Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 6. 5 februari 1930 - Fritt forum - Lön av staten - inga naturaförmåner - Några tankar om årets skolmotioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 6
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Lön av staten - inga
naturaförmåner.
Ett aktstycke av största intresse för vår
kår är den motion, som framförts i första
kammaren av hr J. Nilsson i Malmö, och vari
han hemställer, »att riksdagen behagade
besluta att i skrivelse hos k. m:t anhålla om
en utredning, dels huruvida staten bör
övertaga utgifterna till löner fö<r alla lärare vid
de till folkskoleväsendet i landet hörande
anstalter, dels huruvida till sådana lärare
hittills utgående naturaförmåner böra
upphöra och ingå i kontant lön liksom för
tjänstemän i allmänhet».
En utredning ställes alltså i utsikt rörande
våra löner och naturaförmåner allt under det
1928 års sakkunniga arbeta under högtryck
(?) med vår lönefråga liksom med så många
andras. Och detta uppdrag har givits dem,
enär den utredning, som framlämnades 1923,
är för gammal! Men icke förty är motionen
ett ord i rätt tid.
Vad först beträffar frågan rörande statens
övertagande av hela den kontanta lönen, så
påvisar motionären, hurusom ända sedan år
1768 principen om statsunderstöd varit klar,
tvisten har endast rört statsbidragets
storlek. Från 1840-talets »50 riksdaler (högst)
till församling, söm av fattigdom är
ur-ståndsatt att själv - - avlöna en
skollärare» har beloppet höjts steg för steg, och
måhända blir det en överraskning för
mången, att nuvarande bestämmelse (staten 9/±o
och församlingen 1/10) inte är mer än 15 år
gammal. Det är alltså detta »rudiment» det
nu gäller. Någon direkt olägenhet för
läraren utgör det kanske ej f. n., men vi
minnas, hur det var -under värsta dyrtiden, då
statstjänstemännen fingo dyrtidstillägg, men
vi blevo utan; emedan staten ej hade
anställt oss, ansåg den sig ej pliktig att hjälpa,
och kommunerna å sin sida framhöllo, att de
ej hade några förpliktelser, emedan 9/10 av
lönen ju vore statsmedel. Ingen ville
kännas vid oss.
Någon direkt olägenhet vid
oktoberstämmorna vållar ej heller denna kommunala
andel, enär beloppet ju - dess bättre - är
lagstadgat, ett uttryck för vilket man
alltjämt har respekt i bygderna. Först när
antalet lärartjänster behöver ökas-, ha de
kommunala sparsamhetsivrarna intresse av
denna andel. För varje oiy tjänst blir det ju
en ny ±/±Q) och härvidlag, liksom beträffande
naturaförmånerna, har nog mer än en gång
&parsamhetsnitet fått råda över intresset för
skolans sunda utveckling och förbättring.
Fick staten övertaga även denna del^ av
lönen, behövde åtminstone inte på den
grunden något kommunalt godtycke diktera för
sakkunskapen, här i form av inspektören.
Härvidlag förefaller alltså som om »allt vore
att vinna men intet att förlora».
Kommer så fråga-n om naturaförmånerna.
Här blir nog den hårdaste nöten att knäcka
med avseende på landsbygden. För flertalet
är det dystra interiörer från
oktoberstämmorna, som dyka upp, då man nämner
ersättning för bostad och ved och övriga
eventuella tillägg, vilka bestämmas för varje år.
Kommer nu kyrkostämman att försvinna och
den enskilde följaktligen ej längre har kvar
sin gamla rätt att tala fritt på stämman -
låt vara i egen sak -, då förbättras ej
situationen. Folkskolan har länge haft
känning av motvind, och säkerligen ha vi att
frukta största möjliga beskärning av alla
utgifter till skolan, då fullmäktige skola
bestämma. Bättre är det då, att riksdagen får
hand. om det hela och bestämmelserna bli
enhetliga. Visserligen äro vi inte heller
därifrån bortskämda ined håvor, men man vill
tro ändå på större vidsynthet och mera
upplysning från det hållet, och känslan av att
ej behöva schavotter a där hemma ger
tillför-lit och förtröstan.
Vi minnas, hurusom de sakkunniga i sitt
betänkande 1923 talade om svårigheten att
inplacera lärarkårerna i det statliga
lönesy-s-temet just för naturaförmånernas skull.
