Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 14. 2 april 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 14
SVENSK LÄRARETIDNING
323
långa stycken kan ha rätt i sin kritik av den
offentliga religionsundervisningen.
En viss moralisk drill torde höra till
skolans naturliga uppgifter. När staten
underhåller ett dyrbart skolväsen, sker det väl bl.
a. med tanke på den medborgerliga
utbildningen. En god medborgare vad är det? Stora
A i matematik eller samhällskunskap pekar
måhända i rätt riktning, men det räcker inte
med detta. En kunnig och genialisk människa
använder ofta sina gåvor i nedbrytande
krafternas tjänst, beroende på att den moraliska
jämvikten saknas.
Skolans förmåga att grundlägga denna
moraliska jämvikt är givetvis begränsad, men
utan tvivel utgör den en av de mera
betydande faktorer, som bestämma barnets
karak-tärsdaning. Den avgörande av dessa
faktorer är själva dispositionen, arvsanlaget.
Därnäst i ordningen följer exemplet, föredömet
från föräldrarna och andra auktoritativa
människor i barnets närhet. Först i tredje hand
kommer skolan, uppfostringen, den formella
och själsliga excersis, som barnen
underkastas under uppväxtåren.
Skolan kämpar ofta en fruktlös kamp,
beroende på att de inflytelser, barnet varit
utsatt för i hemmet, jämte dess egna dåliga
anlag bli en för hård nöt att knäcka för
läraren. Den sistnämnde har i stort sett
ingenting annat än sin personliga charm och
auktoritet att falla tillbaka på. Har han något
att bjuda på i den vägen, blir resultatet
något att bygga på. Har han det inte blir
utbytet plus minus noll, även om läraren till
sin hjälp uppbådar vare sig Luthers katekes,
Arndts postilla eller Ivan Oljelunds suckande
oxe. Över huvud taget har man rätt att tvivla
på värdet av kristendoms- eller
moralundervisning som ett särskilt ämne.
Uttalandet kommer från en av de
intelligentaste och självständigaste
männen inom den socialdemokratiska
pressen. Det är därför ägnat att förvåna,
att han i sitt resonemang alldeles
utesluter kunskaps synpunkt en i fråga om
kristendomsundervisningen. Ett
samhälle, som i väl ett årtusen påverkats
av kristendomens etiska grundsyn, kan
icke lämna massan av sina medborgare
i okunnighet härom.
Om fallenhetsbetyget för lärare
kåserar i Idun signaturen Vagabonde.
Skolöverstyrelsen vill icke gå med på
Sveriges folkskollärarförbunds förslag om
borttagandet av vitsordet for fallenhet för
lärarkallet ur folkskollärarnas examensbetyg.
Är icke detta märkvärdigt?
Överraskande! Det hade väl varit så naturligt, om
skolöverstyrelsen tillmötesgått
folkskollärarnas önskan på den punkten. Ty vad
betyder fallenhet för läraryrket bredvid t. ex.
stora A i biologi eller geometri?
Det viktigaste för en platssökande är
naturligtvis inte att ha fallenhet för sitt yrke.
Vid tillsättandet av lärarplatser, som andra
platser, skall man räkna ihop poängsumman
av samtliga ämnesbetyg och så är saken
klar. Söker t. ex. en del AB-studenter in på
tandläkarinstitutet, så summerar man deras
betyg i botanik, kyrkohistoria, filosofi m. m.
Den som har största poängsumman anses
mest lämplig att plombera tänder, dra ut
tänder och sätta in löständer.
Om tandläkaraspiranten är opraktisk,
tanklös, slarvig, betyder ingenting; har han
A i kyrkohistoria och konkurrenterna, med
annars likvärdiga betyg, bara AB, så är det
han som blir antagen. Eller är det icke så?
Dock tror jag att flertalet, liksom jag,
hellre anförtror sina tänder - lösa eller
fasta - åt en ordentlig och samvetsgrann, ehu-
ru i kyrkohistoria mindre lärd herre, än åt
en, må vara kyrkohistoriker, som tappar
plomben i halsen på en, glömmer borren i
tanden, eller drar ut fel tand.
Färdigheter av alla slag kan nästan vem
som helst lära sig, men kommer fel karl
på fel plats, är det ödesdigert. Både för
mannen och platsen. Därför tycker jag, att
de betyg som tala om människan, som ge en
liten vink om vem den platssökande
människan är, skulle vara de viktigaste, och vara
dem, som borde sättas mest samvetsgrant.
Kan det alltså luras ut, om en
läraraspi-rant har fallenhet för lärarkallet, så för all
del låtom oss göra det. Och ge betyg på
det. För ingenting i världen är väl viktigare
för en lärare - särskilt en folkskollärare,
som ju har att göra med yngre barn - än
intresse för barnen, lust för läraryrket.
Men ingen kan’ uträtta något inom ett
yrke, om han icke har lust och fallenhet för
det.
Det stod häromdagen en lång artikel i
en tidning om en herre, icke lärare till
yrket, vilken är alla mammors hopp, då det
gäller uppläsning av varnade eller
kvarsittande pojkar. De utmärkta resultat han
uppnår, tillskriver han själv sitt stora intresse
för pojkar. Han har studerat dem i all sin
da?r och han vet, hur de skola tas. Även de
omöjligaste få under hans fostran ambition
och vilja att lära.
