Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2. 8 januari 1930 - E. A. Unzell: Skuggor och dagrar från förr - Sven Lundqvist. In memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 2
SVENSK LÄRARETIDNING
25
skogen belägna torpet, där ugnen var,
och hemforslade densamma.
Frågan blev därefter om anskaffande
av skolbänkar, men ingen av traktens
tolv bönder ville anskaffa några
sådana, utan läraren måste inställa
undervisningen för dagen och själv tillyxa
ett par sådana.
Mycket annat kunde tilläggas,
anmärker vår sagesman, men han nöjer
sig med att till slut anföra ett faktum:
en stol av sämsta kvalité låntes honom,
men blev den honom två särskilda
gånger fråntagen, och han måste begiva sig
till en annan gård för att få låna sig
en stol–––––––––-».
Ett ganska egendomligt förhållande
har jag antecknat från Längjum i
Skaraborgs län. Skolrådet tillsatte en och
församlingen en annan lärarinna. Båda
tjänstgjorde sedan växelvis, beroende
på vilket parti, som för tillfället hade
makten.
Dagens Nyheter meddelade på
80-ta-let följande dråpliga historia från
norra Kalmar län, som visar huru löst »det
sjunde hundradet» kunde sitta:
»Häromdagen beslöts på en
kyrkostämma ––––- - att för nästa
år nedsätta lönen för en av
folkskollärarna från 700 till 600 kr. Några av
socknens äldre bönder, som talade för,
att skollärarens lön borde nedsättas,
anförde, att läraren i fjol gift sig och fått
en förmögen flicka till hustru.
Därför, mente gubbarna, kunde lönen nu
nedsättas.» Då det från annat håll
erinrades, att bemälde lärares
svärföräldrar ännu levde, och att han ännu
ingenting fått av arvet, svarades:
»Men han får arvet med tiden», varpå
stämman beslöt nedsätta lönen till 600
kronor.
Stockholms läns tidning berättar från
samma tid, att det stundom kunde gå
hett till:
»I en grannsocken inkom
häromdagen i därvarande småskola en gumma,
som ganska högljutt och antagligen i
mindre väl valda ordalag förehöll
lärarinnan, att hon behandlat gummans
barn något för hårdhänt. Lärarinnan
fattade humör och sökte fösa ut
gumman, men följden blev ett
brinnande slagsmål, varvid de båda moderna
amazonerna flaxade skolsalen runt, allt
under ackompagnement av de
uppskrämda skolbarnens skrik och de
stridandes ömsesidiga förbittrade
utgjutelser. Vem som blev den underlägsna i
den bedrövliga striden känna vi ej, men
lärarinnan stannade omsider ensam kvar
på valplatsen - - - - -.»
En »mönsterskola» beskrives i
Kristianstadsbladet sålunda: »Skolsalen är
mörk och dyster som en höstnatt. Vid
dess ena sida står en utbyggnad, som
troligen skall föreställa en kateder, och
på den återstoden av en stol. Bredvid
katedern finns en ställning, som förr i
världen varit en svart tavla, och i
hörnet bakom den ligger en sophög, som
delvis består av lämningarna av gamla
trägevär. I ett annat hörn står ett skåp,
som endast saknar hyllor och dörr. På
ena långväggen hänger ett stycke
ned-smord segelduk, som skall föreställa
Europas karta. Mitt på golvet står en
järnugn, som synbarligen brukar ryka
ur alla fogar, då det eldas i den. Det
händer dock ej alltid, ty ibland ställer
skolstyrelsen om, att ingenting finns att
elda med. Innanfönster finnas icke och
icke heller luftventiler. Men i stället
äro både dörrar och fönster mycket
otäta. Bänkarna äro gamla och defekta,
väggar och tak svarta av kolrök.» En
liknande interiör berättades från
Östergötland.
Eller vad skola vi säga om den
gamle byskolmästaren, som »kunde lära de
mest lata drängar att läsa» och själv
kunde både grekiska och hebreiska,
oaktat han icke fått någon annan
utbildning än den, hans moder kunnat
meddela? Halten av denna förstå vi, när vi
höra, att svaret »det är sånt som de
spillt, når de tröckt boken» lämnades
på sonens fråga, vad tecknen mellan
vissa ord betydde.
