Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 47
SVENSK LÄRARETIDNING.
929
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas haf for denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och karen, införas icke.
Det kaotiska "momentet".
Jag har läst E. Lundins »glosor» om ovanstående rubrik tre gånger. Första gången blev jag förargad och tänkte: »Författaren måtte inte känna ett dugg till arbetsskolan i praktiken!» Andra gången upptäckte jag, att han ändå måtte känna till rätt mycket, tyvärr dock mest vrångbilder, och min förargelse lade sig. Tredje gången blev jag varse åtskilligt, som alldeles stämmer med mina egna tankar, och då blev jag glad och vänlig, som man brukar bli i dylika fall.
Därför skall det här inte bli, vad jag egentligen ämnade, när jag tog pennan efter första genomläsningen: en skarp vidräkning med hr Lundin, utan ett försök att reda upp ett par begrepp, sådana de te sig från min synpunkt.
Mycket väsen i fråga om arbetsskolan har helt enkelt uppkommit därav, att man inte definierat ordet. Tyvärr ar det sa, att det finns några dussin typer av arbetsskola, och det ar klart, att om den ene av de diskuterande menar Daltonplanens dock ganska regelbestämda och inte sa litet pluggbetonade skola (det finns olika typer av den också, för resten) och den andre talar om Montessori- eller Vanlöseklasser, sa ha de ganska svårt att finna varandra.
I detta virrvarr av metoder tycker jag mig kunna urskilja två huvudtyper. (Jag har en gång läst en annan uppdelning men glömt den. Denna ar min egen och alltså ganska bristfällig.) I den ena sortens skolor lära barnen av det praktiska arbetet. Det ar väl »arbetsskolans» mest renodlade typ, om ordet tages i dess bokstavliga bemärkelse. Läxor, ämnesindelning m. m. existera ej, utan problemen tagas upp i den ordning och den omfattning, det praktiska arbetet erbjuder dem. Vi ha sådana skolor eller ansatser till dem i U. S. A. och i Ryssland, från vilket senare land Blonskijs: »Die Arbeits-Schule» (Ges. und Erziehung. Berlin 1921) ger en livfull skildring av undervisning i denna riktning.
Den andra huvudformen av arbetsskola sluter sig närmare till vår vanliga »bok-skola» men vill framför allt lämna rum för barnets fria initiativ och arbete, göra det aktivt arbetande i stället for passivt åhörande. Inom denna typens ram kan inordnas hela skalan av metoder från »göteborgarnas», som hr Lundin kallar dem och som ändå i grund och botten bra litet skiljer sig från var vanliga skola, ända till Montessoriskolan, där barnen arbeta fullt individuellt.
Till de tre frågorna om timplan, läxor och förhör ställa sig dessa typer naturligtvis helt olika. »Göteborgarnas» har timplanen kvar, åtminstone som regel, och hemarbete förutsattes också; likaså läxförhör, om jag fattat dem ratt. Daltonplanen har avlyst timplanen, hemarbete skall nominellt bli frivilligt men torde i realiteten ej kunna undvikas, och förhör i någon form avslutar perioderna. Montes-
sori slutligen, för att nu ta dessa typer som stickprov, avlyser nominellt både timplan, obligatoriskt hemarbete och förhör. Hur verkligheten ter sig, beror nog mycket på le-darinnan.
Vad ar det då som egentligen skiljer »göteborgarnas» arbetsskola från var vanliga skola. Väl huvudsakligen, att alla barnets färdigheter tagas till hjälp vid inpräglingen, sa att denna blir sa mångsidig som möjligt, både i fråga om sättet, varpå den sker, och stoffets skiftande sidor. (Beklagar, att jag ej kan undvika ordet »stoff». Det ar annars ett sådant där uttryck, som hr Lundin - och delvis även jag - inte tycker om.) Därjämte vinner man helt naturligt, om saken skötes ratt, arbetsglädje och därmed även intresse hos barnet. - Jag kan dock ej undgå att tycka, att det ar onödigt att klistra stor, fin etikett på metoden: »Här ar något nytt! Här ar arbetsskolan!» Jag ar inte heller övertygad om, att »göteborgarna» ha menat det riktigt sa.
