- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 /
373

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 16. 16 april 1930 - Läst och återgivet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nr 16

SVENSK LÄRARETIDNING

=1

373

LÄ S T OCH ÅTERGIVET.

Hr Oscar Olssons motion i fråga om
folkskolans kristendomsundervisning
utnyttjas efter bästa förmåga i syfte att
främja katekesagitatorernas intressen. I
en cirkulärledare till ett antal
högertidningar läses under rubriken
»Kristendomsundervisning - ett brott» bl.
a. följande:

Egentligen är det ganska generande för
ledamot av riksdagens Första kammare .-
och en skolman tillika! - att man skall
behöva till hans upplysning verkställa dylika
begreppsutredningar. Hans framställning lär
icke heller i sin helhet tåla vid någon
närmare granskning. Talet om att ett
personlighets-förkvävande »förtryck» skulle utövas genom
kristendomsundervisningen i våra skolor
verkar löjligt för envar, som känner till hur
denna undervisning numera bedrives. Det kan
förtjäna omnämnas, att centralstyrelsen f Or
Sveriges allmänna folkskollärarförening:, som
väl knappast av hr Olsson kan misstänkas för
några »reaktionära» tendenser, i ett
utlåtande till vederbörande riksdagsutskott avstyrkt
hans motion. Samtidigt uttalar styrelsen, att
religionsundervisningen i den svenska
folkskolan »fått över isig en prägel av vidhjärtad
tolerans, som möjliggjort att föräldrar med
olika inställning till de religiösa problemen i
allmänhet kunnat finna sig till freds» med
densamma.

Här yttrar sig erfarenheten och
sakkunskapen. Som bekant är den socialistiska attacken
nu närmast föranledd av den lilla jämkning
i undervisningsplanen, som medgivit
möjligheten att inlära korta minnesord ur katekesen
likaväl som ur bibel och psalmbok. Man har
svårt att inse, att denna förändring skulle
kunna innebära något farligt hot mot den
åsikts- och religionsfrihet, för vilken hr
Olsson slagit sig till riddare.

För visso resonerar det övervägande
flertalet av Sveriges föräldrar på samma sätt. Icke
minst i vår tid med dess många för barnen
och ungdomen oroande, i många fall
nedbrytande intryck av skiftande slag känns det för
föräldrarna som en styrka att hemmet i sitt
ansvarsfulla och ömtåliga fostringsarbete kan
räkna på stödet av de livgivande, lyftande och
karaktärsdanande impulserna från skolan.
Kristendomsundervisningen fyller därvid en
väsentlig uppgift och attacken mot densamma
bör med kraft tillbakavisas i riksdagen.

Vårt citat är hämtat ur
Sundsvallsposten (h) men kunde ordagrant lika
ha avtryckts efter åtskilliga andra
tidningar av samma politiska färg.

I Nya Dagligt Allehanda (h) varierar
signaturen »Tomas» ämnet på följande
sätt:

Med vad rätt jämställer lektor Olsson den
undervisning, som i statens skolor meddelas
av examinerade folkskollärare, särskilt
utbildade ämneslärare och lektorer, som alla ha att
undervisa efter från pedagogisk synpunkt
tillrättalagda undervisnings- och kursplaner, med
bolsjevikiska agitatorer? I motionen finnes
ingen som helst motivering anförd, som
berättigar motionären att jämställa särskilt
utbildade lärare och deras verksamhet i samhällets
skolor med bolsjevikagitatorer och deras
propaganda. Alltså, utan saklig motivering och
utan antydan därom, att uttrycket bör
uppfattas såsom motionärens subjektiva mening,
påstår en person, som - låt vara på
dispens-väg och utan att ha presterat vad som i ordi-

nära fall därför är föreskrivet - innehar en
lektorstjänst bl. a. i historia, att
»kristendomsundervisningen blivit ett kulturfientligt
ämne på skolans läroplan». När man läser
detta anno 1930, sedan Ansgarsminnet nyss
firats i våra skolor, då vet man inte, om man
mest skall förvåna sig över den grundliga
ytligheten eller den ytliga grundligheten.

De elementära krav på saklighet, som man
har rätt att ställa på de enklaste skriftliga
framställningar, bör man med ännu större
rätt kunna ställa på riksdagsmotioner, som
tryckas med statens imprimatur och på dess
bekostnad. Ingen kan ju hindra riksdagsman
Oscar Olsson att, ehuru lektor i svenska, med
åsidosättande av de enklaste krav på
objektivitet skriva och låta trycka, var han vill på
egen bekostnad, hur många ovederhäftiga
inlägg som helst i dagens frågor. Men vad som
borde kunna förhindras på ena eller andra
sättet, det vore väl, att riksdagsmän på
statens bekostnad få utan saklig grund tillvita
staten brottsliga handlingar. När så skett, bör
detta eftertryckligt tillrättavisas.

