Print (PDF) - On this page / på denna sida - Nr 2. 8 januari 1930 - Litteratur - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 2
SVENSKLÄRARETIDNING
39
ljuden. Förf. hänvisar visserligen i
företalet till Hilma Henningssons
»Rösten och talet»; men det kunde
säkerligen inte skada att lia alltsammans på ett
ställe.
Övningsordeii äro helt enkelt
utomordentligt väl uppställda: som regel
parvis, och så att de skilja sig åt endast i
fråga om ett ljud, t. ex. al - all.
Förf. säger sig inte ha strävat efter
fullständighet; hon tycks i varje fall ha
kommit den ganska nära. Praktiskt taget
allt i hela vår språkskatt, som varit
användbart för hennes syften, har kommit
med. Det måste ha kostat en inte ringa
möda att ställa samman alla dessa
tabeller; det finns inga föregångare att
skriva av efter. Man har skäl att vara
fru Davidson-Sahlströni tacksam för att
hon underkastat sig det arbetet.
Övningssatserna äro naturligtvis ett
litet urval; där kan ju inte nås något
sådant som fullständighet. De som
finnas äro bra. Man vågar tryggt spå, att
den, som kan läsa dem väl, den kan
också tala svenska korrekt och vackert, vad
ljuden beträffar.
Ett par saker i boken böra särskilt
anmärkas. Det ena är förf :s anvisning,
sid. 7, att öva de långa vokalerna med
sjunkande ton (glidton). Det kunde
måhända bli dödsstöten åt den förfärliga
lästonen. I varje fall torde det vara den
bästa metod, som hittills föreslagits för
att bekämpa den. Det förefaller att vara
ett mycket lyckligt fynd.
Det andra är frågan om sj-ljuden,
sid. 9-10. Där framgår det inte
alldeles otvetydigt, vilka sj-ljud förf. menar.
Vi ha faktiskt numera tre sj-ljuå i
svenskan - eller fyra om man räknar
med det supradentala s-ljudet i t. ex.
fors. Vi ha ett bakre tungryggsljud,
ungefär på Mäget, som användes av
mången med i övrigt vårdat
riksspråksuttal, men som nog får anses dialektalt.
Jag har ingen, invändning mot att det
betraktas såsom otillåtet i rikssvenskan,
trots att det troligen är det sj-ljudet
jag själv mest använder. Så ha vi ett
främre tungryggs-s^-ljud, jag ville
hellre kalla det ett tungbladsljud;
förmodligen menar förf. det ljudet med sitt
tungryggsljud. Det är väl det bästa rent
svenska sj-ljudet. Sist ha vi så det
tungspetsljud, som förf. rekommenderar. Det
har troligen kommit in i vårt språk från
franskan via våra flickskolor.1
Visserligen ha en del svenska dialekter ett
mul-jerat (j-haltigt) s-ljud, som avlägset
påminner om detta ljud, men förf :s
tungspetsljud har nog inte kommit in i
riksspråksuttalet från det hållet. Det sprider
sig i våra dar i svenskan, bland annat
från våra scener, där man tyvärr
varken talar enhetligt eller i allo
föredömligt. På mig, och på mången med mig,
verkar detta tungspetsljud osvenskt och
tillgjort. Förf. har gett skäl för att hon
föredrar det.
1 Se: Wallander, E., Schibbolet i
modern svenska, Svenska Dagbladet för den 24
aug. 1926, under strecket.
Ett nytt hjälpmedel för arbetsskolan
NILS OLS5OAT
Bilder för biolo;» iiiiidivrvisiii n:» eii
I. Sveriges djurvärld
Pris 95 öre.
Texthäfte 25 öre (Ns)
Bilderna, som äro tryckta å gummerat papper, kunna av barnen
uppklistras i arbetsböckerna, där sådana användas, och för övrigt tjäna till
komplettering av lärobokens uppgifter och illustrationsmaterial.
I texthäftet lämnas uppgifter angående djurens förekomst, storlek o. d.
samt ett och annat karakteristiskt drag ur deras liv, vilka kunna utgöra
källa för barnens anteckningar till bilderna.
