Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 8. 19 februari 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 8
SVENSK LÄRARETIDNING
171
läraren på platsen i fråga. Hr Johan
Persson i Jättendal skrev bl. a.:
Att fortsättningsskolans impopularitet
skulle vara större härstädes än på andra håll
vågar jag betvivla. Åtminstone har
ingenting framkommit, som talar för den saken.
Av de elever, som innevarande år skulle
börja sin första årskurs» vid kyrkskolan, den
skola som hela bråket rör sig om, var det
soimma en pojke som skolstrejkade. Vid ett
samtal, som jag hade med gossens moder,
uppgav hon icke motvilja mot skolan såsom
sådan som orsak till hans uteblivande, utan
berodde det på ekonomiska svårigheter.
Därmed vill jag ej påstå att delade
meningar ej kunna vara rådande rörande
fortsättningsskolan. Men föräldrarna finna sig i
skolformen utan att något allmänt missnöje
försports. Tvärtom har jag hört föräldrar,
vilka uttryckt den åsikten, att barnen
under dessa veckor av sin skolgång lärt sig
mera än under år i folkskolun.
Man påstår att fortsättningskolan är
impopulär bland barnen. Detta är nog en
sanning med modifikation. Själv har jag en
pojke och en flicka, som med enbart nöje
bevistat densamma. Med samma skäl kunde
man säga att småskolan och folkskolan är
impopulär. En del barn gå med lust och
nöje till skolan, .andra under knot och med
tvång.
All skolgång är i viss mån en börda för
föräldrarna, särskilt inom mindre bemedlade
familjer. Sporadiskt missnöje har alltid
förekommit så snart det gällt någon förändring
eller förbättring av skolan. Okunnighet,
fördom eller kanske oftast ekonomiska
synpunkter, hava spelat in. Varje gång
vardagsläsning införts i någon skola, som tidigare
haft annan skolform, har det förekommit
opposition och missnöje. Men i allmänhet har
det ej dröjt länge förrän man anpassat sig
i de nya förhållandena.
Ingenting är fullkomligt, så ej heller
formen för den nuvarande fortsättnings-skolan.
Den kan väl mest betraktas som ett
trevande försök. Hellre än att ondgöra sig över
densamma borde väl varje ansvarskännande
medborgare lägga sitt inflytande i dagen för
att göra densamma mera ändamålsenlig och
smidigare, att söka utvinna det mesta
möjliga under den tid den pågår. Minst av allt
borde landsbygdens befolkning och des-s
förespråkare, dess press och föregångsmän,
förmena bygdens barn att bibringas den mesta
möjliga undervisning. Det behövs så väl, vi
bli ändå handikapade av städernas och
samhällenas s-karor. Bottnar icke den slöhet, den
svårighet att anpassa sig i tiden, att hålla
jämna steg i utveckling och levnadsstandard
med övriga folkskikt inom samhället, som i
stort sett vidlåder landsbygdens folk, till sist
i okunnighet?
Tidningen retirerade nn till följande
position:
Vare för övrigt långt ifrån os», hr
Persson, att »förmena bygdens barn att bibringas
den mesta möjliga undervisning». Så låga
motiv äro vi ingalunda bekajade med. Det
tror förresten i själva verket inte Ni heller,
ty vi känna Eder som en förnuftig och
re-sonabel man, men det är väl så att även
den bäste då och då gör sig skyldig till en
liten Överdrift. Nog vilja även vi att
landsbygdsbarnen skola få undervisning och det
av bästa slag, men vi unna dem också
förmånen att i god tid få börja den arbetets
praktiska skola, som för deras livsföring och
framtida förhållanden är av minst lika stor
betydelse som någonsin fortsättningsskolan.
Diskussionen har säkerligen gjort sin
nytta bland Hälsinglands
bondebefolkning. Ett sakligt, klarläggande ord i
rätt tid och på rätt ställe är alltid till
gagn. I detta hänseende skulle en smula
större aktivitet bland lärarna landet
runt vara hälsosam.
För resten ligger det åtskilligt i ett
litet kåseri, som vi funnit i den
socialdemokratiska Jämtlandstidningen
Länstidningen, vilken på tal om gnatet mot
fortsättningsskolan skriver:
Man får inte undra på, att skolpojkarna,
som nyss fått långbyxa och kraxar i
målbrott, strejka litet emellanåt. Som de gamla
sjunga, kvittra de unga.
Det är emellertid en farlig tendens detta.
Den bör också skoningslöst slås ned varhelst
den sticker upp sitt gridske fjses\ Det bör
göras klart, att det viktigaste underlaget för
skolan är hemmet. Motarbetas skolan i
hemmet, kan resultatet näppeligen bli annat än
ett. Det är f. ö. ganska makabert, att det
ännu skall finnas folk, som inte förstår, att
det är nödvändigt med lite vetande och andlig
tukt. I stället för att motarbeta
fortsättningsskolan, s-kulle den på alla sätt
understödjas. Se bara på Danmark, det lilla
föregångslandet ! Där ha vi en skolad bondeklass»
- måntro inte just detta förhållande är
huvudanledningen till landets andliga och
ekonomiska livaktighet?
