- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 /
144

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 7. 12 februari 1930 - Fritt forum - En landsbygdens skolfråga - Årets skolmotioner - Idrottsfunderingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK LÄRARETIDNING

Nr 7

Fritt forum.

För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.

Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,

som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.

En landsbygdens skolfråga.

Det i riksdagen motionsvis framlagda
förslaget om ökade bidrag till folkskolan på
landsbygden är givetvis en fråga, som förr
eller senare måste få sin lösning. Att
folkskolan på landsbygden mången gång är i
åtskilliga hänseenden betydligt efterbliven, kan
ej bortresoneras, men det duger ej alltid,
kanske inte ens i de flesta fall, att skriva
detta på folkskolefientlighetens eller
efterblivenhetens konto. I de flesta fall torde
missförhållandena bottna i bristande
ekonomisk bärkraft.

Frågan bör emellertid icke betraktas
enbart från skatteutjämningssynpunkt, som
motionärerna synas ha gjort, dess betydelse
för folkskolans utveckling måste tillmätas
minst lika stor betydelse. Skall staten punga
ut med åtskilliga miljoner, bör man inte
endast tänka på en utjämning av
skattebördorna utan även på den verkan reformen
skulle få för folkskolans växt och trivsel.

Det förefaller vara rena orimligheten, att
två skoldistrikt med lika barnantal få
samma statsbidrag, oaktat den ena socknen
kanske har sitt skolväsen illa ordnat med
överbefolkade skolor och dåliga lokaler, medan
den andra har ett tillräckligt antal väl
ordnade skolor. Den förra socknen bkulle
kanske befrias» från största delen av sin
utdebitering till skolan just därför, att den hade
sitt skolväsen i dåligt skick.

Det gäller ju att försöka komma dithän,
att uttaxeringen pr skattekrona bleve så lika
som möjligt i alla kommuner såväl i stad
som på landsbygd. Svårigheterna att få fram
ett förslag, som leder till målet, äro givetvis
mycket stora, och saken behöver grundligt
utredas.

Skulle man månne inte kunna tänka sig,
att viss så att säga standardiserad uttaxering
pr skattekrona för folkskoleändamål, ett
grundbelopp, fastställdes, beräknat t. ex. efter
medeltalet av uttaxeringarna för nämnda
ändamål i de större och medelstora städerna,
samt att staten sedan bidroge med, låt oss
säga 75 procent av de utgifter, som utöver
detta grundbelopp behövdes. Detta borde
gälla såväl städer som landsbygd.
Skatteutjämningen skulle givetvis bli ännu effektivare,
om staten åtoge sig alla utgifter utöver
fastställt grundbelopp, men det vore väl en
orimlighet att låta de kommunala
myndigheterna så där utan vidare pålägga staten
utgifter. Någon del av skatteökningen borde
givetvis falla på skoldistriktet till förebyggande
av alltför stor rundhänthet med statens
medel, och naturligtvis finge
folkskolinspektörerna härvidlag tillse, att utgifterna endast
avsåge nödiga och nyttiga åtgärder.

Den, som närmare gjort bekantskap med
skolråd och kyrkostämmor på landsbygden,
vet, att varje förslag till skolförbättringar i
första hand mötes av frågan: Vad kommer

det att kosta? Kostnadsfrågan blir oftast det
avgörande. Bidroge staten med en avsevärd
del av kostnaden, skulle givetvis många
skolförbättringar komma till stånd, och man
skulle komma bort från den orimligheten,
att landsbygdens folk i allmänhet får betala
vida mer för sina barns undervisning än
städernas inbyggare, och detta oaktat få dem
sämre utbildade på grund av överbefolkade
skolor, otillräcklig och otidsenlig
undervisningsmateriell m. m.

Frågan är invecklad och svårlöst, och
syftet med detta inlägg är endast att peka på
en av de vägar, som möjligen skulle kunna
leda till målet.

Karl Olofsson.

Årets skolmotioner.

Angående motionen om bidrag för
utjämnande av kostnaderna för skolväsendet, så
antar jag, att alla landsbygdslärare äro ense
om, att något måste göras för att minska den
skattetunga, som påvilar ett större antal
landskommuner. Såsom i en annan motion
(Nr 369) påpekas, finner man i Stockholm
mer än hälften av landets skattepliktiga
tillgångar, trots att detta samhälle inte har mer
än en trettondel av landets invånare. Och vad
blir följden? Jo, oaktat man i Stockholm ej
visar tendens till spursamhet, ställer sig
beskattningen där till omkring 5 kr. pr
skattekrona. Ungefär samma skatteförhållande
råder i en del andra städer t. ex. Uppsala med
sina ståtliga skolhus. Huru många
landskommuner ha så låga skatter? Det är således att
hoppas, att riksdagen bifaller motionen. Här
har jag således samma uppfattning som hr
Hilding Ahl tröm.

