- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 /
128

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 6. 5 februari 1930 - Dödsfall - V. Åhrmark - J. E. Borggren - Riksdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

123

SVENSK LÄRARETIDNING

Nr 6

Dödsfall.

V. Åhrmark.

# Den 26 januari avled d Stockholm
folkskolläraren Vilhelm Åhrmark i en ålder a Y
40 år.

Han har sedan 1920 varit anställd vid
Stockholms folkskolor och på senare åren
tjänstgjort i Liljeholmen vid
Midsommarkransens folkskola. Närmast sörjes han av
mor och syskon.

J. E. Borggren.

F. d. folkskolläraren J. E. Borggren har
avlidit i Malmö i en ålder av 64 år.

Han var född i Malmö och blev efter
folkskollärarexamen 1896 lärare i Everöd. Där
verkade han till 1926, då han avgick med
pension efter 40-årig tjänst. Han sörjes
närmast av tre döttrar.

Riksdagen.

Motioner.

Rikets indelning i skoldistrikt.

I detta ärende har hr Osberg i andra
kammaren väckt en motion (nr 369) av
följande lydelse:

På grund av nu rådande svåra
förhållanden inom jordbruksnäringen göres en
mångfald försök till förbättring av den
jordbrukande befolkningens ställning.

De ekonomiska förhållandena inom landet
äro i stort sett goda, men utvecklingen har
under årens lopp gått i den riktningen att
tillgångarna anhopats på ett onaturligt sätt. Om
man nu skall söka efter landets förmögenhet
finner man att mer än hälften av landets
skattepliktiga tillgångar ha hemortsrätt i
Stockholm, oaktat detta samhälle inte har
mera än omkring en trettondel av landets
invånare. Redan denna upptäckt torde giva
envar något att tänka på. Man kan knappt
spåra någon tendens till &parsamhet i
Stockholm utan tvärtom, men oaktat detta
förhållande håller sig beskattningen inom detta
samhälle till omkring 5 kronor per
skattekrona. På landsbygden däremot får i många
kommuner utdebiteras 3 ä 4 gånger detta
belopp och i vanliga fall det dubbla, och
detta utom den stora vägskattetungan. Som
ett belysande exempel vill jag angiva några
skatteuppgifter från Bohuslän. Den högsta
utdebiteringen är innevarande år i
Lomme-landa 23:07, Klövedal 20:56, Sanne 19:45,
Lur 19: 01, Näs-inge 18: 59, Naverstad 18: 50,
Morlanda 18: 13. Därutöver är
utdebiteringen i 23 kommuner över 15 kronor; den
högsta av dessa 17: 75 per skattekrona o. s. v.

Med vetskap om detta förhållande torde
nian med lätthet kunna finna orsaken till
den oskäliga skattetunga, som åvilar det
större antalet landskommuner, och därtill
kommer en mycket stor skuldbelastning.
Flertalet av landets inbyggare torde för
närvarande vara ense om, att åtskilliga åtgärder
måste vidtagas för att i någon mån bringa
förhållandena till jämviktsläge; man får
belägg för detta, om man granskar den
mångfald ’av framställningar, som vid årets riksdag
blivit gjorda i sådant syfte.

Om man överhuvud taget skall
åstadkomma en lättnad uti skattetrycket för
landsbygdens kommuner, får man nog söka sådana
medel, som kunna lämna resultat. En av de
större utgifts-posterna är skolväsendet. Jag
har en längre tid hyst den uppfattningen, att
folk- och småskollärare böra helt avlönas av
staten, samt att till lärare utgående
naturaförmåner borde helt borttagas och lärare
gottgöras för denna åtgärd medelst
löneförhöjning motsvarande värdet av naturaförmå-

nerna* Staten bör även övertaga
skolhusbyggnaderna för att på ett smidigt och
ändamålsenligt sätt ordna skoldistriktens
omfång. En tänkbar utväg skulle vara att bilda
kommunala skolförbund, där flera kommuner
skulle utgöra ett skoldistrikt, men med
kännedom av de stridiga förhållanden, som kunna
uppstå vid dylika försök, anser jag, att det
borde komma till stånd en för hela riket
omfattande »koldistriktsindelning utan hänsyn
till kommungränser. Först då skulle
lärar-krafterna kunna utnyttjas och
skolskjutsarna komma till sin rätt, inånga miljoner
kronor skulle kunna sparas om det var ordnat
under sädana förhållanden.

