Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 7. 12 februari 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 7
LÄ S T OCH ÅTERGIVET.
Rackeby. De tankar, vi för någon
tid sedan under ovanstående rubrik
framförde angående en oresonlig
sockenpar t ikularisni såsom hinder för ett
förnuftigt ordnande av skolväsendet på
landsbygden, ’ha vunnit en
förespråkare i en motionär inom andra
kammaren, nämligen hr Osberg (1).
Närmast i anslutning till dennes motion
skriver Stockholms Dagblad (h) :
Skolgången på landsbygden försvåras ofta
av de långa avstånden till skolorna. I glest
befolkade trakter kunna förhållandena vara
sådana att skolbarnen i en församlings
utkanter ha en halv mil till sina skolor.
Grannförsamlingens skola kan ligga betydligt
närmare, men där få de inte gå, ty varje
kommun skall ju sörja för skolgång åt sina barn.
Man håller styvt på de gamla
sockengränserna även där denna tradition medför
uppenbara olägenheter för människorna. I vissa
kommunaladministrativa avseenden ha dock
sockengränserna genombrutits i och med
bildandet av kommunalförbund för fattigvård o.
d. Men när det går att bilda
fattigvårdsdistrikt, så framställer sig frågan: skulle det
inte också gå att till varandra gränsande
småkommuner sammanslöte sig i skoldistrikt,
så att barnen kunde gå i den skola som låge
närmast? En dylik indelning skulle
givetvis ta hänsyn till geografiska och
demografiska förhållanden inom en viss bygd.
Anordningen skulle säkerligen icke blott
underlätta skolgången för många barn utan även i
många fall överflödiggöra byggandet av extra
skolhus för avlägsna byar och därigenom
nedbringa dessa kommuners kostnader för
skolväsendet.
Frågan kommer före vid innevarande
riksdag, i det att hr Osberg väckt en motion
om dess utredning. Klart är, att om en
allmännare indelning av landet i skoldistrikt
skall kunna genomföras, så måste
riktlinjerna härför uppdragas i
kommunallagstiit-ningen. Något tvång kan det ju inte bli tal
om, men laggivna normer äro nödvändiga
även för frivillig kommunal samverkan.
Även statsrevisorerna ha som bekant
tagit upp samma problem. Riksdagen
får således dubbel anledning att
överväga, huruvida icke förnuftigare
förhållanden kunna åvägabringas,
De frisinnades motion om särskilt
statsanslag till skoldistrikten efter
antalet undervisade barn är alltjämt
föremål för pressdiskussioner. För dagen
saxa vi ett par uttalanden.
Sålunda skriver i Hudiksvalls
Nyheter (fr) märket J. S. G. bl. a.:
Gångna tiders erfarenheter torde ha lärt
oss, att det för kommunerna själva icke
innebär någon rättvisa med schablonmässigt
utgående bidrag från staten till de kostnader,
skolväsendet betingar. Ändrade grunder för
statsbidraget böra icke fastställas utan
undersökning och beräkning av verkningarna.
Årets motion syftar emellertid ej längre än
till ett provisorium under väntan på
resultatet av en redan igångsatt utredning. Och
som provisorisk åtgärd i skatteut j ämnande
syfte torde den utväg motionen anvisar, vara
en av de lättast framkomliga. Men rättvisan
kräver, att lindringen kommer alla verkligt
skattebetungade kommuner till godo.
Sådana finnas såväl i städer som på landsbygden,
lika väl som ekonomiskt bärkraftiga
kommuner äro att söka inom båda områdena.
Därför bör skillnaden mellan stad och landsbygd
ej göras så markerad, som motionen i första
hand synes åsyfta.
Mindre »schablonmässig» än den
hittillsvarande ordningen för statsbidrags
utgående torde väl knappast den i
motionerna anvisade utvägen kunna
anses vara. Att utbetala 20 kr. pr barn,
oberoende av vilka utgifter
skoldistriktet har för sitt folkskoleväsen, får väl
snarare anses som en mer mekaniskt
grov fördelningsregel än den att betala
90 % av lärarnas löner. Nej, i den
mån motionen vacker anslutning, beror
detta givetvis på att den inrymmer en
form för skatteutjämning.
Trelleborgs Allehanda (1) ser också
frågan mera ur framtidssynpunkt:
Motionens principiella tankegång om
behovet av en skatteutjämning är nog riktig,
men resultatet av de åtgärder, som
motiofaä-rerna föreslå, torde dock icke i nämnvärd
grad leda till det, som åsyftats. Den visar
emellertid, hur man alltmera växer sig in i
tanken på nödvändigheten av att sådana
allmänna samhällsföretag som undervisningen,
väghållningen och annat dylikt bör vara en
statens samfällda angelägenhet och icke
splittras på de många enskilda kommunerna
eller distrikten.
