Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 4. 22 januari 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
SVENSK LÄR AR E TID N I N G
.Kr 4
LÄST OCH ÅTERGIVET.
Årets stora debattämne beträffande
folkskolan synes vara givet med de i
riksdagen väckta motionerna om statens
övertagande av lärarlönerna vid
folkskolan samt om statsunderstöd åt
kommunerna, beräknat med 20 kr. för varje
skolbarn. Yi återgiva på annat ställe
sammandragna referat av de båda
motionerna, den förstnämnda väckt av hr
Johan Nilsson i Malmö (s) och den
andra av de folkfrisinnade ledarna C.
G. Ekman och S. H. Kvarnzelius.
Om den sistnämnda motionen skriver
Svenska Morgonbladet (fr) bl. a.:
Kan det med fog sägas, att en
skatteut-jamning efter dessa principer skulle drabba
städernas befolkning allt för hårt? Enligt
vår mening: nej. I motionen påvisas, vilket
ju tidigare varit känt, att folkskoleväsendet
åsamkar landskommunerna mångdubbelt
tyngre börda än stadskommunerna. Det är
i ett flertal hårt skattetyngda kommuner,
som man endast med största svårighet kan
komma ut med de ständigt ökade utgifterna
för skoländamål. Men när barnen genomgått
skolan och vuxit upp, söka de i stor
utsträckning sin verksamhet på annat håll. Till
kustorterna, fabrikssamhällena och städerna,
enkannerligen storstäderna, går – som det
framhålles i motionen - en ständig ström
av unga människor, som anse sig sakna
framtid i den hårt skattebelagda hemkommunen.
Denna har fått bekosta de utflyttades
uppehälle, vård och skolundervisning, så länge de
saknat inkomst och varit i behov av sin
omgivnings stöd och hjälp. När de däremot,stå
färdiga att bli produktiva krafter och
skattebärare, då bosätta de sig på annat håll.
Motionärerna ha Tätt, när de härom yttra:
»Inför denna utveckling måste kravet på
staten att bestrida huvudparten av kostnaderna
för folkskoleväsendet anses synnerligen starkt
motiverat.»
Det måste anses vara en kulturstat värdigt
att låta folkundervisningen bli en hela
folkets sak, icke endast på så sätt att varje
barn erhåller en god undervisning, utan även
därigenom att de bärkraftigare och starka
kommunerna ge ett handtag åt de svagare
och sämre ställda. Därmed skipas endast i
görligaste mån rättvisa.
Vi få säkerligen anledning att
framdeles utförligare återkomma till båda
dessa motioner. Hr Nilssons motion har
flera gånger tidigare väckts men då
avvisats framför allt med hänsyn till
svårigheterna för staten att ordna
landsbygdslärarnas bostadsfråga. Den
folkfrisinnade motionen har också haft
sina föregångare men bekämpats av
dåtidens folkskolemän bl. a. av det skälet,
att ett statsbidrag pr barn ifrågasatts
oberoende av hur skoldistrikten haft
sina skolförhållanden ordnade och
oberoende av vad de offrat på sitt
skolväsen.
Säkerligen äro emellertid båda
motionerna uttryck för en strömning i tiden,
som vill betrakta folkskolan och dess
undervisning såsom i främsta rummet
en statsangelägenhet. Som sådana
förtjäna de synnerlig uppmärksamhet, och
förvisso komma vid motionernas
bedömande åtskilliga synpunkter att tagas
i betraktande, som fått ökad giltighet
genom senare tiders utveckling. Utan
en ingående undersökning äro vi ej
beredda att taga ståndpunkt till
enskildheterna i de framlagda förslagen. Det
skulle emellertid vara av synnerligt
intresse, att särskilt landsbygdens lärare
framlade sina synpunkter på dessa
problem. »Fritt forum» står i mån av
utrymme öppet för -en diskussion i
denna fråga.
Om ungdom och vanart innehåller
Ny Tid (s) en beaktansvärd artikel.
Tidningen pekar på de sociala
missförhållandena, framför allt
sammanpackningen i trånga bostäder, såsom en av
vanartens källor. »En hälsobostad för
barnen och bättre ekonomiska
förhållanden betyda oändligt mycket mera
än myndigheternas alla åtgärder till
bestraffande och återupprättande, av
barn, som kommit på sned i livet.»
Men man skall akta sig för ensidighet,
och detta gäller inte minst när det är fråga
om att bedöma människorna. Dessa leva, som
bekant, inte allenast av bröd. Det är ej nog
att bara sträva efter att skapa goda sociala
förhållanden, den mänskliga omtanken - i
detta fall föräldrarnas - måste även till.
