Print (PDF) - On this page / på denna sida - Nr 3. 15 januari 1930 - Fritt forum - Med anledning av "Flera glosor" - Misslyckad katekesmondism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 3
SVENSK LÄRARETIDNING
51
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen,
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg.
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Med anledning av "Flera
glosor".
I artikeln Flera glosor av den 2 jan.
kommer Erik Lundin medvetet och kanske
avsiktligt med »en liten elakhet i avslutningen».
Han påstår där, att vi folkskollärare äro
»behäftade» »med en egenskap, uttryckt av
Viktor Rydberg i orden: »Vi ana furstar,
där barn vi blicke», etc. Skall elakheten
månne bestå däri, att den är tämligen liten?
»Vi ana furstar, där barn vi blicke.» Dessa
ord tolka väl en egenskap, som vi
folkskollärare inte behöva anse oss vara behäftade
med - behäfta för dock tanken närmast på
något sjukligt - utan den egenskapen skola
vi vara glada åt, i den mån vi äga den. Och
äga vi den inte, så måste vi kämpa för att
i någon mån komma i besittning av den,
om vi icke vilja gå under andligen. Ty den
heter optimism. Men den måste naturligtvis
för att bli en verklig hjälp vara parad med
sinne för det verkliga.
»Vi ana furstar, där barn vi blicke.»
Innebär icke detta citat, tillämpat på oss
folkskollärare, att vi tro på de möjligheter, som
representeras av de barn, vi ha hand och
vård om? Sedan gäller det för oss att söka
göra något av de goda möjligheterna. Men
utan denna tro komma vi sannerligen inte
ett steg framåt med våra disciplar. Visst
kunna vi misslyckas i våra strävanden, men
då gäller det för optimisten att göra som
myran: börja om igen. Om vi sedan varsna,
att »vuxna kungar vi finna icke» i önskat
antal, så få vi försöka överleva den
missräkningen.
»Tänk, om en del uppfostringsfrågor inte
kunna lösas? I verkligheten!» spörjer och
utropar till sist Erik Lundin. På detta ville
jag i all ringhet svara, att vi måste nog
finna oss i, att utvecklingen eller -kanske
rättare det uppväxande släktets mil j ö’f ö
rändringar gå så hastigt, att de vise fäder, som
skola utfundera de bästa metoderna för
släktets fostran, inte hinna med i galoppen.
Kanske emedan de (fäderna) ha sina rötter i ett
tidigare skedes jordmån. På grund av detta
förhållande måste en del uppfostringsfrågor
stå för oss såsom olösta - till nästa
generation kanske. Men även då komma med
all säkerhet en del nya liknande problem
att stå och vänta på sin lösning.
Då tycks det gå lättare att lösa
undervis-m*n#sfrågor - fastän benägenhet finnes att
ideligen belasta vår folkskola med nya
ämnen eller ämnesmoment - att döma av det
rätt stora antal läro- och övningsböcker, i
vilka vi lärare kunna erhålla metoden i
ämnet (ifall vi inte besitta en egen sådan)
samtidigt med stoffet. Äro vi därtill i den
lyckliga omständigheten att kunna med Erik
Lundin bekänna: »Idealet är uppnått» i fråga
om läroböcker i två så viktiga och krävande
ämnen som modersmålet och räkning, så böra
vi med ljus optimism kunna se framtiden
an. Men även läroböcker äro underkastade
antingen framåtskridandets eller
tillbakagåendets lagar - vilket kan man ej klart se
förrän långt efteråt. Ett lysande undantag
kan dock observeras: katekesen. Det är inte
varje lärobok förunnat att i likhet med
katekesen med präste- och regeringsstöd hålla
sig aktuell i för det första 400 år efter sin
tillblivelse.
Kanske är det inte rätt att skilja på
upp-fostrings- och undervisningsfrågor, såsom här
gjorts, ty de höra ju intimt samman. Dock
kunna de väl åtminstone delvis betraktas var
för sig. Har jag mycket orätt, när jag
påstår, att de flesta ha lättare för att
undervisa än att fostra?
David Eriksson.
Misslyckad
katekesmondism.