Nu kommer jag till hr Lundins frågor. 1. Jag lutar åt den åsikten, att det för undervisningens genomsnittliga effektivitet vore lyckligt, om den lärare, som känner sig trivas därmed, finge slopa läsordningen och individualisera undervisningen. Detta avskaffar ej plugget, som hr Lundin anmärker, men det har sa många andra fördelar. Vad beträffar »göteborgarnas» arbetsskola, kan jag ej med sakkunskap uttala mig, då jag ej prövat den, konsekvent genomförd. Det överlåter jag åt någon annan, som gjort det.
2. Jag ar fullt övertygad om, att en lärare kan tjänstgöra både trettiotre ar och mera i en Dalton-, Winetka-, Montessori- eller dylik skola. Jag har f. n. ett litet Daltonförsök med min sexa och det skulle för arbetsro, krafter och röst vara ljuveligt, om jag vore i stånd att genomföra det i alla fyra klasserna (jag har B 2 med 40 barn), vilket jag av åtskilliga skäl ännu ser mörkt på. Jag hoppas få återkomma till detta i en artikel fram på vårterminen. En lärares motståndskraft i »göteborgsskolan» kan jag av ovan angivna skäl ej uttala mig om.
3. Nödvändigt och lämpligt att läraren specialiserar sig på något enstaka ämne och driver minimikurser i de andra? Nej, nej, nej!
Jag hoppas, att vi i Sv. Ltg få se många inlägg i denna fråga, och jag vill endast uppmana alla de »inläggande», att precisera, vilken »arbetsskola» de tala om, innan de uttala sin mening om den.
Ture Ericsson.
De skriftliga proven i Delsbo.
Då undertecknad ar tjänstgörande lärare i det skoldistrikt (Delsbo), där pastor Andersson gjort sina pedagogiska erfarenheter, torde följande randanmärkningar till pastorns inlägg om de skriftliga avgångsprovens värde vara mig tillåtna.
I skoldistrikt, där samarbete och i övrigt god anda ar rådande mellan lärarna och skolans kommunala myndigheter, löser sig väl denna fråga om avgångsproven sa att säga av sig sjah t. Men där misstron fått sa ut sitt för-därvbringande gift, där känslan av förtroende och ömsesidig högaktning saknas, där kunna dessa skriftliga prov i handen på föga omdömesgilla personer ofta bli ett medel till trakasserier och ett i handelsbodar och på kaffekalas för skolan gagnlöst stötande och blötande av lärarnas kvalifikationer.
Pastor A. ar den, som infört skriftliga avgångsprov i Delsbo. De första åren voro dessa av mera spexartad natur. Där frågades på medförda, nära nog oläsligt skrivna och i anseende till barnens antal otillräckliga formulär: när flyttfåglarna kommo, vad barnen visste om Polhem o. s. v. Svaret på den första frågan skulle, enligt vad pastorn senare upplyste, for att vara fullständigt, även behandla strykfågeln talgoxens flyttningar fram till bebodda bygder på höstsidan. En del tal gåvos också. Ena året mest geometriska, andra året inga sådana. En del tal formulerades på stående fot framme vid svarta tavlan - långa, tillkrånglade, opedagogiska och verklighetsfrämmande tal. Det sista året ha väl proven i Delsbo blivit förnuftigare, men åtskilligt finnes alltjämt att anmärka. För oss manliga lärare har pastor A: s uppträdande vid avgångsproven icke ådagalagt någon stor omdömesförmåga i hithörande frågor.
Emellertid ar det barnens prestationer under denna »examenshets», som pastorn vill gömma i arkiv för »framtida skolhistorik forskning». Detta skäl, som vi från A: s sida hört ända till leda, ar ju både originellt och lustigt. Men skulle ändå inte pastor A. kunna använda sin originalitet på ett annat, for honom mer närliggande område, nämligen kyrkans. Har han vurm för arkivsamlande, sa torde det vara på tiden, att pastorn samlar sina och ämbetsbröders predikoutkast i och för främjande av kyrkohistorisk forskning. Gör ett försök! Säkerligen kommer han då att röna bra mycket mera tack och berömmelse av en eftervärld, an vad som nu blir fallet, då han för evärdeliga tider försöker skaffa, »papper» på lärarnas och barnens i Delsbo resp. inbördes förhållande i kunskapshänseende. Nej, slå sig på samlandet av predikoutkast, pastor Andersson! Sa vi få tillfälle »att sammanföra och jämföra» »normerna» för olika prästmäns sätt att predika i olika socknar. Det vore i sanning intressant!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
