Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 14. 2 april 1930 - Fritt forum - Naturaförmånerna - Skolidrottsmärket och simkunnigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 14
SVENSK LÄRARETIDNING
321
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Naturaförmånerna.
Som bekant liar ju frågan om
folkskolekårens naturaförmåner blivit synnerligen aktuell.
Dels föreligger ju en motion vid årets riks
dag av den socialdemokratiske
riksdagsmannen Johan Nilsson i Malmö och dels har, jag
får verkligen säga till stor förvåning, i en
krets inom Folkskollärarförbundet framförts
frågan om slopandet av naturaförmånerna.
Om vi först stanna inför motionen, så heter
det bland annat i denna, att lärarna kunna
skaffa sig bostäder »hur och var de kunna».
Det ser ju ut, som man härigenom skulle få
en värdefull frihet, men denna »förmån» är
säkert av mycket tvivelaktigt värde. Man
säger, att systemet med naturaförmåner är
föråldrat, men man blir under sådana
förhållanden förvånad, när man ser, att staten
ännu i dag vid både järnvägar och telegraf
låter uppföra tjänstebostäder. I Grimetons
kommun ligger statens stora
radiosändarestation. Den uppfördes 1924, och man lät
visst inte då tjänstemännen skaffa sig
bostäder »hur och var som helst», utan
telegrafverket lät uppföra bostäder åt ett tiotal
befattningshavare. Det tycks alltså inte vara
så föråldrat, som man vill göra gällande. Och
för övrigt vad har åldern att göra med det,
som är nödvändigt, och detta är
förhållandet när det gäller att förse en del
befattningshavare med tjänstebostäder. Jag kan för
egen del inte tänka mig möjligheten av att
införa ett system, som borttog förmånen av
bostad in natura för landsbygdens lärare. Det
har redan i flera insändare talats om så
betänkliga konsekvenser härav, så det är väl
knappast behövligt att upprepa dessa.
Särskilt klarläggande varthän det skulle bära,
om en sådan reform bleve genomförd, har
lämnats av Carl Hammar i F. T. nr 10. Den
artikeln är värd att läsas och begrundas.
Han säger bland annat: »Jag tror därför
tvärt emot vad motionärerna anföra, att på
rena landsbygden naturaförmånerna, d. v. s.
bostad in natura, är så långt ifrån ett uttjänt
lönesystem, att det är det enda, som i
allmänhet är lämpligt.» Jag skulle vilja gå ännu
ett steg och säga, att det är det enda, som
är möjligt och rimligt. Om man skulle göra
ett tankeexperiment över hur saken skulle
té sig, så skulle man säkerligen rätt snart
komma till underliga resultat. De lärare, som
hade sin skola belägen låt oss säga inom
cirka 2 mil från stad eller större samhälle,
där bostad kunde erhållas, löste kanske
frågan med att hålla motorfordon. Man kom
alltså att bo utanför skoldistriktet. Om man
nu vill bortse från att detta ju miste
skatteinkomsten å befattningshavarna, komme det
ju många andra nackdelar till. Hur bleve
det med tillsynen av en skola, dit läraren
kom på morgonen och så gav sig i väg så
fort sista lektionens timme var slut. Och
hur ginge det med det för skolarbetets
framgång så utomordentligt värdefulla sambandet
mellan läraren och lärarhemmet och
barnahemmen. Utom själva skolarbetet få ju ett
stort antal lärare och lärarinnor taga del i
socialt och kommunalt arbete av olika slag.
Hur skulle detta kunna göras i samma
utsträckning som nu.
Detta några konsekvenser för skolans del.
Konsekvenserna för lärarens personliga del
äro så påtagliga inför det läget att skaffa
sig egen bostad, när det gäller landsbygdens
lärare, så jag kan inte begripa, hur en
förbundskrets kan gå in för en sådan sak. När
man söker efter skäl till detta förslag om
naturaförmånernas borttagande, har man svårt
att fria sig från tanken, att förslaget skulle
stamma från stadslärare. Dessa åtnjuta ju
som bekant i regel kontant ersättning för
bostad och bränsle. Vid utmätandet härav
kan ju ofta uppstå tvistigheter, och det vore
ju för dem ett enkelt sätt att på detta sätt
på en gång få bort dessa. Detta skulle
givetvis vinnas. Om det bleve bättre i ekonomiskt
avseende kan säkerligen diskuteras. Tror
inte att staten kommer att tillmäta
rundligare ersättningar för bostad och bränsle än
många kommuner nu göra. Man kan ju här
lämpligen dra sig till minnes finansminister
Lybergs diktat till statsrådsprotokollet vid
direktiv till 1928 års lönekommitté, »att
frågan skall ordnas med mindre kostnader för
statsverket».