Och nog hinner våra barn kastas ut i
kampen för brödet, om de också skola sitta på
skolbänken några mörka midvinterveckor.
T. o. m. sedan de fått långbyxor och kunna
svära som stora karlar.
Hr Torbiörnsson i Uddevalla är
tydligen en folkskolinspektör, som går i en
klass för sig. Vi ha tidigare i Svensk
Läraretidning återgivit ett och annat ur
hans ämbetsberättelse, som på ett
särskilt sätt utmärker honom. För några
veckor sedan lästes i V estsvenska
Dagbladet en intervju, vari han slog sig
till halvtidsläsningens riddare. Det
hette däri bl. a.:
Vederbörande ha sedan länge helt
schematiskt delat upp folkskolorna i två stora
grupper, de som ha heltidsläsning och de med
varannandagsläsning. Den förra anses utan
vidare som idealisk, den senare som
föråldrad och otidsenlig. Gäller det att bedöma en
trakts kulturella ståndpunkt, går man i
Stockholm helt enkelt så tillväga, att man tittar
efter i statistiken hur det står till med
skolformerna inom området. Kan man då
konstatera låt oss säga nit ti oprocent ig
heltidsläsning -* bums är saken klar, det är en fin
trakt! Skulle däremot halvtidsläsningen
sträcka sig" upp till fyrtio eller kanske
femtio procent, - ja, då är skolväsendet och
barnavården illa skött. De lokala
förhållandena och de otaliga omständigheter, som på
landsbygden spela in ifråga om skolan, dem
vill man inte ta någon hänsyn till och helst
inte ens höra talas om. Och att
halvtidsläsningen i många fall ger betydligt bättre
resultat än vad vardagsläsningen på ort och
ställe skulle lämna, det kan man inte
under några omständigheter fatta, alla
vältaliga belägg till trots.
I dagarna har Svenska Morgonbladet
sökt göra en undersökning om
verkningarna av den Lindskogska katekesukasen
ute i skoldistrikten. På sin rundgång
har tidningen även kommit till hr T.
Tidningen refererar:
Vi ha även frågat en folkskolinspektör på
västkusten, hr Torbiörnsson i Uddevalla. Han
lämnade de en -förbluffande upplysningen, att
man allmänt i hans distrikt ända sedan 1920
eller 1921 läst lika mycket utantill ur
katekesen, som regeringen nu medgivit.
Det är, som bekant, högst ovis-st, hur
mycket regeringen egentligen medgivit. Men
folkskolinspektör Torbiörnsson upplyste
kompletterande, att man i skolorna inom hans
distrikt läser de två första huvudstyckena och
det väsentliga av det tredje utantill.
- Och är det så, att man vill läsa mera,
t. ex. även fjärde och femte huvudstyckena,
så inte skall jag bry mig om att .bråka om
det, fastän man med nuvarande kurser
lämpligen kan skjuta på de två huvudstyckena
till konfirmationsläsningen.
Yttrandet .säger ju en hel del om
hur man på sina håll ute i landet
tolkar regeringsbeslutet, tillägger
tidningen. Man tror uppenbarligen, att
utanläsning är medgiven i snart sagt
obegränsad utsträckning.
Enligt gällande instruktion (§ 2.1)
åligger det folkskolinspektör att
övervaka bl. a., att »de särskilda skolorna
anordnas efter den med hänsyn till
rådande förhållanden möjligast bästa typen»,
och att, där förhållandena så
möjliggöra »barnen erhålla så lång
undervisningstid, som i folkskolestadgan avses».
Folkskolinspektören har vidare att
tillse, »att skolans timplan och kursplan
äro uppgjorda med nödig hänsyn till
gällande normalplan». Efter
utfärdandet av 1919 års undervisningsplan, som
givits en mera bindande karaktär än
den gamla normalplanen, innebär detta
påbud, att undervisningsplanens
föreskrifter skola följas. Vid
inspektionsbesök (§ 11.1) skall folkskolinspektör bl.
a. göra sig underrättad om huruvida
reglementen, läroplaner och
läsordning-ar »finnas och blivit i behörig ordning
uppgjorda och fastställda ävensom
huru desamma tillämpas».
Det är ingalunda förvånansvärt, om
Sv. M. blivit förbluffat över hr
Tor-biörnssons uttalanden. Det är icke
precis vanligt, att ämbetsmän hovera sig
över att sköta sitt ämbete i strid mot
författningarna. Det är statsmakterna
och icke hr T., som ha att fatta
ståndpunkt till frågan, huruvida
halvtidsläsning eller heltidsläsning skall anses som
den bästa skolformen. Deras
ställningstagande i det hänseendet skedde redan
för 13 år sedan. Och i fråga om
kate-kesutanläsning har i 10 år ägt bestånd
en författning, som hr T. nu öppet
förklarat sig ha saboterat från början.
Läser skolöverstyrelsen tidningarna?
Eller har 33 § av instruktionen för
folkskolinspektörer tillämpning endast
på inspektörer, som visat överdriven
nitälskan i ämbetet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