Kunskaperna äro - varken i fråga om
lärare eller elever - så värst vidlyftiga eller
märkvärdiga. Intresse och god vilja är det
enda nödvändiga.
Därför är det förvånande, inte sant, att icke
skolöverstyrelsen tillmötesgick
folkskollärarnas önskan om slopandet av vitsordet om
fallenhet för lärarkallet!
Det »förvånande» i denna sak
ligger väl närmast i att en begåvad
författarinna icke drar sig för att
offentligt leverera så mycket av bornerad
viktighet. Hade lärarna vunnit den
erfarenheten, att fallenhetsbetygen
verkligen vore vägledande för ett bedömande
av lämpligheten för lärargärningen,
skulle säkerligen aldrig ett yrkande om
betygens slopande vunnit något
allmännare understöd bland dem själva. Men
nu ha de en 15-årig erfarenhet om att
dessa vitsord äro i högsta grad
subjektiva. Under dem döljer, sig
understundom förkärlek för kryperi,
gunstlings-skåp, osjälvständigt eftergörande å ena
sidan, ovilja mot självständighet och
originalitet, repressalier å andra sidan.
Det är oviljan mot slikt, som samlat
lärare ur alla grupper vid våra
folkskolor kring kravet på fallenhetsbetygens
slopande.
Om den ärade författarinnan känt
till det verkliga värdet av dessa betyg,
skulle hon ur helt andra synpunkter
funnit utrymme för »förvåning» över
skolöverstyrelsens ställningstagande.
Njuggheten mot yrkesundervisningen
påtalades med skärpa av
undervisningsrådet Nils Fredriksson i ett
föredrag, som han för några dagar sedan
höll för Stockholms allmänna
kvinnoklubb.
Yrkesundervisningens uppgifter äro icke
begränsade till utbildningen av de mera
kvalificerade yrkesarbetarna utan sträcka sig
även till de talrika skarorna av s. k.
tempoarbetare eller över huvud taget till alla, som
arbeta i den tekniska produktionens tjänst.
Tyvärr synes detta icke ännu ha blivit
klart varken för arbetarna själva eller för
arbetsgivarna. Ej heller den stora
allmänheten synes ha kommit till insikt om
vidden av yrkesundervisningens uppgifter i vår
tid.
Även där man erkänner, att
yrkesundervisningen är i stor utsträckning behövlig och
kanske även är med om, att undervisningen
göres någorlunda bred, där vill man ändå
stundom, att utbildningen i visst yrke skall
begränsas till det minsta antal, som verkligen
behövs. Man framhåller, att det skulle vara
oekonomiskt att kosta på utbildning åt flera,
och man befarar arbetslöshet, om antalet
utbildade skulle bli för stort. Detta kan ju
låta förnuftigt nog, och en viss reglering är
naturligtvis önskvärd, om den kan bygga på
faktisk grund. Ur allmän synpunkt måste det
emellertid anses mera Önskvärt, att antalet
utbildade är något för stort än att det är för
knappt.
Talet om att kostnaderna för ett eventuellt
överskott av yrkesutbildning skulle vara
bortkastade förefaller för övrigt ganska
egendomligt, om man tänker på hur samhället strävar
efter att skaffa individerna obegränsad
tillgång till s. k. allmänbildning. Jag vill visst
icke underkänna allmänbildningens stora
betydelse, men är det så alldeles klart, att
allmänbildningen skall omfatta just det, som
man nu vanligen anser höra dit? En
framstående affärsman brukar skämtande tala om ett
hembiträde, som hade fått lära alla Asiens
floder med bifloder och bergstopparna i Chile,
men icke fått lära att borsta hans skor. Nå,
det ena goda bör ju icke förhindra det
andra. Men nog förefaller det märkvärdigt, att
medan staten årligen utger, säg, 12-15
millioner kronor för de allmänna läroverken,
knappt en halv million är anslagen till de
tekniska. Anmärkningsvärt är även, att
Stockholm, som har 17 allmänna gymnasier med
nära 2,500 lärjungar på gymnasialstadiet, icke
ännu fått något enda tekniskt gymnasium.
Här finns visserligen den gamla Tekniska
skolan, som understödes av staden, men den har
sina särskilda uppgifter och en tämligen
föråldrad organisation. Vidare finns i Stockholm
en högre folkskola med teknisk undervisning,
och denna är utmärkt så långt den förslår,
men den kan naturligtvis ändå icke ersätta
varken tekniskt gymnasium eller teknisk
fackskola. Alldeles otvivelaktigt skulle en stor del
av dem, som nu helt slentrianmässigt "-å till
de allmänna gymnasierna, haft väsentligt
större gagn av att gå igenom ett tekniskt
gymnasium och hellre valt detta, om något sådant
funnits i närheten.
Det är mer än så att anmärka mot
utvecklingen. Eiksdagen begärde år
1927 en utredning om skapandet av
praktiska utbildningslinjer inom vår
läroverksorganisation. Till dags dato
har som resultat kommit det uppslag
till kvasipraktiskhet, som vidkopplades
de kommunala flickskolorna, och som
närmast är ägnad att utmana löjet.
Hr Fredriksson förtjänar därför allt
understöd för sitt oförtrutna arbete att
skapa intresse inom de vidaste kretsar
för de verkligt praktiska
bildningslinjernas utveckling. Många andra stanna
bara vid allmänna talesätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