Ofta bygga kommunerna fullständigt
planlöst. Icke sällan blir det en ävlan de olika
rotarna eller delar av kommunen emellan,
vilket ofta slutar med att det blir alldeles
för många lokaler och en följd av detta för
många lärare, följden blir också rätt ofta,
att barnantalet i varje gkola icke uppgår till
en fjärdedel av vad som lämpligen kunde
tas hand om.

Löneanspråken äro stora inom lärarkåren
liksom inom andra grupper, men då är väl
ingenting naturligare än att det ses till, att
.de anställda ha full sysselsättning. Känt ar
att skolväsendet ordnas på många platser på
det mest ohållbara sätt man gärna kan tänka
sdg - tillåter mig här ett exempel till
betraktande -. en kommun med omkring 550
invånare har under många tiotal år tillbaka
haft en folkskolelokal i centrum av
kommunen, och småskolelokal hyrdes i omedelbar
närhet. Emellertid kom inspektören
underfund med, att småskolans lokal icke fyllde de
krav, man hade rätt att fordra. Då uppstod
spörsmålet, hur man skulle ordna frågan.
Kommunens längd utgör på sin höjd en mil
och största bredden knappt 6 kilometer.
Emellertid enades man om – efter mycken
prövning - att bygga två stycken
småskolehus inrymmande lärosal och bostad åt
lärarinnan; husen placerades ett på vardera
sidan om folkskolan i längdriktning och
vardera cirka 2 kilometer från folkskolan,
således ingen anmärkning mot val av tomter,
men när skolorna första året togos i bruk,
utgjorde barnantalet i ena skolan 4 stycken
och i den andra 6 stycken. Relationen giver
lysande bevis för hur ett skolväsende icke
bör ordnas. Den här relaterade lilla
kommunen fick i första hand ikläda sig stora
kostnader för byggande av de två skolhusen
och sedermera underhåll och uppvärmning av
tre lärosalar och lika många lärarbostäder
.-. vidare gälda anparten till tre lärarlöner.
Vad hade varit naturligare än att denna
konimuna centraliserats, möjligen med någon
skjutshjälp. En mångfald sådana fall kunna
påvisas.

Enligt mitt förmenande kan mins-t ett par
tiotal miljoner kronor och möjligen vida
högre belopp sparas på folk- och
småskoleundervisningen i vårt land, om en förnuftig
reglering vidtages beträffande
distriktsindelning. När man nu från åtskilliga håll
framställer krav på, att staten skall övertaga hela
skolväsendet, anser jag nödvändigt, att
statsmakterna undersöka, vilka möjligheter som
finnas för omläggning av våra skoldistrikt
utan hänsyn till kommungränser och med
tanke på, att i förbilligande syfte använda
skolskjutsar. Naturligtvis skulle en
centralisation av skolväsendet medföra stora
besparingar för nybyggnader och underhåll av
dessa och vidare stor besparing av
lärarkrafter. Skolundervisningen skulle givetvis
också genom en sådan åtgärd komma till vida
bättre resultat än vad nu är fallet.

På grund av det anförda hemställer jag
vördsamt,

att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till k. m:t anhålla, att k. m:t ville låta
verkställa allsidig utredning om i vilken
omfattning landet eller delar därav lämpligen kan
indelas i skoldistrikt, utan hänsyn till
kommungränser, utan dessmera till
folkmängds-förhållanden och landsvägs- och
kommunikationsmöjligheter för utvidgat skolskjutssystem.

Läneförbättring åt folkskolans
övningsskollärare.

