Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 12. 19 mars 1930 - Edith Gestrin: Klasser för hörselsvaga - Redaktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
SVENSK LÄRARETIDNING
Kr 12
ställningen f ät med ljudbilden av ordet,
så sammanställer han föreställningen
med munkänselbilden av språkljuden.
Med dessa svaga munkänselbilder skall,
den dövstummes tänkande i språkets
form ske.
Språktillägnandet är mödosamt, och
undervisningen i alla dövstumskolans
ämnen blir ytterst alltid
språkundervisning. Det är också en triumf för
döv-stumpedagogerna, att ett så stort antal
av våra dövstumma reda sig utmärkt
med svenska språket.
Det har kanske av det sagda redan
framgått, att den lomhörde ej passar i
dövstumskolan. Med lomhörda menas då
alla döva, som ha så stora hörselrester,
att de själva lärt sig tala, om ock
bristfälligt. De sammanbinda alltså
sakföreställningar med ljudföreställningar.
De ha förutsättningar att i skolan
under gynnsamma omständigheter på
naturlig väg, d. v. s. genom hörseln,
utveckla sin språkförmåga. De kunna
med hjälp av denna sin större
språkförmåga öka sina kunskaper snabbare
än de dövstumma.
För att resultatet skall bli gott
fordras dock som sagt lyckliga
omständigheter. Den lomhörde skall i
klassrummet sitta .så att han alltid utan
extra ansträngning hör och ser vad
läraren säger, även då denne vid svarta
tavlan eller kartan vänder ryggen till
eller promenerar omkring i klassen. Han
skall samtidigt sitta så, att han ej
endast hör lärarens frågor utan även
kamraternas svar, också då dessa komma
från klassrummets avlägsnaste hörn och
avgivas med svag stämma och dålig
artikulation. Hur skall detta gå till, då
Redaktör och ansvarig* utgivare:
Värner Rydén
Redaktionssekreterare:
Karl-Erik Karlsson.
Bedaktion:
Vasagatan 10, l.tr.
Telefon: Norr 3700
Utgivningsdag: onsdag.
Expedition:
Barnhusgatan 8, nedra botten
Tel.: 3000. Norr 6000.
Kontorstid: 10-6.
Prenumerationspris:
Vi år 10 kr., */. år kr. 5:50, Y4 år 3 kr.
Lösnummerpris 26 öre.
Prenumeration sker
alltid å närmaste postanstalt.
Annonspris:
för l millimeter å yttersida och sida intill text
30 öre, å innersida 25 öre; vid införande även
i Småskolan ett tillägg av 10 öre.
Annons skall vara inlämnad fredagen närmast
före utgivningsdagen.
Stockholm 1930
Kungl. Havboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.
han kanske ej hör vanlig samtalston på
längre avstånd än l meter! Hans lärare
skall veta precis, huru stora
språklue-kor han har och systematiskt öka hans
språkförråd. Han skall veta, vilka
förväxlingar hörselsvagheten inbjuder till
och alltid vara redo att förebygga
missförstånd. Han skall kunna rätta elevens
talfel samt ge honom ett supplement
till hans hörsel, kunskapen att avläsa
talet från den talandes läppar.
Om detta är villkoren för ett gott
resultat av den lomhördes undervisning,
förstår man, att han ej heller passar i
en vanlig folkskoleklass. För många
hörselsvaga barn har skolan varit en
procrustessäng, där man med
omedveten grymhet sträckt och sträckt dem,
utan att dock få dem att passa.
Skolarbetet betydde för dem mångdubbel
ansträngning: anspänningen för att
höra, svårigheten med alla okända ord,
mödan att söka gissa isig till vad
kamraterna svarade, det minus i
kunskaperna, som icke uppfattade svar innebar.
De ambitiösa barnen överansträngde
sig. De mindre samvetsgranna slöade
till. Därtill kom kamraternas grymhet
mot dem som av sitt lyte ställdes
utanför kretsen.