Svenska Bokförlaget
Fru Davidson-Sahlstroms ljudtavlor
ha redan vunnit insteg i en mängd
svenska skolor i skilda trakter av vårt land.
De användas vid svenskbybarnens
undervisning. Dr Nordlund i Stockholm
är intresserad av dem, enligt vad jag
hört. Och i Danmark användas de vid
undervisning i svenska både på
Köpenhamns universitet och vid Statens
Lae-rerhöiskole. De böra bli dubbelt
användbara nu med den goda handledningen,
och man kan hoppas på att så
småningom få se dem i alla skolor.
Priset, 2 kr., förefaller högt, men det
lär ställa sig dyrt att sätta alla dessa
tabeller, Fredrik Borelius.
»Med barnen ett stycke på
arbetsövningarnas och själv verksamhetens väg.»
Av Thea Jansson.
Vår tid är en tid rik på motsatser
och brytningar och nya försök inte
minst på pedagogikens område. Den
äldre generationen av lärare har svårt
att följa med i galoppen och ser i
nästan allt nytt något ont att bekämpa.
En och annan av dessa äldre har dock
haft öga och sinne öppet för det nya
goda i tiden, de lia varit, trots åren,
tillräckligt unga att förstå sin tid. Och
ofta ha dessa äldre med sin
lärarerfarenhet kunnat i vida högre grad än de
unga psykologiskt bildade
sammansmälta det goda gamla med det nya bästa.
De lia aldrig kritiklöst följt med
strömmen utan prövat och bildat sitt eget
system. Ha de dessutom haft ett soligt
och varmt temperament och kunnat
vara tillräckligt barn bland barnen,
så har uppstått en typ av lärare
man kunde önska gamla Sverige i
tusental för ungdomens fostran och
vård. En av dessa, kan man säga,
benådade lärarinnor är f. d.
seminarierektor fröken Thea Jansson. Den som
haft eller har lyckan höra hennes
undervisning skall glatt förvånas över den
förtroliga ton, som uppstår mellan
lärarinna och barn, och den söl, som
dröjer kvar i minnet långt sedan
timmen är slut.
Hon har ännu vid 67 år mer än 40
småttingar omkring sig i en privatsko-!
la, och hon hinner på hälften så lång
tid som den vanliga (2 timmars
undervisning pr dag) igenom kurserna. Och,
hennes barn kunna sina stycken, ty de
äro djupt intresserade och ivrigt
självverksamma.
Deras lärarinna har på ett verkligt
genialiskt sätt sammanbundit arbetsövj
ningar i sandlåda med papper och sax,
lera m. m. med räkning och
modersmålet. Arbetsövningen är den fasta punkt,
omkring vilken hon grupperar hela
rader av svårstavade ord, tal- och;
uppsatsövningar. Och det är otro-;
ligt, vilken intressant spänning och
tävlan det blir bland barnen. Ibland
få barnen själva leka lärare och
ge kamraterna frågor, ja,
lärarinnan med för resten, och med ett
soligt leende klaras allt. Att detta slags
undervisning också är uppfostrande är
klart. Jag har hört en lektion, där
bar-iieii började med att forma ett fågelbo
i lera, litet och nätt. Sen fodrades det
fint med dun och fjäder; och dit lades
ock små näpna ägg. Så berättades och
talades av både lärarinna och barn om
de små fåglarnas »hem». Det ordet kom
så naturligt. En liten gosse, som ivrigt
och tyst arbetat och lyssnat, kunde inte
återhålla sina tårar. Han måste berätta,
hur han en gång klättrat upp i det
stora trädet, förstört ett bo och slagit
sönder äggen. »Men aldrig gör jag så mer»,
sade gossen.
En sådan undervisning är i sann
mening uppfostrande.
För den som vill lära känna fröken
Janssons sätt att »ta de små», vilket
hon förstår som få, är ett besök i
hennes skola mycket givande. Därnäst att
skaffa den lilla bok: »Med barnen ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
