Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 12. 19 mars 1930 - Edith Gestrin: Klasser för hörselsvaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Organ för Sveriges Allmänna Folkskollärarförening
Nr 12. (2516)
Stockholm," 19 mars 1930
49:e årg.
K l a s s er f ö r h or s e l s v a sr a.
Någon har elakt liknat våra s. k. normalskolor vid den
-grekiska sagofiguren Damatis, som kallades Procrustes,
därför att Han försökte inpassa alla han fick i sitt våld i en
form. Voro de för långa, högg han av dem. Voro de för
korta, sträckte han
dem, tills de passade.
Länge såg det ut,
som om den liknelsen
kunde tillämpas på
våra skolformer,
åtminstone vad deras
anpassning efter barnens
hörselförmåga
beträffar. Barnen voro
antingen fullständigt
döva och hörde då
hemma i dövstumskolan,
eller också hörde de
normalt och skulle då
undervisas i vanlig
folkskola. Döva och
hörande voro två
kontradiktoriska motsatser, och man glömde
bort, att mellan dessa
två poler finnas de lomhörda med hörselnedsättning av alla
grader.
Var höra så dessa hemma? Varken.i dövstumskolan eller
i skolan för normalt hörande.
Med ordet dövstum betecknas stumhet som följd av
dövhet, och dövstumhet uppkommer, då dövheten är medfödd
eller inträder innan barnet lärt sig tala. Men även barn,
som bli döva vid 5-6 års ålder, alltså sedan de fått ett
ganska ordrikt språk, men ej ännu lärt sig läsa, glömma
lätt de inlärda orden, då de ej mera höra dem, och bli
stumma. De fullständigt döva barnen växa alltså upp utan något
språk, ty de åtbörder och miner, varmed de söka uttrycka
sina känslor och önskningar, bilda en alldeles for bristfällig
förbindelseled mellan dem och deras omgivning för att kunna
kallas språk. Ej ens det utbildade s. k. åtbördsspråket,; som
ej bör förväxlas med handalfabetet, och som är ett bildspråk,
fyller de anspråk man
måste kunna ställa på
ett språk som
meddelel-semedél och
bindningsmedel. Så finns t. ex.
ingen litteratur på det
.språket. Det är svårt
att sätta sig in i vad
det innebär att
sakna språk, men om vi
försöka göra en
verklig reflexion, utan att
förbinda
sakföreställningarna med tänkta
ord, skola vi kanske
förstå något av vad
medfödd dövhet
innebär.
Dövstumsskolans
främsta mål blir därför
att ge sina elever ett
språk, det som omgivningen talar. Detta är dock ett ljudspråk
och bygger, vare sig det talas eller skrives, på ljud eller
ljudföreställningar, vilka föreställningar den dövstumme alldeles
saknar. Dövstumläraren har att hos sin elev framlocka
språkljud, vilka denne aldrig hör och ej själv kan kontrollera på
annat sätt, än att han i spegeln iakttar, att hans nranställning
liknar lärarens. Språkljuden sammansättas till ord. F-a-t
blir fat och läraren visar ett fat. Så småningom börjar
eleven förstå, att det finns ett visst samband mellan de
munrörelser han gör, då han härmar lärarens f-a-t och det
föremål han då samtidigt ser. Han lär sig ock att med känseln
kontrollera sin munställning, och liksom vi sammanbinda f öre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
