- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 /
242

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 11. 12 mars 1930 - Fritt forum - Regeringsförslaget om den treåriga flickskolan - Uppfostran av s. k. vanartade barn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

SVENSK LÄRARETIDNING.

Nr 11

har svårt att fatta beslut på lång sikt
rörande barnens skolgång, kunde det i somliga
fall vara värdefullt att veta, att om de
såsom det för tillfället lämpligaste för sina
flickor valde den längre studielinjen i
realskolan, de dock hölle vägen öppen för
fortsättning å gymnasiet, om i framtiden håg,
fallenhet och krafter hos deras barn, liksom
hemmens ekonomi gjorde en sådan
fortsättning möjlig.

Med den anordning jag föreslagit vore det
naturligast, att en dylik påbyggnad på
statens realskola bleve statlig. Om riksdagen
också förut ej velat i första hand ta
befattning med den speciella
flickskoleundervisningen, så har den ju å andra sidan varit
intresserad av att flickorna finge en
utbildning, som både förberedde dem för
förvärvsarbete och för arbete i hemmet. Då statens
utgifter för flickornas gymnasieutbildning
tydligen ej kunna jämföras med vad gossarna
i det hänseendet kosta staten, så vore det
kanske ej orimligt, om .flickornas utbildning
å realskolestadiet bleve jämförelsevis något
dyrare än motsvarande utbildning för
gossarna.

Slutligen vill jag påpeka, att den
anordning jag här föreslagit så till vida
överensstämmer med nuvarande förhållanden i
privatskolorna, att flickorna i
gymnasieskolorna i regeln ha ett år längre studietid till
studentexamen än gossarna, en följd av
flickskolornas naturliga anpassning till
flickornas behov. Låt oss alltså få en
realskol-linje för flickor, som med endast ett år
förlänger deras lärokurs, men utan tvång för
dem att välja den längre linjen!

Anna Brita Bergstrand.

Uppfostran av s. k.
vanartade barn.

Det finns i vårt land ett visst antal s. k.
skyddshem. De ha till uppgift att till
skyddsuppfostran emottaga vanartade barn.
Lärarna vid dessa skyddshem arbeta helt naturligt
under förhållanden, som -i ganska väsentlig
grad skilja sig från de förhållanden, som i
stort sett äro rådande vid våra vanliga
folk-och fortsättningsskolor. De få mottaga barn,
som av en eller annan anledning ansetts
olämpliga att erhålla sin undervisning i de
offentliga skolorna.

Nog hade vi skyddshemslärare tillräckligt
med stoff för en diskussion i frågor, som
röra vårt speciella arbetsfält, en diskussion,
som för oss kunde bliva välgörande och
fruktbar i vårt dagliga arbete. Även övriga lärare
och lärarinnor torde hava ett icke ringa
intresse för hithörande problem. Säkerligen
har mången lärare dragit en lättnadens suck,
då ett s. k. vanartigt barn blivit skilt från
den skolklass, på vilken det utövat ett
mindre gott inflytande i olika avseenden. Men
säkerligen har också mången gång
meddelandet om att ett barn utom skolan gjort sig
skyldigt till en eller flera grövre förseelser
för läraren kommit som en stor
överraskning. Dess uppförande i skolan hade ju
varit gott.

Det är inte här min mening att söka
klarlägga de olika orsaker, som var och en på

sitt sätt kunna bidraga till ett barns
förvillelse i sedligt och moraliskt avseende. Blott
så mycket torde kunna antydas, att en dålig
miljöinverkan under den tidiga barndomen
är både den vanligaste och kraftigast
bidragande orsaken. Barnen hava i allmänhet
redan från början av ena eller andra orsaken
ej kommit i åtnjutande av den ömma
för-äldravårdens vägledning under en tid, då alla
från födelsen givna anlag och förutsättningar
få sin gestaltning och inriktning. Det är då
icke så underligt, om de sedan som äldre få
en skev, i viss mån disharmonisk inställning
till livet och dess fordringar, en disharmoni,
soin ibland tar sig i huvudsak passiva
uttryck, såsom lättja, slöhet och förfall till
vissa laster, ibland tar sig mera aktiva
uttryck, såsom trots, äventyrslusta, snatteri
och djurplågeri.

Att uppfostran och undervisningen av
sådana barn utgör ett problem för sig torde
under sådana förhållanden ligga i öppen
dag.