Men när det gäller naturaförmånerna, ser
jag det litet olika. »De kommuner, som äga
lärarbostäder, kunde ju för rimligt pris
uthyra dessa till lärarna.» Ja, visserligen! Det
låter lätt. Men vad är rimligt pris? En
opartisk och saklig nämnd skulle värdera
bostäderna och fastställa hyran, säger någon. Hur
ofta skulle denna nämnd granska
bostäderna? Det kunde väl ej bli ofta, så många som
de nu äro. Fast de bleve väl färre efter hand,
då inga nya bostäder komme att byggas. Och
hur skulle lärarna få sina värdar, skolråden,
att reparera, när brister uppstode? Vi ha nog
litet var erfarenhet av, huru svårt det många
gånger är nu t. o. m., att få kommunerna
att tillhandahålla sådan bostad, som fordras
för statsbidrags erhållande. På många
ställen komme lärarbostäderna att förfalla,
såvida ej lärarna reparerade själva.

Är bostaden dålig, kan man ju hyra på
annat håll, tänker någon. »Hur och var de önska
anskaffa bostad blir liksom för andra
medborgare deras egen sak», yttrar hr Nilsson
i sin motion. Man har bra dåligt reda på

skolhusens läge på landsbygden för att yttra
sig så! »Hur och varf» Ja, var? Hur och var
skulle sjukvikarier månne få bostad, om ej
den ord. läraren vore hygglig och avstode sin
åt vikarien? Jag tänker nämligen på de
många, många skolor, som ligga så, att det
på inga villkor kan uppbringas en bostad av
något slag. Man behöver ej söka i Norrlands
obygder efter dylika platser. De finnas
också i övriga delar av vårt land. Jag själv bor
på en dylik.

Bostadspris liksom mycket annat beror ju
på tillgång och efterfrågan, varför jag
gissar, att i trakter, där ej andra bostäder stå
att få, skolråden nog finge hugga till hur stor
hyra som helst för hur usel bostad som helst.
Om inte bostäder ingå l lönen, hur då tvinga
kommunerna att bygga och underhålla
bostäder, som lärarna kunna få hyra? Vi ha ej
arbetat litet för att få vår boställsordning
och äro, tycker jag, all tack skyldiga honom,
som kraftigast medverkat till, att vi lingo
den, och som med sitt namn undertecknat
kungl. kung. av den 16 okt. 1918.
Boställsordningen är så värdefull för oss
landsbygdslärare, att vi böra värna om den på allt
sätt.

Tages naturaförmånerna bort, och det
visar sig omöjligt få hyra bostad, få nog
landskommunerna svårare att få dugande lärare,
om det också ej är lärarbrist. När en lärare
*söker plats på landet, frågar han ej blott
efter den kontanta lönen utan också efter
bostadsförhållandena. Det går nog ej som
motionären säger sig tro: »Härmed utjämnar
staten också vägen för rekryteringen.
Landsbygden kommer då icke att stå i ogynnsammare
ställning än städerna.» Det låter ju
bestickande, för den som tror det. Men jag tror
det blir tvärt om, ty på rena landsbygden
finnes ej som i städer och samhällen bostäder
för uthyrning. Jag tror således ej, att ett
bifall till den motionen »skulle lända till lycka
och båtnad för varken skoldistrikt eller
lärare.»

Anna Olsson.

Idrottsfunderingar.

Svensk Läraretidning meddelade i slutet
av förra året, att den världsberömde
idrotts-och folkskolemannen Edvin Wide skulle
givas ett fast medarbetarskap i tidningen för
spörsmål angående fysisk fostran. Om
detta är intet annat än gott att säga, enär
den fysiska fostran utan tvivel är ett av
skolans viktigaste ämnen.

Då jag i nr l av Sv. Läraretidning för
innevarande år läst en artikel av hr W. om
skolidrottsföreningar, kunde jag emellertid ej
tillbakahålla en stilla förundran, om inte
artikeln i fråga till en viss grad behandlade
påvens skägg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:49:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1930/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free