Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 1. 2 januari 1930 - Den nya utbildningen av folkskollärare i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr l
då vissa, som äro anvisade. Håller han
på med exempelvis ämnena geografi och
biologi, så söker han förbindelse med
någon lärare i dessa ämnen, hospiterar i
hans klass och kan också beredas
tillfälle till egna undervisningsförsök.
Lärarkandidaten i Hamburg får även
någon övning i att »hålla skola». Han
får under en tid av sex veckor helt följa
en skolklass och delta i arbetet som
medhjälpare eller lärarbiträde, mot
slutet av perioden som ledare för klassen.
Denna period i hans utbildning kallas
»Grosse Schulhelferzeit». Under ännu
en period å fyra veckor, »Kleine
Schulhelferzeit», får han följa arbetet i
andra slag av skolor: särskolor, barnhem
och andra anstalter.
Lärarkandidatens utbildning avslutas
med muntlig och skriftlig prövning. För
skriftlig behandling får han tvenne
uppgifter : en i pedagogik och en i det
valfria studieämnet. Något särskilt
undervisningsprov avlägges däremot icke. -
För att bli berättigad söka fast
anställning i folkskola måste han - liksom
den tyske folkskolläraren förut -
underkasta sig en andra prövning. Han
får då pröva l pedagogik och måste
därjämte visa sig behärska ett
tekniskt-konstnärligt ämne såsom musik,
teckning, gymnastik eller slöjd.
Så gestaltar sig, i korthet framställt,
den nya lärarutbildningen i Hamburg.
Är det många, som begagna sig av
denna nya utbildningsväg ? Den första
uppsättningen av de nya lärarna
examinerades i fjol (1928); det var 12
stycken. Samma år studerade omkring
200 studenter till folkskollärare vid
Hamburgs universitet. I år, 1929,
uppgav man antalet till omkring 500.
Vid en pedagogisk akademi.
Av de särskilda pedagogiska
högskolor, som inrättats för lärarutbildning
- samtliga med tvåårig utbildningstid
- är den »pedagogiska akademin» den
som intresserar mest. Typen har också
den största utbredningen; Preussen har
bestämt sig för den och under de fyra
senaste åren startat åtta av de några
och trettio akademier denna stat
behöver. Baden och Oldenburg ha nyordnat
sin lärarutbildning efter liknande
linjer.
Studenten, som söker sig till den
pedagogiska akademin måste underkasta
sig inträdesprövning. Den
manliga studenten avlägger prov i musik.
Han skall därvid visa sig vara
hemmastadd i allmän musiklära, kunna sjunga
efter och skriva ner ett givet motiv,
sjunga enkel sång från bladet och
utantill ett antal folkvisor. Han skall kunna
spela något av instrumenten fiol,
piano eller orgel, helst dock fiol jämte
piano eller orgel. Den kvinnliga studenten
får pröva i handarbete, och måste hon
därvid visa sig äga kännedom om och
färdighet i kvinnligt handarbete i den
utsträckning, som avslutad lyceiutbild-
ning skänker. - Från viss
inträdesfordran kan i särskilt fall beviljas
undantag, dock endast efter beslut av
kul-tusministern.
Tillströmningen av sökande är f. n.
mycket stor; i Bonn sökte i våras
omkring 400 studenter till de 60 platser,
som stodo till förfogande. Uttagningen
grundas dels på studentbetyget och dels
på prövningen.
Akademien i Bonn är ännu i
vardande. F. n. har den endast två
termins-avdelnmgar med 60 kandidater, som
studera första terminen och lika många
tredje terminen. Fullt utbyggd blir den
en anstalt om inemot 300
lärarkandidater och ett par dussin lärare. Av
huvudlärarna ha tre fjärdedelar professors
titel, de övriga äro docenter. Arbetet
bedrives f. n. i provisoriska lokaler i
väntan på den stora byggnad, som för
akademiens räkning skall resas på en
vacker plats vid stranden av Rhen. Ett
utdrag ur ett byggnadsprogram ger en
föreställning om vad en sådan
akademibyggnad kommer att inrymma.
En aula för 500 personer. Dessutom två
hörsalar för respektive 300 och 160 personer.
Tre dagrum för lärarkandidaterna. Åtta
»seminarier» eller ämnesrum för 40 å 50
personer med bord ordnade i hästskoform. De åtta
avsedda ämnena äro: pedagogik, filosofi,
religionsvetenskap, modersmål,
folkminnesstudium, historia och medborgarkunskap,
geografi och hembygdskunskap samt matematik.