Det torde därför vara på sin plats att även,
och det mycket kraftigt, understryka
föräldrarnas ansvar mot sina barn.
Det sistnämnda bortglömmes alltför
ofta i en tid, som vill kasta allt ansvar
på skolan.
Gymnastiska centralinstitutets chef
och direktion ha begärt sitt
entledigande på grund av den behandling
institutets organisationsfråga fått röna
från regeringens sida. I 20 år ha
utredningsarbeten pågått, och statsrådet
Lindskog har tillsatt en ny
utredningsnämnd - den femte i ordningen.
Dagens Nyheter (1) skriver i
anledning härav bl. a.:
Det är, som man ser, en lång lidandes
historia, och man förstår dem som i känslan
av sitt ansvar och med insättande av sin
förtroendeställning velat förhindra, att den
skulle bli ännu längre. Det gäller inte här
i främsta rummet de rent pekuniära
förhållandena, ehuru även de spela en betydande
roll. Inte heller bör man skjuta
byggnadsfrågan i förgrunden. Den ordnar sig nog, får
man hoppas, bara det blir klargjort, vad
byggnaden skall tjäna till. Program- och
organisationsfrågan är den väsentliga och
avgörande. Utan att den löses något så när
tillfredsställande är det fåfängt att vänta
sig, att myndigheterna skola göra några
större uppoffringar i fråga om materiella
resurser. Man begär övertygande bevis på att
centralinstitutet vet vad det vill - men hur
skall G. C. I. kunna uppfylla denna rimliga
begäran, så länge statsmakterna underlåta att
utfärda instruktioner? Det är med nöd man
håller det hela gående. Ett provisorium,
utsträckt genom årtionden och uppfyllt av
närgångna debatter, verkar ofelbart
nedsättande på arbetslusten och arbetskraften.
Förmågan att tillgodogöra sig nya erfarenheter
sjunker i jämnbredd med att
ovisshetstillståndet förlänges i det oändliga. En och annan
ändring kan väl göras. Ledningen vågar små
försök, men det blir mest lappar på ett
utslitet och illa söndertrasat kläde. För
närvarande råder det inte mer än en mening
om att G. C. I. sackat efter i utvecklingen,
och att avståndet mellan det som är och det
som borde vara växer för varje år som går.
Men det får icke gå därhän, att en
institution, som en gång var landets stolthet och
ett föredöme för andra nationer, förvandlas
till ett bedrövelsens och olustens hemvist. De
stora svårigheterna äro till för att
övervinnas och inte för att begravas i en serie
kommittélikkistor.
Felet ligger nog inte bara hos hr
Lindskog. Även andra ha åtskilligt på
sitt samvete i fråga om
undanskjutan-dets politik. I denna fråga ha mer än
i de flesta särintressen och intriger fått
spela in. Kanhända har direktionens
protestyttring varit nödvändig för att
få ett slut på detta spel. För vår
skolgymnastiks skull är det att hoppas, att
frågan får en god och skyndsam
lösning.
Diskussionen om idrotten och
partineutraliteten fortsätter här och var i
pressen. I allmänhet ställer man sig
avvisande till både de kommunistiska och
de kyrkliga funderingarna på att
skapa en »färgad» idrottsrörelse.
Bland inläggen i frågan återgiva vi
ett ur Socialdemokraten:
Idrottsrörelsen med sina hundratusentals
utövare och mera passivt intresserade från
arbetarlägret är, vad dess anhängare
beträffar, så folkligt betonad, att man ville göra
arbetarrörelsen uppmärksam. Den här kanske
inte tillbörligt beaktat sakens betydelse.
Tiden skulle nu kunna vara inne för
socialdemokratin att ingripa. Vi avse därmed inte
att den i likhet med kyrkan skulle spela
under täcke med idrotten för att vinna egna
fördelar. Politiken kan och bör alltjämt
hållas utanför. Det är inte i politiskt syfte
arbetarrörelsen borde blanda sig i leken. Men
dess representanter kunde i
bildningshänse-ende genom att mera aktivt medverka i
ledningen utöva ett fördelaktigt inflytande på
den sportande arbetarungdomen.
Uppslaget är antagligen välment,
likasom Sigtuna-projektet. Men vi tro,
att även i detta fall idrottsrörelsen mår
bäst av att icke bli omhändertagen av
organisationer med för rörelsen
främmande syften. Säkerligen skulle åtmins-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
