga att publicera det diagram, som finnes infört i skrivelsen till folkskoledirektionen. Tidskriftens läsare skulle då fått klarhet om att t. ex. det kommunala lönetillägget för ordinarie manlig lärare i l: a lönegraden utgår med ett sa pass ringa belopp som 36 kr. 31 öre för helt ar räknat, och att lärarinna i samma lönegrad ej ens kommer upp till lagstadgad minimilön, allt under förutsättning att den provisoriska avlöningsförbättringen innehålles av staden, vilket med sådan styrka påyrkas i Sunt Förnufts spalter.
De kommunala myndigheterna i Stockholm ha tidigare ansett fullgoda skäl föreligga att genom särskilt tillägg höja lärarlönerna därstädes över stadgade minimibelopp, särskilt med hänsyn till rådande högre levnadskostnader11. Samma skäl, som förut motiverat ett
kommunalt ortstillägg, äga fortfarande sin giltighet, då Stockholm alltjämt ar att hänföra till högsta dyrortsgrupp. Ett innehållande av den statliga avlöningsförbättringen skulle emellertid, såsom förut framhållits, i realiteten betyda, att det kommunala lönetillägget helt eller delvis borteliminerades. Att driva saken dithän synes vara sa mycket mindre motiverat, som ett bifall till lärarkårens begäran icke skulle medföra några direkta utgifter för staden.
Ty det ar icke, som Sunt Förnuft vill framställa saken, att folkskolekåren i Stockholm uppträder med några nya och tydligen enligt dess mening synnerligen ohemula »krav på stadens kassa». Vad den kräver, ar endast, att den av-löningsförbättring, som riksdagen beviljat att via skoldistrikten utbetalas till lärarna, också verkligen kommer dem till godo. Det måste därför också med skärpa betonas, att denna avlöningsförbättring har karaktären av ett rent personligt lönetillägg och icke ar att anse som ett ökat statsbidrag till lärarnas avlöning. Att sa verkligen ar förhållandet bör vara en lätt uppgift för Sunt Förnuft att övertyga sig om genom en hänvändelse till vederbörande inom regeringen.
Folkskolekåren i Stockholm står följaktligen här på samma linje som regering och riksdag. Den befinner sig alltså i gott sällskap och kan även av denna anledning med ett visst jämnmod möta motviljan från Sunt Förnufts och lik-tänkandes sida.
Och sa till sist. Tror någon, som ej står alldeles främmande för stämningarna inom riksdagen, att dess ledamöter i allmänhet och enkannerligen landsbygdsrepresentanterna voterat medel till en löneförbättring åt lärarna för att därmed indirekt räcka Stockholms skattebetalare i gemen en hjälpande hand? Uppenbart ar, att inflytelserika krafter äro i arbete för att bringa det därhän, att Stockholms kommunala myndigheter skola låta den åt lärarkåren beviljade löneförbättringen helt eller delvis stanna på stadens inkomstsida, men hur kommer det i sa fall att gå nästa ar? Det ar ju alltid vanskligt att söka blicka in i framtiden, men det finnes vissa skäl för det antagandet, att en dylik åtgärd kan företagas en gång men icke mer. Ty att riksdagen även i fortsättningen skulle befinnas villig att anslå medel, vilka under sken av att vara en löneförbättring åt Stockholms folkskollärar-kår, i verkligheten vore avsedda att underlätta uppgörandet av stadens kommunala budget, torde få anses vara uteslutet.
Osvald Rydén.
Pressombudsman för Sveriges allm. folkskollärareförening.
5. A. F:s jubileumsinsamling avser att åstadkomma en hjälpfond för behövande lärare och lärarinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