Enligt meddelande i pressen har ett
antal personer i framskjuten ställning *
utsänt en cirkulärskrivelse, avseende att
erhålla underskrifter på en petition till
riksdagen till förmån för hr Olssons
motion. Bland undertecknarna nämnas
dr Poul Bjerre, förtroendeman Sigvard
Cruse, fröken Anna Lindhagen,
advokaten Georg Stjernstedt m. fi.

Aftonbladet (h) skriver härom under
rubriken »Det andliga barbariet»:

För denna framstöt av det andliga
barbariet vill man nu locka folk att petitionera hos
riksdagen i religions- och samvetsfrihetens
namn. Att staten bekänner sig till den
kristna religionen och har den långa erfarenhetens
bevis för kristendomsundervisningens
kulturgärning bland Sveriges ungdom, bekymrar
icke de fria, höga andarna, som känna plåga
över barnasjälarnas brist på möjlighet till
värn mot positiv kunskap i och om den
kristna religionen. Stackars barn! De föräldrar,
vilka fortfarande önska en positiv
kristendomsundervisning åt sina barn, hänvisas
godhetsfullt till prästerna. Ha icke motionären
och hans petitionerande vänner något hjärta
för. dessa värnlösa små? Varför inte taga
steget ut och föreslå en statlig kontroll över en
föräldramyndighet, som måhända avlas att
tvångsinympa på barnen »härskande
meningar»?

Tidningen meddelar sannfärdigt, att
centralstyrelsen för S. A. F. avstyrkt
motionen. Samtidigt söker den hävda,
att den prägel av vidhjärtad tolerans,
som utmärker 1919 års
undervisningsplan, »erhållit en starkare betoning»
genom den Lindskogska
katekeskungörelsen. A.-B. förtiger emellertid det
faktum, att under de tio år, då
undervisningsplanen lämnades i fred för
partipolitiska skadebragder, framkom
ingen motion av sådan innebörd, isom den
man nu förfasar sig över.

Sker inte en rättelse snart, lärer det
icke stå att förhindra, att yrkanden om

långt gående inskränkningar i
kristendomsundervisningen både framkomma
och skaffa sig anhängare.

Det är ganska länge sedan vi inom
den svenska folkskolan fingo bevittna
kättarrannsakningar med lärare. Om
ett referat i Nya Samhället (s) är
riktigt, skulle emellertid uppe i Medelpad
följande i dagarna ha tilldragit sig. Två
församlingsbor hade anmält läraren A.
för att ha bedrivit undervisningen så,
att barnen fått anledning misstänka,
att ingen Gud finnes. En pådrivande
kraft skalle ha varit en viss pastor H.
I anledning av anmälan hade föräldrar
och lärare kallats till möte. Sedan
pastorn i fråga uppgivit anledningen till
mötet, tillgick enligt referatet sålunda
(vi utelämna namnen å de agerande):

Först togs därefter ordet av den anklagade
läraren. Han hade icke tänkt sig, att hans
kristendomsundervisning skulle missförstås så,
som här tydligen skett, och uppmanade de
föräldrar, som hade något att anmärka mot
hans sätt att undervisa, att omtala detta:

På denna framställning följde en pinsam
tystnad. Ingen ville träda fram och vidhålla
anklagelsen mot läraren, ingen - inte ens
anmälarna. Till slut måste ordföranden,
kyrkoherde V., uppmana de föräldrar, som ingivit
anmälan, att ge skäl för sina påståenden.
Bland dessa den kristliga moralens väktare
befann sig f. skogstillsyningsman V., oteh
denne hov omsider upp sin röst. Hans pojke
hade sagt, att han trodde, att magistern
trodde, att det inte fanns någon Gud. Detta hade
djupt upprört hr V., vars kristliga samvete
lär vara särdeles känsligt, och då hade han
tänkt att det vore bäst att påtala saken.

På detta följde debatt och en rad föräldrar
vittnade, att de icke upptäckt, att deras barn
varken tagit skada till sin själ eller
bibringats några kätterska meningar i kristen tro
under hr A: s spira. Debatten, i vilken
pastor H. tycktes vara den mest agressiva,
fördes tämligen lidelsefullt, men höll så
småningom på att bli ett enda för eller emot
läraren, tills kommunalfullmäktiges ordf. hr
N. åstadkom en avspänning i läget genom att
påpeka, att mötets syfte endast varit att
utröna, huruvida hr A. i sin
kristendomsundervisning följt lag och författning.
Kyrkoherden göt olja på vågorna genom ett sansat
anförande, i vilket han menade, att det hela
skulle ordna sig, om läraren ur aktläte att i
sin kristendomsundervisning använda så
abstrakta uttryck, som kunde ge anledning till
missförstånd.

Referatet kan innehålla överdrifter.
Men är bara en bråkdel sanning, så är
det mer än tillräckligt för att reagera
på det bestämdaste. Inga
kättartribu-nal kunna lagligen anordnas möt en
lärare i detta land, sedan även lärarens
samvetsfrihet garanterats i
skolförfattningarna. Sådana tendenser böra
tillbakavisas med skärpa och bestämdhet.
Både i Medelpad och annorstädes!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:48:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1930/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free