Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 6. 5 februari 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
SVENSK LÄ
RARETIDNING
Nr 6
narna, med eller utan kompensation på
eftermiddagssidan; middagslovet tåler icke
be-skärning och måste återinföras, där det
offrats, för lärjungarnas behov och kränkande
hänsyn. Det är intet mindre än en liten
revolution på skolans område det här gäller.
Följden blir möjligen, att åtminstone en del
av de unga kommer att gå ut i livet med
examensbetyg på mindre kunskaper än nu,
men på de för livet värdefulla kunskaperna
har detta som en var av egen erfarenhet vet
icke mycket att betyda, och för resten gäller,
att »hälsan är allt: förutan hälsa allt är alls
intet», ej ens skolkunskaper undantagna.
Även om framtidsperspektivet mera
gäller läroverkens förhållanden, följes
diskussionen givetvis med största
intresse bland folkskolans lärare. Säkerligen
begära de icke, att barnens välfärd skall
åsidosättas för än så »kära ordningar».
Men det framlagda programmet bär
ännu alltför mycket prägel av subjektiva
tycken för att kunna presenteras som
vetenskapens slutgiltiga ståndpunkt l
frågan.
De frisinnades skolmotion får
underbetyg i den tidning, som anses stå
statsrådet Lindskog särskilt nära.
Sydsvenska Dagbladet Snällposten (h) skriver
härom bl. a.:
Orimligt är att helt och hållet bryta
sönder en redan föreliggande budget genom att
uppställa långt gående krav och detta i en
stor fråga, som befinner sig under utredning.
Naturligtvis förstår det frisinnade partiet det
oegentliga i sin motion. Men hr Ekman är
ute på partipolitiska vägar. Det gäller att
schacka högerns program till förbättring av
jordbrukets läge. Han kastar om problemet
och förvandlar det till en fråga om
skattelindring i stället för en iråga om
inkomstökning. Det ena är lika nödvändigt som det
andra, men allt har sin tid. Vill man hämma
den avfolkning av landsbygden, varom även
den frisinnade motionen bär vittne, är det
skäl att börja i rätt ända.
Invändningen hör icke till dem, som
imponera.
Värmlands Posten (fr) replikerar
bl. a.:
Den frisinnade skattelättnadsmotionen har
därför tvärt emot varje avsikt kommit att
verka som salt i surt öga. Genom att såsom
parti gå fram med motionen ha nämligen de
frisinnade kommit att visa, att det ej inom
dess leder såsom inom exempelvis högern
existerar någon motsättning mellan land och
stad, mellan industriintressen och
jordbruksintressen. De frisinnade ha ånyo
dokumenterat sin redobogenhet att när läget så kräver
slå vakt om de breda folklagrens väl, det
må sedan gälla bönder eller stadsfolk,
lantarbetare eller industriarbetare.
En gång för alla måste det också sägas
ifrån, att det är en skam, när man söker
gendriva detta reformkrav med att skylla
på vår förstklassiga, men rätt dyrbara
folkundervisning, »som vänstern drivit fram».
Visst har högern här i landet gjort sitt bästa
att rulla stenar i vägen lör vårt
skolväsendes reformering. Vid detta laget borde man
dock ha kommit till bättre insikt. Vad
bildningsnivån betyder för ett folks möjligheter
att höja s-ig både andligt och materiellt det är
klart ådagalagt. Fråga annars Ivar Kreuger.
Han hade för inte länge sedan ett
märkesord att säga om sambandet mellan vår »andra
storhetstid» och våra arbetares
bildningsnivå.
Dess värre ser det ut, som om
motionen i fråga skulle göras till ett politiskt
slagnummer. Så mycket nödvändigare
att folkskolans män och kvinnor bilda
sin upfattning på grund av fullt saklig
prövning av frågan. »Fritt forum» står
fortfarande öppet för diskussion.
Katekesdiskuss lönen i pressen har
antagit nästan fantastiska mått. Det kan
icke falla oss in att ur de tusen och en
tidningsartiklar, som tillverkats under
de senaste veckorna, göra sammandrag
eller välja citat. Det är också ’Skäligen
obehövligt, ty temat varieras ej så värst
mycket. Högerpi’essen finner över lag
allt vad ecklesiastikministern uttalat
såsom under av klarhet och snille och
allt vad som sagts på andra sidan som
värdelöst prat och svammel.
Katekes-läsningens motståndare konstatera i
allmänhet faktum, att den Lindskogska
författningen öppnar dörrarna för
godtycke och upprivande strider. Åtskilliga
liberala och frisinnade tidningar kräva
- jämte de socialdemokratiska -
författningens upphävande. Tillfälle till
ett votum i denna riktning kommer
också att beredas genom den på annat
ställe återgivna mot ön, som i fredags
väcktes i riksdagens första kammare.
