Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 3. 15 januari 1930 - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lig förutsägelse om vad som framdeles
skulle komma, finna vi i det
förhållandet, att de första kättaravrättningarna
ägde rum i Spanien, inkvisitionens och
jesuitordens hemland.
Författaren kommer så in på
kyrkohistoriens mörkaste kapitel,
kättarför-följelserna. Han påvisar, huru tortyren,
som ursprungligen uppkommit bland de
råa bulgarerna, småningom upptogs av
kyrkan och av henne alltmer
utvecklades, till dess den i raffinerad grymhet
överträffade allt, vad barbarfolken
kunnat uppfinna i detta avseende. Ett
straff, vilket var så mycket ohyggligare,
som det drabbade även de olyckligas
familj er, var egendomskonfiskeringen.
Det förtjänar påpekas, att inkvisitionen
aldrig infördes i Sverige.
Bokens andra kapitel, »Förföljelse
och Fördragsamhet», visar, huru
religionsförföljelserna steg för steg måste
vika för samvetsfrihet och så
småningom även för samfundsfrihet och
borgerlig tolerans gentemot olika kyrkor».
Under detta skede, som begynte med
reformationen, trängde den tanken
igenom, att varje stat hade rättighet att
själv ordna sina religiösa
angelägenheter. Friheten kunde dock ej
genomföras utan strid. Författaren klargör först
Luthers ställning till toleransen. Han
erinrar därvid om, att man gång på gång
möter det påståendet, att
reformatorerna i stort sett voro lika intoleranta som
medeltidens katoliker, att Luthers
gärning sålunda icke medfört någon vinst
i fråga om andlig frihet. För att förstå
Luthers ställning till denna fråga måste
man noga skilja emellan de ovan
omnämnda begreppen samvetsfrihet och
samfundsfrihet. Luther hävdade, att
envar skulle följa sitt samvete, t. o. m. om
detta var insnärjt i villfarelsens garn,
och han var emot all tortyr och alla
avrättningar för religionens skull. I detta
avseende förde han utvecklingen ett
gott stycke framåt. Han nådde dock
aldrig fram till den verkliga
religionsfrihetens tanke. Såsom
samfundsföreteelse kunde han godkänna endast den
evangeliska kyrkan. Om sålunda
katoliker och kättare (Luther räknade aldrig
katolikerna till kättarna) icke ville
foga sig efter evangelisk ordning och
upphöra med sin propaganda, skulle de
utvisas till något land, där deras egen
lära rådde. Keligionsfrihet för olika
samfund i en och samma stat kunde han
ej vara med om. Genom
utvandringsrätten voro enligt hans mening alla
rimliga krav på tolerans tillgodosedda.
Efter Luthers död, då den »bleke
fransmannen med det klara förståndet
och den järnhårda viljan utgestaltade
en ny evangelisk värld efter sin
egenart», kom våldet till heders även inom
protestantismen. Att Kalvin icke lekte
med ord, visade han genom att levande
bränna den spanske läkaren Mikael
Servet. Då Melanchton försvarade detta
illdåd och de övriga lutherska teologerna
icke inlade några protester däremot, såg
det ut, som om kättarbålet vunnit
godkännande inom hela den protestantiska
kyrkan.
Med glädje erfar man, att det under
reformationstiden fanns åtminstone en,
som förfäktade den fulla
religionsfriheten. Det var den under de sista
århundradena så gott som bortglömde,
men i våra dagar återupptäckte
italienske humanisten Jakob Acontius. I
sitt livs storverk, »Stratagemata
sata-nae», framhåller Acontius, huru
människorna fallit offer för djävulens
strategi att inbilla varje kyrka, att just det
som skiljer henne från andra är det för
frälsningen nödvändiga. Kristendomens
sanningar äro dels primära och
fundamentala, dels sekundära. Genom att
rätt besinna skillnaden mellan dessa
kommer man ur sin förvillelse och når
fördragsamheten, vilken Acontius
betecknar som den högsta bland alla
kristliga dygder. Han säger: »När vi lära
oss inse, att vi alla på olika.vägar leta
oss fram mot samma mål, då skola
religionsförföljelserna upphöra, och den
sönderbrutna kristenheten med
bevarande av de nödvändiga olika typerna
dock närma sig idealet: ’att alla må
vara ett’.» Acontius’ bok fick ett oerhört
inflytande; den spreds över hela
Europa och kom även till vårt land. Men
katoliker, lutheraner och kalvinister
tävlade med varandra i att utrota
densamma, varför den slutligen så gott som
försvann. Det är Acontius’ ovanskliga
förtjänst att ha brutit sönder
åskådningen om en enda läras uteslutande
giltighet och överhetens plikt att med
maktmedel hävda denna.
På det livfulla och intresseväckande
sätt, som är författaren eget,
beskriver han så vidare toleranstankens
utveckling genom ortodoxiens och
upplysningens tid ända fram till vår egen.
Han belyser de religiösa förhållandena
i Europas skilda länder och dröjer
särskilt vid vårt eget land. Den
jämförelse man därvid icke kan underlåta att
anställa utfaller icke enbart till vår
fördel. Under det att religionsfrihet i
början av 1800-talet infördes i det ena
landet efter det andra, intog Sverige
länge inom den evangeliska världen
samma efterblivna ställning som
Spanien i den katolska. Först år 1860
skedde det stora genombrottet för religiös
tolerans i Sverige.
»Förtroende» benämner prof.
Holmquist det sista kapitlet i sin bok. Han
berör däri enhetssträvandena i våra
dagar inom den splittrade kristenheten,
vilka slutligen togo sig uttryck i det
ekumeniska kyrkomötet i Stockholm
1925. Vi ha därmed kommit in i ett
nytt skede, vilket författaren så
karakteriserar: –––––-»insikten om olika
kristna samfunds gemensamhet håller
på att tränga undan den
intellektualis-tiska kristendomsuppfattningeii med
dess söndring. Under trohet mot var sin
historiskt ärvda kyrka och bekännelse
kunna de kristna ändock känna sig som
bröder i en gemensam stor kristenhet
med uppgift att samarbeta för Guds
rike».
Prof. Holmquists förträffliga bok ger
svar på mycket, inför vilket man förut
stått spörjande, och den torde icke
minst för undervisaren bli till stor
nytta. För vår tids kristna är den ägnad
att utgöra en allvarlig väckelse till
samfällt arbete för inbördes förståelse och
broderskap - för frid på jorden och
en god vilja bland människorna.
S. Malmberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