Boställsordningen är säkerligen en av de
lagar, som betytt mer och gett mer än vad
man i allmänhet tänker på. För oss
landsbygdslärare har den kanske rent av gett
någon ersättning för hittills utebliven
lönereglering, och den är enligt min mening alldeles
för värdefull, att vi själva skulle bidraga till
avskaffandet av densamma. Låt oss därför,
särskilt vi landsbygdslärare, slå vakt om den
förmån, som vi ha i förmånen av bostad in
natura.
Patrick Nilsson.
Skolidrottsmärket och
Simkunnigheten.
Majoriteten inom Skolidrottsförbundets
idrottsmärkeskommitté vill värna om
simpro-vet. Det är riktigt i princip. Att ta bort
sim-provet ur fordringarna för Skolidrottsmärket
på samma gång som vederbörande göra allt
för simkunnighetens utbredning bland
ungdomen måste betraktas som oriktigt. Men
denna princip upphör att gälla, där möjlighet
till tillräcklig övning i simning saknas. .-
Hur vore det om Simförbundet upprättade ett
ungdomens simmärke i likhet med
Skidför-bundets ungdomsmärke? Simdiplomen fylla
icke sitt ändamål.
Skånekommitténs arbete var nära att
stranda på simfrågan. Städernas 4 representanter
höllo på simprovets bibehållande, dels på
grund av ovannämnda princip och dels på
grund av att simprovet är det mest
kunskaps-betonade provet. Detta utgör därför en väg
att nå fram till de lärare, .-om ställa sig
avvisande till skolidrott i sådan utsträckning,
att det leder till erövrande av idrottsmärke.
Landsbygdens 4 representanter talade för
simprovets slopande. Ett obligatoriskt simprov
skulle utestänga intill hälften av Skånes
folkskoleungdom från idrottsmärket. De båda
gymnastikinspektörernas rika erfarenhet
från Skånes landsbygd blev av
avgörande betydelse. Kompromissen gav sig själv.
Om Skolidrottsmärket skall vara ett medel
att få hela landets skolungdom att bedriva
för den lämpade former av idrott som led i
dess fysiska fostran, är det orimligt att
hålla på simprovet för orter, där tillräcklig
sim-övning ej kan bedrivas. Det är väl ändå inte
för simningens skull barnen idrotta?
Skånekommittén anser sig därför ha löst
frågan på det ur alla synpunkter lyckligaste
sättet. Simprov är obligatoriskt, där tillfälle
till simövning finnes. Detta avgöres av
skol-idrottsföreningens ledning eller av skolans
lärare. Ett sådant förtroende bör skolans
målsmän kunna bära. Där simövning inte är
möjlig, bortfaller simprovet. Barn från sådana
orter, vilka ju inte rå för att deras skola
ligger i en vattenfattig trakt, äro ändå i
tillfälle att i likhet med sina lyckligare lottade
kamrater erövra idrottsmärket. - För den
äldsta gruppen, 16-17 år, är simprov under
alla förhållanden obligatoriskt. Skall något
avstånd till för simning användbart vatten
angivas, är det av praktiska skäl bättre att
uttrycka detta i tid än i kilometer. Mer än en
halv timmes gångväg till vattnet bör befria
från simprov. Att räkna med buss, cykel
eller andra kommunikationsmedel för i många
fall mindre bemedlade folkskolebarn är
orimligt, även om det i en del fall kan föreligga
sådan möjlighet.
Frågan om att utbyta simprovet mot
något annat »likvärdigt» prov diskuterades
också. Torrsimning och simning i sele föreslogs
från något håll och orientering från ett
annat. Båda förslagen förkastades som
oantagliga. Simprovet kan inte ersättas.
Torrsimning kan ingå i gymnastikprovet för dem,
som inte simma, men ändå inte berättiga till
märke med simning. Orienteringsprovet är ett
utmärkt prov sidoordnat med de andra, om
man vill utöka provens antal. För att
åstadkomma en gradering är Skånes vapen utfört
i röd emalj för märket med simning och i
metallens färg för märket utan simning.
Om skolidrottsförbundet går in för
obligatoriskt simprov, blir det svårt för Skåne att
återgå till riksmärket. Och vad värre är:
andra landskap komma kanske att följa
Skånes exempel.
Wilh. Holm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