Sedan 1922 undervisas hörselsvaga
barn här vid Stockholms folkskolor i
särskilda klasser. Då undervisningen
började här, funnos redan förut
sådana klasser i Göteborg och Malmö. Till
dessa klasser uttagas barn, som
uppfatta viskning först på l meters eller
mindre avstånd. Något minimiavstånd
ha vi ännu ej bestämt här i Stockholm,
ävenså händer det, att maximigränsen
höjes i sådana fall, där öronläkaren
anser det vara lämpligt. Så är
förhållandet, när det ligger dövhet i släkten, när
öronsjukdomen är av det slag, att
dövheten kan befaras tillta, när barnet är
sjukligt och ej orkar med den ökning
av arbete som även lindrig dövhet
medför för en elev i en normalklass, eller
när barnet är i synnerligt behov av den
öronvård skolan för hörselsvaga kan ge
det. Numera äro Stockholms samtliga
lomhördklasser förlagda till Klara
folkskola. I dessa klasser placeras barnen
i en halvcirkel kring läraren. De sitta
alltså alla relativt nära honom, men
ha samtidigt möjligheten att se på
sina kamrater, då dessa yttra sig. De
sitta helst med »bästa örat» åt läraren till.
De undervisas i labiologi, och man söker
i övrigt fylla de ovan skisserade
villkoren för ett gott resultat av
undervisningen.
De enskilda elevernas begåvning,
graden av hörselnedsättning, denna
hörsel-nedsättnings inverkan på utvecklingen
i sin helhet, på språkförmågan och på
lynnet kunna vara till den grad
skiftande, att en klass på 10 elever ofta
utgör en så heterogen samling, att
klassundervisning förefaller omöjlig.
De första åren hade skolan att
kämpa mot portgångens beryktat dåliga
före. När det nämligen blev klargjort, att
undervisningen avsåg normalt begåva-
de barn med hörselnedsättning, menade
man, att dessa voro så få, att något
behov av särskilda klasser för dem ej
förefanns. Antalet anmälningar till
andra och tredje årets klasser tycktes
också stödja en sådan uppfattning. Men
så tvang en, som det senare visade sig,
lycklig omständighet en lärarinna att
vid några skolor efterhöra anmälda
lomhörda, och de upptäckter hon då
gjorde bevisade motsatsen. Inom en
kort tid hade hon samlat barnmaterial
till två nya klasser och utökat de
avdelningar, som redan funnos, med nya
elever. Då hon sökte upplysningar om ett
redan anmält lomhört barn, ombads hon
ofta att företaga hörselprov på något
annat barn i klassen, som misstänktes
vara lomhört, eller på ett barn, som
ansågs vara efterblivet eller visade stor
slöhet. I många fall konstaterade hon
då lomhördhet, som sedan öronläkaren
bekräftade. Flera av lomhördskolans
vaknaste och duktigaste elever ansågos
under sina första skolår vara
efterblivna, och i några fall var man betänkt
på att överflytta dem till hjälpklasser.
För närvarande består skolan av sex
klasser från klass II till klass VII. Man
läser samma kurser som i folkskolan,
och de två avdelningar, som redan ha
utexaminerats från klass VII, ha
genomgått och med heder bestått sam in a
prov som barnen i normalklasserna. Det
resultatet får anses synnerligen
uppmuntrande. Visserligen är barnantalet
i klasserna litet, men som barnen i
regel äro sjukliga, och som arbetet även
i dessa särskilda klasser blir
betungande för dem, ha de färre lektionstimmar
i veckan än andra barn, detta trots det,
att de ha ett extra ämne utom de
övriga på sitt schema. Därtill kommer, att
från den ordinarie undervisningstiden
tas rätt mycken tid, åtminstone här i
Stockholm, till öronvård. I dessa tider,
då arbetstillfällena äro så få för
normalt utrustade ungdomar, måste tanken
på de lomhörda barnens framtid vålla
både deras målsmän och lärare
bekymmer. Det finns dock en hel del yrken,
där dövheten ej behöver utgöra något
hinder och detta i all synnerhet om den
döve behärskar avläsekonsten. Det har
också visat sig, att då de lomhörda gå
arbetslösa, beror detta ej så ofta på
själva dövheten som på det
förhållandet, att arbetsgivare ej anse sig vara
betjänta med arbetare, som ideligen
måste försumma sitt arbete för att
besöka öronkliniker. Många lomhörda
lida nämligen av varflytningar ur
öronen. Denna ofta kroniska åkomma kan
bli fullständigt obotlig, om den ej
skötes regelbundet men kan å andra sidan
hävas genom daglig och noggrann vård.
Ofta kunna ej hemmen ge denna vård,
och besök på öronkliniker innebära i
allmänhet förlust av minst en halv
skoldag.
Sedan 1927 ha de hörselsvaga barnen
i Stockholm sin egen skollovskoloni,
belägen vid Aspeboda i Dalarna.
Edith Gestrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