Ur massan av inlägg i
katekesdebatten vilja vi emellertid rädda ett par,
som. förtjäna en allmännare
uppmärksamhet. Det ena är ett uttalande av dr
A. Gierow i Hälsingborg, som i
Stockholmstidningen gör ett försök att reda
upp, vad katekesukasen vid en lojal
tolkning egentligen kan anses innebära.
Resultatet framgår av följande:
Vad som nu enligt den nya
katekesförord-nirigen får göras till föremål för utanläsning
inskränker sig, som sagt, till ett mindre antal
korta, till såväl innehåll i*om form för
barnen lättillgängliga stycken och minnesord ur
katekesen eller kyrkans klassiska litteratur.
Utan vidare falla sålunda enligt båda dessa
principer förklaringarna till de tre
trosartiklarna utanför ramen. De utgöra de tre längsta
styckena och torde dessutom tillhöra de till
såväl innehåll som form för barnen minst
lättillgängliga. Det sistnämnda gäller ock
samtliga stycken i utvecklingen av fjärde och
’femte huvudstyckena. I viss mån kan
detsamma sägas om Luthers förklaringar till
tredje huvudstycket med undantag för den
härliga evangeliska utvecklingen av
inledningsorden, vilken kan och bör inläras. Över
huvud taget, ter det sig för mig g-om -ett
helgerån, att plocka sönder något sådant som
Herrens bön genom pedagogiska analyser.
Vända vi oss så till första huvudstycket,
torde först böra bortskalas slutorden jämte
dithörande förklaring dels på grund av deras
ohi&toriska placering (de s. k. slutorden
tillhöra enligt sitt bibliska sammanhang icke
»alla dessa bud», utan det av Luther
förbigångna andra budet, bildförbudet), dels och
framför allt på grund av deras
religiöst-etis-ka innehåll. Förklaringarna till nionde och
tionde buden torde heller icke inbjuda till
utanläsning. Vad utvecklingen av andra budet
angår, är den med sitt tal om missbruk av
Guds namn, bl. a. till onda önskningar och
vidskepelse knappast lämplig att ordagrant
inskärpas hos vår tids barn. Tvekan kan i
vissa avseenden råda beträffande tredje
(Luthers styckande av budet: sex dagar skall du
arbeta och hans förbigående av de givande
sociala synpunkterna) och i någon mån
beträffande fjärde och sjätte budens ’förklaringar.
Däremot ägna sig - utom det anförda
stycket under inledningsorden till Fader vår -
de första, femte, sjunde och åttonde budens
utläggningar enligt mitt förmenande
synnerligen väl till att genom utanläsning
inpräglas och torde i detta avseende icke bereda
några svårigheter.
Ett lösryckt minnesord ur katekesen
erbjuder sig i fjärde huvudstycket: »Pär
syndernas förlåtelse är, där är ock liv och
salighet.»
Lilla katekesens textord inhämtas ju som
förut i sin naturliga miljö, i bibeltexterna.
Med den apostoliska trosbekännelsen formera
barnen bekantskap i samband med
framställningen om gudstjänsten.
Försöken att analysera innebörden i
förordningen ha sitt obestridliga
intresse. Saklighet och allvar hos dr Gierow
stå i bjärtast möjliga kontrast till hans
Landskrona-kollegas i förra numret
påtalade skriftställeri. Resultatet är också
märkligt i så måtto, att det visar hur
litet av Luthers katekes, som står sig
såsom lämpligt för utanläsning av barn,
när en samvetsgrann och pedagogiskt
erfaren teolog ,går att granska texterna.
Någon katekesstrid skulle icke ha
fortsatts av den, som skriver detta, om
garantier funnits för att en tolkning som
dr Gierows f att bli vägledande för
till-lämpningen av författningen.
Men nu har katekesdebatten i första
kammaren givit vid handen, att
ecklesiastikministern ingalunda avser en så
begränsad tillämpning, och han har
genom att skjuta från sig medverkan till
en auktoritativ författningstolkning och
genom sin hänvisning till de
underordnade skolmyndigheternas frihet i detta
avseende banat väg för rena godtycket.
Det andra inlägget, som vi ovan
åsyftade, har interpellanten i andra
kammaren, kyrkoherde Hallen, till
upphovsman. Även detta uttalande förekommer
i Stockholmstidningen. Tankegången
framgår av följande:
Till ordagrant inlärande (d. v. -s.
anammande såsom minnesord för livet) må endast
förekomma korta och för barnen lättfattliga
stycken och minnesord ur bibel, psalmbok eller
katekes av sedligt-religiöst innehåll.
Därigenom förebygges å ena sidan ett missbrukat
användande av dessa tre böcker i
konfessionellt syfte, medan å andra sidan en klar norm
är angiven för sättet att utvälja minnesord
ur de tre böckerna.
Förslaget att på denna väg vinna
»katekesfred», är säkerligen välmenat. Men
klarheten stiger icke avsevärt genom
användning av de föreslagna ordalagen.
1919 års undervisningsplan var klar och
bestämd i fråga om katekes och
katekes-utanläsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