Som i nr 4 omnämnts, har av
hr Mårtensson m. fi. i andra
kammaren väckts en motion (nr 19) i
förestående ämne. Motionen är av
följande lydelse:

I enlighet med k. m:ts proposition >nr 180
vid 1929 årfi riksdag beslöts, att provisorisk
avlöningsförbättring skulle utgå från den l
juli 1929 till lärare vid folk- och småskolor
samt vid högre folkskolor. I anledning av
detta riksdagens beslut utfärdades» kunglig
kungörelse den 5 juli 1929 nr 241, vari
grunderna för den tillfälliga avlöningsförbättringen
fastställas.

Bestämmelserna i kungörelsen utesluta fast
anställda manliga och kvinnliga
övninglärare vid folkskolorna från rätten att komma i
åtnjutande av den tillfälliga
avlöningsförbättring som tillerkänts övriga lärare vid dessa
skolor.

Vid folkskolorna i städer och
industrisamhällen äro i regel särskilda lärare anställda
för undervisningen i manlig och kvinnlig
slöjd samt hushållsgöromål. Dessa lärare äro
i flesta fall, enligt fa&tställt reglemente,
garanterade samma löneförmåner som folk-
eller småskollärarinna. Men som sagts,
övningslärarna komma icke, enligt nu gällande
bestämmelser för tillfällig avlöningsförbättring
till lärarna vid folkskolorna, i åtnjutande av
denna löneförbättring.

Detta har haft till följd, att i vissa fall
kommunerna till dessa lärare funnit sig böra
av egna medel bestrida kostnaderna för
samma löneförbättring som staten enligt
riksdagens beslut utbetalat till de ordinarie
folkskollärarna. I andra fall ha kommunerna
avvisat övningslärarnas framställningar om att
komma i åtnjutande av löneförbättring efter
samma grunder, som enligt riksdagsbeslutet
tillerkänts de övriga lärarna vid
folkskolorna. I förstnämnda fallet ha alltså
kommunerna fått vidkännas ökade utgifter på grund av
riksdagsbeslutet i lärarnas berörda lönefråga,
och i andra fallet har en grupp lärare blivit
satt i en viss undantagsställning i
lönehän&e-ende jämfört med övriga lärargrupper.

Enligt vår mening ha lärarna i ’manlig1 och
kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål en å
stor uppgift att fylla inom folkskolans
undervisningsväsende, att de förtjäna att komma
i åtnjutande av samma löneförbättring från
staten som övriga lärare vid folkskolorna,
så att kommunerna för detta ändamål icke
behöva påtaga sig några extra utgifter. Vi
förmoda, att det även var riksdagens mening,
när beslutet fattades om tillfällig
avlöningsförbättring för folkskollärarkåren, att även
dessa omnämnda övningslärare skulle få del
av denna löneförbättring och att det
således endast är ett mindre förbiseende från
riksdagens sida, att detta icke blivit fallet.

På grund av ovan anförda få vi hemställa,.

att riksdagen måtte besluta tillerkänna de
vid folkskolorna fast anställda
övningslärarna i manlig och kvinnlig slöjd samt
hushållsgöromål tillfällig avlöningsförbättring
efter i vis-s mån samma grunder som övriga
lärare vid folk- och småskolorna enligt den
kungl, kungörelsen av den 5 juli 1929,

samt att denna tillfälliga
avlöningsförbättring må äga tillämpning från den l
januari år 1930.

Reseersättning vid undervisningsprov.

I första kammaren väcktes i fredags
av hr Värner Rydén följande motion:

I § 19 mom. 5 av folkskolestadgan stadgas,,
att skolrådet äger förelägga sökande till
folk-skollärartjänst undervisningsprov. Någon
föreskrift, om huru de med provet förenade
resekostnaderna skola bestridas, finnas icke,
men den praxis torde i allmänhet ha
utbildat sig, att skoldistriktet ersätter den
provande för kostnaderna i fråga. Emellertid för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:49:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1930/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free