Man kan nog våga såsom regel fastslå, att
de s. k. vanartade barnen i
begåvningshänseende i allmänhet stå ej så obetydligt efter
den medelmåttigt begåvade i en vanlig
folkskoleklass. Åtminstone kan man i de flesta
fall iakttaga en efterblivenhet, som det
mången gång för undervisaren är omöjligt
att under den korta tid, som oftast står till
förfogande, råda bot för. Det torde därför
vid våra skyddshem vara det vanliga, att
barnen ej lämna folkskolan förrän i
15-års-åldern, ofta ännu senare. Det händer t. ex.
ganska ofta, att till skyddshemmet skickas
elever i 10-11-årsålder n, som knappast
inhämtat, vad som i småskolans klasser är
föreskrivet. Man skulle tro, att detta
förhållande har sin grund i till sinnesslöhet
gränsande obegåvning hos ifrågavarande barn.
Så kan det visserligen understundom vara,
men i de flesta fall är orsaken helt enkelt
oregelbunden skolgång. Pojken har skolkat
från skolan, och de dagar, då han behagat eller
tvingats infinna sig’ i skolan, har lärarens
undervisning fallit på hälleberget. Det är
heller icke gott för läraren att bland ett stort
antal klasser och barn meddela denne
efterblivne särskild undervisning. Skolskolkningen
är nog ännu på sina håll en ej alltför
ovanlig företeelse och borde nog beivras
kraftigare, än vad som mången gång nu sker.
Barnavårdsnämnderna ingripa ofta först, då
skolkningen förenats med någon annan,
allvarligare förseelse, t. ex. snatteri. »Snar
hjälp är dubbel hjälp», borde här vara
barnavårdsnämndernas lösen. Upprepad
skolk-ning torde också i de flesta fall vara
tillräcklig anledning för barns skiljande från
hemmet.

Om således en stor procent av våra
skyddshemselever av lätt förklarliga skäl anlända
till skyddshemmet med efter sin ålder
synnerligen underhaltiga kunskaper, är det
också ganska vanligt, att barnen själva känna
detta som en mycket stor brist. De ha ringa
eller ingen tilltro till sig själva, i vad det
gäller intellektuellt arbete eller
uppbyggande, skapande arbete över huvud taget. Många
torde känna en mindrevärdeskänsla, som helt
omedvetet kan ha slagit rot vid mycket tidig
ålder, och som under årens lopp vid jämfö-

relsen med lyckligare kamrater har vuxit
sig allt starkare. Denna mindrevärdeskänsla
söka barn ofta dölja genom en mask av trots,
motsägelselusta och olydnad eller ock låta
de sig sjunka ned i ett tillstånd av slöhet
och viljelöshet, som lämnar fritt spelrum åt
vissa oarter av synnerligen allvarlig natur.
Jag tror, att stor vikt ligger därvid, att
man söker befria barnen ifrån dessa
mindre-värdesstämningar, som de själva omedvetet
kämpa emot men samtidigt söka dölja.

Det gäller, som sagt, att söka befria
barnen från dessa ofta förefintliga
mindrevär-deskänslor och i deras ställe plantera det
sunda självförtroendet. Det är icke lätt att
få dem till att tro, att de skulle kunna
uträtta något, som t. o. m. vore värt beröm»
Jag har sett elever göra synnerligen stora,
förvånade ögon vid det första berömmet, de
fått mottaga, och från den stunden ha de
blivit flitiga, t. o. m. duktiga arbetare på
skolans arbetsfält. Ja, mer än en gång har
jag stått i förundran över, vilka storverk
uppmuntran och beröm kunna åstadkomma,
om de användas i de rätta ögonblicken. Man
har intrycket av, att eleven på en gång
blivit befriad från något, som tryckt, och som
hindrat hans tanke- och handlingskraft att
finna användning i skapande och god
riktning. Här har förvisso en stor händelse skett,
visserligen en inre och osynlig men icke
desto mindre betydelsefull. I sådana
ögonblick känner läraren kallets ansvar och
glädje.

Förebråelser, klander och hot ha
vanligtvis motsatt verkan. De kunna förhärda,
förslöa eller väcka lust och håg vid tankar och
handlingar i förstörande, t. o. m. brottslig
riktning.

Har man lyckats befria barnet från ovan
angivna mindrevärdeskänslor, är därefter
naturligtvis den största svårigheten att bevara
det från återfall. De s. k. vanartade barnen
äro "i allmänhet mycket ömtåliga. Mer än
vanliga barn äro de i behov av ett
hänsynsfullt, t akt fullt, ömt bemötande. Man har
ständigt intryck av, att det är något, som
behöver läkas, och som kan läkas endast
genom den mest hänsynsfulla behandling.
Mången gång frågar man sig, om inte den
vetenskapligt bildade själsläkaren här hade
ett vidsträckt verksamhetsområde.

I vår tid göres så mycket för att
undvika och råda bot för kroppsliga sjukdomar.
Det ivras mycket för den kroppsliga
hygienen, icke minst vid våra folkskolor. Men
även i fråga om den själsliga hygienen
behöva nog människorna icke blott religiös
utan även vetenskaplig ledning. Det vore
nog lyckligt, om något av den tid och den
kraft, som offras på den materiella kulturens
utveckling, kunde tagas i bruk för arbete på.
den andliga kulturens höjande.

I varje fall är botandet av barns vanart
eller anlag för vanart helt visst mer
beroende av den rätta själsliga omvårdnaden än
av den rent kroppsliga, även om ett intimt
samband dem emellan måste förefinnas. Den
godhet, som lyser ur och uppenbarar sig i
en människas blickar, kan ofta uträtta mer
än den, som endast uppenbarar sig i
beredandet av materiella fördelar.

Hugo Håkansson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:49:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1930/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free