Rum lör experimentell psykologi. Hörsal för
naturvetenskap. Tre laboratorier för
grupparbete i fysik, kemi och biologi med
tillhörande tre förberedelserum för dessa ämnen
samt fyra rum för samlingar. Astronomisk
avdelning med plattform på taket,
instrumentkammare och arbetsrum. Bibliotek och
läsesalar. Musikrum: ett för 150 personer, ett
för 75 och 30 små övningsrum. En
teckningssal, två slöjdsalar, en handarbetssal.
Gymnastiksal med tvenne badanläggningar.
Skolköksavdelning. Skolträdgård. Lek- och
idrottsplan.
Den teoretiska
utbildningen vid akademin bedrives genom
föreläsningar och övningar,
seminarieövningar. En stomme av dessa är
obligatorisk, och därutöver ges det valfria.
Självfallet utgör också vid akademin
pedagogiken och dess hjälpvetenskaper
huvudstudiet med omfattande kurser i
pedagogik, psykologi, filosofi, anatomi
och fysiologi. Mångt och mycket -av
detta rör sig på det historiska området
eller är av mera rent teoretisk natur,
annat är mera praktiskt betonat. Några få
exempel ur en lista över föreläsningar
och övningar: »Barndoms- och
ungdomsårens psykologi.» »Den första
läs-och skrivundervisningens psykologi.»
»Miljöpedagogik.» »Från utlandets
pedagogiska värld». »Ledande tankar och
strömningar i nutidspedagogiken.»
»Uppfostringsarbetet bland
svårbild-bara.»
Föreläsningslistan upptar vidare
ämnesrubriker, sådana som religion,
modersmål och folkminneskunskap,
historia och medborgarkunskap, geografi och
hembygdskunskap, biologi, matematik
och dessa ämnen företrädas av lärare -
professorer och docenter. Det
förekommer alltså vid akademin studier även i
ämnen, som icke äro att räkna till de
pedagogiska. Hur går det då med
principen att skilja den allmänna
ämnesutbildningen från den pedagogiska
fackutbildningen? Jo, ämnesstudiet vid
akademin har en annan läggning än vid
läroverk och seminarier; det avser icke
att ge någon elementarbildning i ämnet,
icke heller är det meningen att repetera
gymnasiekurserna. Det är här fråga om
en verklig fortbildning, som avser
visserligen en utvidgning av
kunskapsområdet men dock framför allt en
fördjupning, vilken kan nås endast genom
ett inträngande på ett mera begränsat
område. Studieområdet äger
lärarkandidaten att bestämma själv. Många
föreläsningar och övningar bära
beteckningen »valfri». Bland dessa äger han
välja, dock icke hur som helst. Han får
lägga upp sin plan efter någon viss
linje och följa den. Antingen ger han
sig in på matematik och naturvetenskap
eller religion och humanistiska ämnen.
En tredje möjlighet står honom även
öppen: han kan välja bland mera
konstnärligt betonade ämnen såsom musik,
teckning m. fi.
Jag nämnde, att det är fråga om
verklig fortbildning. Undantagsvis
förekommer dock att en lärarkandidat vid
akademin får syssla även med ett mera
elementärt ämnesstudium. Studenten
kan ha en på vissa punkter bristfällig
underbyggnad, som behöver bättras på.
Så har exempelvis studenten från det
humanistiska gymnasiet ofta verkliga
luckor i sitt naturvetande. Professorer- .
na klagade över det. Dessa luckor får
emellertid kandidaten själv söka fylla
under vistelsen vid akademin. Här
finnas institutioner med laboratorier och
samlingar, bibliotek och andra
hjälpmedel, här finns vidare en professor i
ämnet, som står till tjänst som
studiehandledare - var så god och sätt i gång I
Vid studiet av föreläsningslistorna
lägger man märke till, att många av
ämnena ha en särskild inriktning åt d e t
folkliga och det till bygden
knutna. Mycket skulle kunna
rubriceras såsom hembygdskunskap i
vidsträckt mening. Man menar, att läraren
jämte den självklara utbildningen i
barnpsykologi, som ger honom inblick i
barnasjälen, måste känna väl till även
den värld, som omger barnet och där
det har sina rötter. Folksjälens djupare
rottrådar når man genom studiet av
folkdiktning (folkvisa, saga, sägen m.
m.), folktro, folksed och annat dylikt,
vari folksjälen uppenbarar
ursprungliga, skapande livsfunktioner. Därmed
har jag nämnt en del av allt det, som
tyskarna inrymma i begreppet
»Volks-kunde», folkminneskunskap. Vid studiet
av »Volkskunde» inriktar man sig
närmast på människorna, det mänskliga;
vid studiet av »Heimatkunde» mera på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