Med tanke på detta kan man följaktligen
säga, att det lämpar sig bra att nu ta upp
just dessa frågor också i samband med den
förestående lönerevideringen. Bli vi
inkopplade i de rätta facken i detta system och
följaktligen också på respektive orters plats
i Dyrortsgrupperingen, är ju frågan om
dyrortstillägg, ved- och bostadspris- löst, ty det
bör väl gå att värdera dessa
naturaförmåner för lärarkåren liksom för exempelvis
järnvägstjänstemän, vilka få hyra i
järnvägens byggnader. Svårigheter komma
givetvis att yppa sig i fråga om ’en del
bostadshus, vilka nu av församlingen upplåtes som
tjänstebostad. En opartisk och sakkunnig
nämnd bör givetvis värdera bostäderna och
fastställa hyran med hänsyn tagen till
bostadens beskaffenhet, avstånd från
kommunikationer, dyrort o. dyl. Härvid blir ju
möjlighet till rättvisa i sådana fall, där ett
skoldistrikt kommer att uppdelas på flera, olika
dyroitsgrupper. Den orättvisa, som till synes*
skulle ligga i ett högre tillägg för den ena
skolan än för den andra, kompenserades ju
genom billigare hyra i den lägre
dyrorts-gruppen.
Problemet försvåras ytterligare, om man
tänker, att distriktets intresse för att hålla
bostad på något sätt skulle mins-kas, och det
ej funnes möjlighet att i skolans närhet
uppbringa lämplig sådan. Vore det otänkbart
att staten i ett sådant fall - exempelvis vid
ny- eller ombyggnad .- trädde hjälpande
emellan? Eller vi tänka oss det rakt
motsatta förhållandet, att läraren äger eller står
i begrepp att skaffa sig egen bostad trots
att god s-ådan finnes och upplåtes av
distriktet i skolans närhet. Skall bostadstvång i
så fall införas? Så är ju förhållandet vid
exempelvis järnvägen, och det vore väl det
enda möjliga. Det ligger ju i lärarens intres-
se, att ej personer, vilka äro alldeles
främmande för skolan, komma att bo där och
kanske störa skolarbetet. - Men allt detta
skall ju utredas och ordnas- efter »lokale
for-hold».
Det förefaller som om inte ens frågan om
naturaförmånerna borde få avskräcka, när
frågan nu åter väckts, utan utvecklingen får
fullföljas och konsekvensen bli: folkets skola
- statens skola.
Frans Clason.
Några tankar om årets
skolmotioner.
Vid årets riksdag ha framkommit tvenne
för folkskolorna mycket betydelsefulla
motioner, dels motionen angående ett bidrag
om 15,600,000 kr. för utjämnande av
kostnaderna för s-kolväsendet, dels ock hr Johan
Nilssons motion, avseende utredning om
huruvida staten bör övertaga kostnaderna för
skolväsendet samt att naturaförmånerna
måtte inarbetas i lönerna.
Några ord om dessa motioner skulle jag
här vilja anföra.
Vad den förstnämnda motionen
angår, skulle jag vilja uttala min varma
sympati därför. Var och en av oss
landsbygds-lärare veta ju fuller väl, huru dryga
kostnaderna för skolväsendet ställa sig på
landsbygden.
I den församling, där undertecknad är
anställd, är folkmängden 3,655 personer. Här
finnes f. n. 17 ord. lärarkrafter, men 1931
komma ytterligare 2 att finnas anställda.
Dessa lärare och lärarinnor arbeta i icke
mindre än 10 skolrotar, var och en mod sina
skolhus, i flera fall flera skolhus vid varje
rote. Envar inser ju, huru dryga
kostnaderna måste vara under dylika förhållanden mot
om ovannämnda folkmängd vore samlad till
en stad eller samhälle.
På liknande sätt är förhållandet i de flesta
landskommuner. Det föreslagna bidraget om
20 kr. pr skolpliktigt barn skulle därför
komma att åstadkomma en avsevärd och mycket
behjärtansvärd lindring för
landskommunerna, utan att ändock i nämnvärd grad verka
betungande för stadskommunerna.
Det vore därför att hoppas, att årets
riksdag måtte klart inse detta och bevilja det
föreslagna beloppet. Av stor betydelse är
framförallt, att riksdagens folkskollärare
understödja motionen på ett verksamt sätt, så
att denna, för hela vårt land så
utomordentligt behövliga lättnad i kostnaderna för
skolväsendet måtte lyckligen genomföras.
Den andra motionen låter nog enklare, än
den i själva verket är. De allra flesta lärare
äro nog i dessa tider ense om, att lyckligast
vore, om staten övertoge alla kostnaderna för
skolväs-endet, alltså, att man ginge ändå
längre, än motionären avser. Först då skulle
ju kostnaderna bliva rättvist fördelade över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