En kulturdebatt från en socken i
Jönköpings län 1886 kan jag ej underlåta
att till sist ta med. Det gällde
inspektörens förslag om inrättande av en ny
småskola. Inspektören hade stannat vid
krav på en, ehuru församlingen för att
få den första undervisningen ordnad
någorlunda tillfredsställande behövde
fem småskolor. Då frågan förevar på
stämma, yttrade en danneman: »Vi ha
möet för många skoler, som vi haer, ska
ja säja. Skoler’a a’ ble’et e’ lan’splå’a
för oss bön’ner 6 ba’na lära sek int
nå’n krestendom i dom utan bara läsa
om en hop kongar 6 tyranner, söm,
mördat si nästa 6 tätt livet å folk 6 dä
dra di hem hela lass ma’ sek om kvälla’
ma en hop le’a gobbar i.» Efter detta
anförande föll förslaget med
överväldigande majoritet. Sv. Ltg tillfogar:
»För folkskolevänner är det att
beklaga, att intresset för folkupplysningens
höjande icke är större hos våra
allmogemän. Vår övertygelse är dock, att i
den mån ett nytt släkte hunnit
uppväxa och komma till inflytande i
kommunerna, i samma mån skall ock
intresset för det uppväxande släktets bättre
fostran och undervisning stiga.»
Det kan ju vara vanskligt att inlåta
sig på ett bedömande av i vad »mån»
dessa förhoppningar efter nu dryga
fyra årtionden förverkligats. Ett
torde dock kunna fastslås: vad som
hände då, kan näppeligen hända nu.
Men av åtskilliga aktuella spörsmål att
döma torde den tiden ännu vara mer
eller mindre fjärran, då folkets män
mera allmänt skola visa sig förstå och
uppskatta folkets skola.
E. A. Unzell.
Sven Lundqvist.
In memoriam.
Rektor Sven Lundqvist är icke mer.
Den gamle patriarken har för alltid lagt
ned vandringsstaven. I hundraden av
lärarhem i vårt land har vid
budskapet om hans bortgång tanken ilat
tillbaka över klyftan av svunna år eller
årtionden till ungdomstiden och
studieåren, och en varm våg av tacksamhet
har stigit i mångas hjärtan.
Mer än en sedan länge pensionerad
lärare talar ännu med glädje om den
unge adjunkten vid Uppsala
seminarium, som med en så ovanlig klarhet och
skärpa förmådde reda ut för dem
vetandets mysterier, och för 1890-talets
Linköpings-seminarister står »Pastor
Lundqvist» i minnet såsom den främste
läraren, älskad och beundrad av de
flesta, respekterad och aktad av alla.
För 16 årgångar av
Strängnäs^semi-narister blev Linköpings-kollegernas
»Pastor Lundqvist» »Rektor
Lundqvist», och den forne adjunkten och
pastorn med den blixtrande
intelligensen och det bitande skämtet blev den
blide patriarken och den faderlige
vännen, som helst gömde åskviggarna och
styrde med mild spira. Sitt seminarium
byggde han upp i frihet. Törhända
visste och förstodo inte alltid de unga,
vilken förmån, som däri gavs dem. Man
behövde ha sett och lärt känna de äldre
seminarierna för att förstå skillnaden.
Vid nära 67 års ålder nedlade han
rektoratet vid sitt seminarium, men i
fyra år stannade han ännu kvar som
timlärare där. Ett vackrare
förhållande än det mellan honom och hans
efterträdare torde icke kunna uppletas.
Den gamle rektorn tycktes på en gång
alldeles ha glömt bort, att han
någonsin varit rektor och suttit på
chefsplatsen. Men den nye glömde det aldrig.
Till slut måste dock 70-åringen
lämna sin kära kateder. Håret glesnade, och
den mäktiga, ädelt Jormade pannan
trädde alltmer dominerande fram,
profetskägget vitnade, men ögonen logo
och skämtet lekte som förr på
läpparna, då »Farbror Sven» fick besök av
gamla elever och arbetskamrater.
Nu är han borta. Men hans minne
lever och hans gärning lever. Han står
i sin lärargärning som en föresyn för
sina elever, och många finnas, som
tänka på honom så, som de tänka på sin far.
David Nissar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
