Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 49
SVENSK LÄRARETIDNING.
979
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här for denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Med eller utan koncept.
Skolan åtnjuter förmånen att vara befriad från striderna utanför dess väggar, ja, uttryckligt förbud finns ju mot exempelvis politik i skolan. Å andra sidan skall skolan »med alla till buds stående medel» bereda sina lärjungar - mer eller mindre grundligt - för de kommande livsuppgifterna. Utan att på något sätt syfta mot någon steril isolering torde man kunna våga den satsen, att ju mera ostörd skolan får arbeta - ostörd av striderna - ju bättre förbereder den för samma strider. Det låter ju närmast som en paradox men torde väl ändå vara tämligen riktigt.
Frågan ar nu, då sa mycket nytt tränges med det gamla, då skolan skall göras mer och mer »arbetsbetonad», då barnen skola syssla med sa oändligt mångahanda, om inte något av vår tids jäkt och oro följer med den nya tidens friska vindar in i skolan. Jag stannar t. ex. vid uppsatsskrivningen.
Den gamla tidens uppsatsskrivning med det stränga kravet på inledning, avhandling och avslutning sitter väl ej i högsätet. Där fick ju inledningen vara endast en bestämd bråkdel av avhandlingen, icke på något satt föregripa innehållet i densamma - endast »förbereda avhandlingen» o. s. v. Eller om vi tänka på ämnesvalet. Härvidlag kunna vi knappast tala om »den gamla goda tiden» vid en jämförelse mellan det nuvarande och det gamla. Dispositioner övades, men hu sådana, ämnen ibland! Jag minns en historia om en lärare, som rev sig i håret av förtvivlan över att inte barnen förmådde skriva något, och ändå hade han hjälpt till sa mycket med disponeringen. Ämnet, som 13-14-åringarna skulle behandla, var »Livet ar en strid». Ja, i sanning en hård strid redan i dess förgårdar, det tyckte nog skribenterna, fastän de inte förmådde kläda sina tankar i ord! .- Den fria uppsatsen med dess oftast lätta ämnen bildar väl den motsatta polen.
»Skriv kladd först, renskriv sedan!» sa lydde en annan gammal regel. »Uppsatsböckerna äro skolans ansikte», har en pedagog sagt, och man var förr mycket noga med att det ansiktet var »fläckfritt». I våra dagar säga reformvännerna: Skriv uppsats varje dag! Skriv, skriv! Det gör ingenting om inte allt hinner bli renskrivet, huvudsaken ar att sa mycket som möjligt blir nedskrivet. Ja, en del gå ändå längre och förorda, att konceptskrivningen slopas och att inskrivningen med bläck sker direkt i samband med författandet. Inför dessa förslag undrar man, om det inte ar något av de vuxnas oro och brådska, som ar på väg in i skolan. »Skynda långsamt!» sade man förr. Nu heter det i stället: »Tid ar pengar.»
Metoden att läraren rättar konceptet och eleven sedan renskriver har också påtalats. I de lägre klasserna ar det väl det enda möjliga, eller ock kan man ju gemensamt arbeta
fram uppsatsen, varvid konceptet sa småningom blir framskapat på svarta tavlan. Men efterhand som barnen bli äldre och större färdighet ernåtts, böra de val kunna utan minutiös rättning av konceptet inskriva detsamma. Undantag måste naturligtvis göras för de svagaste, vilka kanske aldrig kunna utföra något självständigt arbete av detta slag. För de mera begåvade däremot ar det slöseri med den gamla metoden. Frågan ar dock, huruvida man kan gå sa långt, att eleverna skola direkt kunna skriva in sina tankar. Det beror ju f. ö. på hurudana ämnen, som skola behandlas. Skall det hela göras »lekande lätt», ja, då går det nog, men till sist, föreställer jag mig, tröttna de duktiga vid »mjölkmaten». De kräva litet kraftigare näring. Och nu menar jag, att ställas de inför något mera krävande uppgifter, då kunna de inte - undantag givas naturligtvis - undgå att skriva koncept i en eller annan form.
