Print (PDF) - On this page / på denna sida - Nr 3. 15 januari 1930 - Ett svar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 3
Ett svar.
Under det senaste
centralstyrelsesammanträdet uppvaktade, såsom
på annat ställe meddelas, en för
ändamålet tillsatt deputation
statsrådet Lindskog, angående
folkskollä-rarkårens provisoriska
avlöningsförbättring. Över det ganska
ingående samtalet föreligger endast ett
mycket kortfattat referat, om vilket
av naturliga skäl visshet före
offentliggörandet måst införskaffas, att
detsamma på ett riktigt sätt
återgiver kontentan av statsrådets under
samtalet framförda uppfattning.
Ingen må sålunda av referatets
korthet bilda sig den
föreställningen, att uppvaktningen i fråga haft
ett övervägande formellt förlopp.
Tvärtom genomdiskuterades
åtskilliga med fjolårets riksdagsbeslut
sammanhängande problem, och
medlemmar av deputationen voro i
tillfälle att på konkretast möjliga sätt
framlägga, vad som i enskilda fall
kunnat förekomma i fråga om
kommunernas rätt att behandla
lärarna, då det gällt utbetalande av den
provisoriska
avlöningsförbättringen. Måhända gör man icke orätt,
om man vill se statsrådet Lindskogs
uttalande mot bakgrunden av dessa
förhållanden.
Ecklesiastikministerns svar
ansluter sig till riksdagens bekanta
uttalande i anledning av hr Olssons
i Österbo motion vid förra årets
riksdag, vilken som bekant gick ut
på att skoldistrikten själva i vissa
fall skulle äga tillgodogöra sig
statsanslaget till
avlöningsförbätt-ring åt lärarna. Riksdagen uttalade
då den meningen, att ett beredande
av ökade inkomster för
skoldistrikten låge helt utanför syftet med den
provisoriska
avlöningsförbättringen åt lärarpersonalen. Innebörden
i detta uttalande kan icke
missförstås utan en långt driven
förvrängningskonst. Det var lärarna och icke
skoldistrikten, som statsmedlen
voro avsedda för.
Ecklesiastikministerns uttalande klarlägger också
utan möjlighet till missförstånd,
att detta även var regeringens
syfte.
Detta oförbehållsamma
klarläggande av -statsmakternas mening
med beslutet är i och för sig värde-
fullt. Men för några lärare kommer
det att få sin särskilda betydelse,
därför att det innebär en moralisk
upprättelse gentemot osannfärdiga
beskyllningar, som riktats mot
dem. Det är oss obekant, om detta
gäller flera fall än det av oss här
nedan berörda. Men vad det av oss
åsyftade fallet - Malmö -
beträffar, har vad som förekommit varit
av natur att icke kunna lämnas
opå-talt.
Malmö samhälle har i fråga om
den provisoriska
avlöningsförbättringen behandlat sina lärare
hårdare och hänsynslösare än någon
annan av våra större eller medelstora
städer. Visserligen har den
provisoriska avlöningsförbättringen
formellt utbetalats till lärarna, men
samtidigt har det kommunala
tilllägget minskats så mycket, som
möjligt varit, utan att staden kommit
att förlora statsbidraget på grund
av att ej lagenliga minimilöner
utgått. Detta har medfört, att i
somliga lönegrader den faktiska
behållningen för lärarna blivit några få
kronor - något över 3 kr. pr år
exempelvis för manliga lärare i
högsta lönegraden. Av de 80,000 kr.,
som staten utbetalar till Malmö
stad för ändamålet i fråga, komma
något över 10,000 kr. stadens stora
lärarkår till godo; resten stoppar
staden i egen ficka.
Det har gått så långt i orimlighet,
att en pensionsmässig lärare, som
med nyåret avgår, skulle för en
avlöningsförbättring av icke fullt 2
kr. för år 1929.förlora 175 kr. om
året i pension, så vida icke
stadsfullmäktige tillämpa en lex in casu,
vilket visserligen ställts i utsikt,
men varom ingen säkerhet finnes.
Ännu i varje fall. (För den, som
finner uppgiften otrolig, vilja vi
meddela, att resultatet givetvis beror
därpå, att det kommunala tillägget
varit pensionsbildande, vilket
däremot icke är fallet med den
provisoriska avlöningsförbättringen).
I sanningens intresse skynda vi
att meddela, att Malmö
folkskolestyrelse icke är medansvarig i den
inträdda situationen. Här som på
många andra ställen finnes en
stadens »lönenämjid», som varit
primus motor i den mot lärarna förda
lönepolitiken. Folkskolestyrelsens
ordförande har inom stadsfullmäk-
tige med seghet kämpat för en
humanare behandling av lärarna, men
han har mötts av en
överväldigande majoritet inom stadsfullmäktige.
Vad som emellertid kanhända
mer än något annat upprört
stadens lärarkår, är en vid
stadsfullmäktiges behandling av ärendet
inträffad episod. Under debatten
stämplade en av fullmäktiges
ledande män lärarnas framställning i
lönefrågan såsom »icke fullt
sanningsenlig». Lärarkårens
representant i folkskolestyrelsen, den i
dagarna till överlärare utnämnde O.
Mellen, uppfordrade först
telefonledes och sedan offentligt talaren
att angiva, vad han åsyftat med
uttalandet i fråga, Denne svarade
i en av stadens tidningar ganska
högdraget, att han t. o. m. gärna
kunde ha uttryckt sig »något
kraftigare», men han framlade icke ens
skymten av verkliga bevis för sina
mot kåren kränkande uttalanden.
Denna inlaga föranledde i sin
ordning hr Mellen att i en ny
insändare kraftigt påtala, vad som i saken
förekommit.
Enligt vad vi erfarit, ha dessa
händelser bland lärare av alla
kategorier vid Malmö folkskolor
skapat både förstämning och
förbittring. Man finner det i högsta grad
upprörande, att man icke blott skall
behandlas med större hårdhet, än
vad -som förekommit inom de allra
flesta andra samhällen, utan att
man därjämte skall offentligen
stämplas för osannfärdighet.
Ecklesiastikministerns svar
kommer därför säkerligen att kännas
såsom en moralisk upprättelse.
Bortse vi från de beklagliga
förhållanden, som här ovan särskilt
berörts, bör betydelsen av
ecklesiastikministerns svar även ur andra
synpunkter uppmärksammas.
Centralstyrelsen har igångsatt en
skyndsam utredning om hur de
kommunala myndigheterna i olika
delar av landet förfarit beträffande
den provisoriska
avlöningsförbättringen. Det är att hoppas, att på
den vägen skall erhållas ett
material, som kan tjäna till ledning för
åstadkommande av en ordning,
varigenom både riksdagens och
regeringens mening med
avlöningsförbättringen varda vederbörligen
beaktade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