En mera kvistig uppgift torde en
regering sällan ha förelagt kommunerna är den,
som blir nödvändig att lösa på grund av
det fattade beslutet i katekesfrågan. När
1919 års undervisningsplan utkom, stod man
överallt litet handfallen inför uppgiften att
inrätta sig i enlighet med densamma. Så
småningom löstes svårigheterna, och de lokala
läroplanerna började efterlevas. Nätt och
jämt har man blivit varm i kläderna, förrän
genom regeringens undfallenhet för
högröstade katekesivrare vi åter stå inför uppgiften
att i praktiken omsätta en ny författning,
detta till på köpet i skolans utan all
gensaga mest svårlösta fråga. Man kan inte
undertrycka en stilla fundering över huruvida
skolöverstyrelsens reservanter och framför
allt regeringen ha riktigt grundligt sökt
tänka sig in uti, vad deras ställningstagande
kommer att medföra för strider och
svårigheter. Ur synpunkten av ett dunkelt
framställningssätt är man benägen spåra en
dunkel tankegång - men det är väl vanvördigt
tillvita höga vederbörande och man skall ju
vara »all mänsklig ordning undergiven» samt
»tänka och tala väl om varandra och tyda
allt till det bästa». Alltså måste man gripa
sig verket an och försöka ställa sig
regeringsbeslutet till efterrättelse.
För ett par dagar sedan voro vi några
lärare tillsammans, och då kom frågan på
tal. Någon förfäktade den meningen, att en
läroplan är lagenlig utan att ett enda
minnesord till ordagrant inlärande hämtats ur
Luthers lilla katekes. Det behövs endast, att
man uppletar »ett mindre antal korta, till
såväl innehåll som form för barnen
lätttillgängliga stycken eller minnesord ur den
kristna kyrkans klassiska litteratur i
övrigt» - om man nu kan leta upp några.
Är det emellertid troligt, att en sådan
läroplan bleve godkänd? Säkerligen icke. Det
sörjer nog vederbörande domkapitel för. Men
om ett skoldistrikt framhärdar i sin mening,
så skapas ett nytt Bolstadsfall med ty
åtföljande penninginsamling. Skillnaden är
bara den, att detta skoldistrikt anser sig kunna
stödja sig på en läsart, som kan utläsas ur
författningen, ty det lilla men i detta fall
betydelsefulla ordet »eller» ger tydligen
valfrihet mellan Luthers lilla katekes och den
kristna kyrkans klassiska litteratur i övrigt.
De som komma att få den svåraste
ställningen torde bli våra folkskolinspektörer.
Hur skola de få tid att granska och
omstuva alla dessa skiftande förslag, som
komma att regna ned på deras bord, detta
framför allt med tanke på huru ömtåligt varje
deras ingripande i just denna fråga är.
Kommer så läroplanen till domkapitlen, så torde
man på goda grunder kunna misstänka, att
där kommer den regeln att gälla: mesta
möjliga katekes.
Detta aktualiserar frågan om
mellaninstan-ser för folkskolan, där denna skola är
tillräckligt företrädd. Framtiden torde komma
att visa, att denna fråga i ke är så
betydelselös, som man för några år sedan sökte göra
den till i riksdagen, och jag tror, att folk*
skolans talesmän snart nog på allvar måste
arbeta på att söka en lösning. Men därom
kanske mera en annan gång.
För att återkomma till katekesfrågan, så
måste vi i alla fall fordra, att
skolöverstyrelsen ger oss planer och förebilder även
då det gäller läroplaner och nu framförallt
i kristendom. Kanske hade ställningen icke
varit vad den är, om skolöverstyrelsen
i tid föranstaltat därom. Vi ha som
bekant fått »Planer och förebilder», då det
gällde uppgörande av reglementen, men lika
viktigt hade det varit, att vi fått sådana till
ledning vid uppgörande av läroplaner. Det
säges dock i instruktion för
skolöverstyrelsen, att »om så befinnes nödigt», skall även
normalläroplaner utarbetas. Denna
försummelse måste repareras nu, åtminstone i
kristendomsämnet.
En av S. A. F:s kretsar, Mellersta
Östergötlands, är inne på denna tankegång, då den
i motion till centralstyrelsen påyrkar, att en
framställning göres om en auktoriserad
textbok i kristendom. Skall man tänka sig, att
katekesbeslutet skall bliva beståndande, måste
nog frågan få en lösning i den riktningen.
Det vore någonting för teologen Holmdahl
och hellenen Lindskog att gripa sig an med.
Det borde väl bli ett arbete i luthersk anda
och med klassisk klarhet som resultat av ett
misslyckat försök till katekesmondism!
Z. Karlsson.
S. A. F:s jubileumsfond avser att
bringa hjälp och understöd åt
kamrater, som på grund av sjukdom,
arbetslöshet eller andra oförvållade
grunder befinna sig i ekonomiska
svårigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