Att riksdagen ämnar ägna ff agan en
ingående prövning, torde framgå
därav, att statsutskottet beslutat infordra
skolöverstyrelsens yttrande över både
de frisinnades och hr Nilssons i Malmö
motioner.
Striden i Malmö i anledning av
stadsfullmäktigebeslutet beträffande
folkskollärarkårens provisoriska
avlöningsförbättring har avsatt ett
uttalande av ordföranden i stadens lönenämnd,
hr N. Edv. Lindberg. I tidningen
Arbetet (s) försöker han klara upp,
varför han ansett sig kunna mot
lärarkåren utslunga beskyllningar om att den
i sin skrivelse lämnat »icke fullt
sanningsenliga» uppgifter. Vår läsekrets
har måhända ett visst intresse av att
erfara, hur saken enligt hans uppgift
förhåller sig:
Lönenämnden yrkade, att stadsfullmäktige
måtte besluta, »att i anledning av tillkomsten
av den statliga provisoriska
avlöningsförbättringen till viss lärarpersonal den kommunala
provisoriska löneförbättringen till samma
personal skall jämte därå belöpande
dyrtidstill-lägg bortfalla .. .
Om detta nämndens yrkande heter det i
lärarkårens skrivelse:
»Malmö stads folkskolestyrelse har hos
Stadsfullmäktige i Malmö hemställt, att den
av innevarande års riksdag beslutade
provisoriska avlöningsförbättringen åt lärare vid
folk- och småskolor måtte utbetalas
oavkortad till ifrågavarande personal. Denna
framställning har sedermera avstyrkts av stadens
lönenämnd, som i stället föreslår, att endast
en mindre del - i vissa fall endast kr. 3: 55
av det av riksdagen beviljade beloppet kr.
288: - skall utbetalas till personalen och det
övriga innehållas.»
Jag har understrukit den sista satsen, ty
det är den som icke är* fullt sanningsenlig.
Lönenämndens förslag gällde icke en
minskning eller konfiskering, som det sedermera
sagts, av det belopp riksdagen beviljat utan
lönenämnden föreslog att den från staden i
flera år utgående provisoriska
löneförbättringen skulle upphöra från och med den dag
den av riksdagen beviljade
avlöningsförbättringen trädde i kraft. Detta är en helt
annan sak, särskilt då man tager i betraktande
den omständigheten att stadsfullmäktige hade
laglig rätt att besluta om det kommunala
tillläggets upphörande, men ägde däremot icke
rätt att behålla någon del av det statliga
tilllägget, vilket enligt riksdagens beslut skall
utgå till lärarpersonalen.
Då lärarna skriva, att den väntade
löneförhöjningen uteblivit, så är detta i
huvudsak riktigt. Den provisoriska löneförbättring,
som staden i flera år utbetalat och som nu
upphör att utgå, sedan den fyllt sin uppgift,
var till sitt belopp ungefär densamma som
den förhöjning, vilken nu utgår från staten.
Men det är väl att ställa saken på huvudet
om man skriver som en artikelförfattare i
Svensk Läraretidning, där det heter:
»Av de 80,000 kr. som staten utbetalar till
Malmö stad för ändamålet ifråga komma
något över 10,000 kr. stadens stora lärarkår
tillgodo, resten stoppar staden i egen ficka.»
Detta är tacken för att staden under de
gångna åren tagit på sig de kostnader som
staten nu äntligen beslutat sig för.
Alltså: Om Malmö stad - i likhet
med så gott som alla svenska städer
- sedan ett halvt sekel eller mer
under olika lönetekniska benämningar
betalat sina lärare något litet belopp
utöver den lagstadgade minimilönen; om
vidare riksdagen beviljar en
provisorisk avlöningsförbättring, som enligt
både statsutskottets och
ecklesiastikministerns uttalanden är avsedd för
lä-rårna (och sålunda icke för
kommunalkassan) ; om staden senare drar in sitt
kommunala tillägg, så att lärarnas
löner bli i stort sett oförändrade, medan
stadens kassa därpå vinner i det
närmaste hela det av riksdagen anvisade
beloppet, så slår sig kommunens
talsman för sitt bröst och anklagar lärarna
och deras fackorgan för att förfara
inkorrekt, när de yttra sig, som ovan
anförts.
Det är verkligen till att vara en
prinsessa på ärten. Särskilt när det
kommer från en gammal
fackföreningsledare.
Kvar står emellertid faktum, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