Vi kunna härvidlag gå till oss själva och tänka efter hur vi bete oss, när vi skola avfatta någon skrivelse av vikt. (För skolbarnen äro ju uppsatserna närmast jämförbara med dylika, och vi vilja nog, att de skola ta uppgiften sa.) Vi ta nog blyertspennan först och göra ett mer eller mindre fullständigt utkast. Ar det mycket högtidligt, skriva vi snällt ord för ord, som vi vill ha det, eljest »skissera» vi upp det hela i korthet. Vi fundera hit och dit, vi skriva ner en synpunkt då och en då, sedan renskriva vi och hyfsa det hela. Sa göra vi »vanliga människor», och sa göra ju en del av de gudabenådade skalderna. Hur filade och putsade inte Fröding sina dikter, de som nu skimra i språkets vackraste dräkt, och där vi tycka, att orden måste ha kommit i en ögonblicklig ingivelse. Att sedan stora andar med motsatt läggning funnits och finnas, det rubbar inte påståendet, att skolbarn med få undantag icke äro mäktiga att författa och renskriva samtidigt. För sa vitt man skall ha något krav på tankereda, ordning och prydlighet med avseende på det som blivit fullbordat.
Kunde vi komma därhän i folkskolan, att eleverna, innan skolan släpper dem, förmådde - i basta fall –göra dispositioner, vilka de sedan med eller utan granskning formade ut till uppsatser, då vore mycket vunnet. Ja, det ar mera vunnet med detta, an om de av en slump råkat få det hyggligt vid inskrivning utan koncept. Men, som jag nyss sade, lätta ämnen eller ämnen, som klassen gemensamt hyfsat till, låta sig väl inskrivas utan koncept.
Visserligen blir »skolans ansikte» ej alltid sa fagert att skada, då den nyare metoden användes, men det var ju för att hinna mera, som den metoden tillämpades. Men för övrigt ar det nog bäst för oss alla, att skolan får arbeta i lugn och ro - och detta i dubbel bemärkelse.
Frans Clason.
Packlärarinnor i slöjd.
Med anledning av ett inlägg i nr 43 av Svensk Läraretidning, »Fortbildningskurser i kvinnlig slöjd», ber undertecknad härmed att på uppdrag av Sveriges slöjdlärarinneför-enings arbetsutskott få lämna några upplysningar.
Slöjdlärarinneföreningen uppskattar till fullo det intresse för slöjdundervisningen, som kommer till synes hos de många folk-och småskollärarinnor, vilka åtaga sig detta ej obligatoriska ämne, och föreningen inser också mycket väl, att det kan vara svårt att i vidsträckta skoldistrikt med en fåtalig befolkning och skolorna långt avlägsna från varandra ordna undervisning i handarbete med facklärarinna.
Föreningen kan däremot ej inse annat, an att en handarbetslärarinna, som under minst fyra terminer utbildat sig för denna gren av skolarbetet, skall äga större möjlighet att utvinna resultat av slöjdundervisningen an en läsämneslärarinna, som blott erhållit bråkdelen sa lång utbildning häri under sin seminarietid. Att insändarinnan själv ej anser den vara tillfyllest, framgår av den fortbildningskurs, hon denna sommar anordnat för »läs-lärarinnor». Föreningen vänder sig därför mot det uppenbara missförhållandet, att den for barnens hela utveckling sa viktiga slöjdundervisningen skall omhänderhavas av därför ej fullt kompetenta lärarkrafter, även på sådana platser, där det alls ej förefinnes någon svårighet att anställa facklärarinna. Det finns allt for många större samhällen, bruk, ja, t. o. m. städer, där man helt enkelt ej brytt sig om att anställa handarbetslärarinna.
Att det verkligen ar möjligt att anställa facklärarinna även på landsbygden framgår av uppgifter från Göteborgstraktens inspektionsområde, med skoldistrikt ute i skärgården, där av 38 distrikt med fortsättningsskolor slöjdundervisningen bestrides av folk-eller småskollärarinnor i blott 5 distrikt, medan de övriga 23 distrikten ha facklärarinna.
Då ambulerande handarbetsundervisning i flera ar med mycket goda resultat kunnat bedrivas i Norge, borde det inte vara omöjligare att anordna sådan undervisning i Sverige. För skolköksundervisningen har man ju också rätt länge använt sig av vandrande skolkökslärarinnor.
Vad angår frågan om obligatorisk anslutning till S. A. F. kan slöjdlärarinneföre-ningen ej ålägga alla sina medlemmar ett sa- \ dant krav, då ju många tjänstgöra vid sådana skolor, som ej falla inom ramen för S. A. F :s intressesfär.
Hilda Selander, sekr. i Sveriges slöjdlärarinneförening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
