Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 19. 7 maj 1930 - Axel Norbeck: Nya böcker för skolbibliotek. Flickböcker - Edvin Wide: Skoltävlingar. Försök med lek- och idrottstävlingar vid Stockholms folkskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 19
sta klasserna. Liksom de övriga böckerna
i serien är boken präktigt utstyrd, och
även skolbibliotek knnna med fördel
köpa boken i förlagsbandet.
Bredvid Frida Åslund intager Greta
Carlson en framstående plats som
författarinna av barn- och ungdomsböcker.
I Lof f e och hans syskon (Barnbiblioteket
Saga: 136, Svensk Läraretidnings
Förlag, 2: -; 3 : -) har hon säkerligen
givit oss en av våra bästa barnböcker.
Man kan knappast förstå, hur
författarinnan med så små medel lyckats göra
boken så intressant. De små
personteckningarna äro goda, och det är något rart
och innerligt över dem, som vinner
läsarna, antingen dessa äro stora eller
små. Boken, som kommer att läsas med
samma intresse av såväl pojkar som
flickor i 11-14 års åldern, lämpar sig
ypperligt för alla skolbibliotek. Förlagets
skinnband kan rekommenderas även för
bibliotek.
Om en sådan bok som Sigrid
Stjern-swärd, Båg (Holger Schildt,, 3:75;
4: 50) skulle man helst vilja säga så litet
som möjligt. Det är någonting
beklämmande med hela boken. Båg är någon
historia, man hittar på och låter sina
klasskamrater förvånas över. Denna
historia växer ut och tilldrar sig hela
»Åttans» intresse. Alltsammans är idel
strunt, och man känner på sig, att så
fåniga äro flickorna ändå inte.
Författarinnan tycks emellertid tänka
annorlunda. Hon antyder nämligen, att här har
hon åstadkommit något verkligt
modernt i fråga om flickböcker i stället för
den vanliga »sentimentala gojan». I
våra skolbibliotek kan emellertid boken
undvaras.
I serien Åhlén & Åkerlunds
Ungdomsböcker har under året utkommit tvenne
nya flickböcker. Hedvig Svedenborg,
Prinsessan av Madagaskar (kart. 3: 50)
är en liten ferieberättelse om några
glada ungdomars sommarliv vid en liten
badort. Det är emellertid aldrig riktigt
angenämt med »societé» i en flickbok,
i synnerhet om den för övrigt är litet
»tunn».
Ingeborg Vollquartz, Anna-Lisas
friare (kart. 3: 50) utgör fortsättning på
den förut i samma serie utkomna
»Anna-Lisa». Personerna i berättelsen verka
en smula godtyckligt och
schablonmässigt tecknade, och trots att Anna-Lisa
är en präktig tös, blir boken tämligen
obetydlig. Då berättelsen inte är
slutförd, äro tydligen flera delar att vänta.
Innehållet skulle möjligen ha räckt till
en bra bok. Med denna utspädning blir
det för svagt.
Bland flickböckerna kan möjligen
räknas en reseskildring av Karin Maria
Johansson, Landsvägen lockar (3:75).
De käcka flickornas cykelfärd genom
Tyskland – till Bodensjön och åter -
är värd sitt erkännande. Boken
försvarar sin plats i ettvälförsett
skolbibliotek och kommer liksom »En tös på
cykel» att bli mest uppskattad av
sport-intresserade flickor i de högsta klasserna.
Ett flertal flickböcker ha under året
utkommit i serien B. Wahlströms
ungdomsböcker. (Kart. l: 50). Av Louisa M.
Alcott ha utkommit Våra vänner från i
fjol, andra upplagan av En präktig
flicka samt Åtta kusiner. Alcotts
flickböcker äro ju så väl kända, att de ej
behöva någon rekommendation. B.
Wahlströms ungdomsböcker framträda ju
inte i någon bättre utstyrsel, men detta
kan man knappast heller säga om andra
tillgängliga upplagor av de sistnämnda
böckerna. Anna Baadsgaards Brita ifrån
Skeppar g randen och Stora syster höra
till det slags danska flickböcker, som
förut blivit omnämnda, och sakna
betydelse för våra skolbibliotek. Detsamma
kan sägas om Inga Bergfält, Ensam i
världen. Mycket obetydlig är likaledes
Ester Bolinders bok Ett klöverUad på
äventyr. Rosa Nouchette Carey, Ej SOM
andra flickor samt Bertha Clement,
Rosenkedjan och Trollsländan som förlovad
kunna likaledes undvaras i våra
bibliotek. Ethel Turner, Familjen på
»Villervallan» är en gammal bekant, som vi
lärt känna i våra skolbibliotek under
titeln Stora syster.
Axel Norbeck.
Skoltävlingar.
Försök med lek- och
idrottstävlingar vid Stockholms folkskolor.
Vid Stockholms folkskolor ha en
mängd »idrottsmagistrar» som
Wassberg, Dalfors, Åkerlund, Blomqvist,
Hagbarth, Hagberg, Litzén m. fi. under
många år hållit på och experimenterat
med lekregler och Skoltävlingar med ett
synnerligen levande intresse och med
stor framsynthet. Som huvudmål för
arbetet har varit att få fram lek- och
täv-lingsbestämmelser, som 1) åstadkomma
massanslutning av tävlande, 2) som giva
pojkarna en stämningsfull iSrottsdag
och 3) som popularisera och sätta fart
på lek- och idrottsövningarna i
skolorna.
När man först satte i gång med
tävlingar för folkskolpojkarna, valde man
den vanliga och närmast till hands
liggande tävlingsformen: varje skola fick
ställa upp ett lag i varje lek- och
idrottsgren, programmet upptog, och på en för
alla Stockholms folkskolor gemensam
idrottsdag tävlade de olika lagen efter
lottning två och två mot varandra.
Detta tävlingssystem gav pojkarna
en sådan festdag, som man hoppats på,
men det uppfyllde inte önskemålet om
massdeltagande, och ej heller höjde det
nämnvärt spel- och idrottsstandarden i
de olika avdelningarna i skolorna,
åtminstone inte i de större. Dessutom blev
kampen vanligen för ojämn mellan lag
från olika stora skolor. Den ena
spelelvan var ju utvald bland 200 pojkar och
den andra bland 30.
För att råda bot på de nämnda
bristerna lät man varje avdelning i de två
högsta klasserna ställa upp ett lag i en
lek eller idrottsgren i stället för varje
skola. Men därigenom blev anslutningen
av lag så stor, att man inte vågade
försöka att genomföra tävlingarna mellan
dem på en gemensam idrottsdag för
alla folkskolorna, i all synnerhet som man
led brist på domare. I stället följde man
en form av det vanliga
mästerskapssystemet, så att avdelningarna i varje
skola först tävlade mot varandra, därpå
skolans bästa lag i varje lek,
idrottsgren och klass på en s. k.
distriktstäv-lingsdag mot tre lag från andra
skolor, varefter det bästa distriktslaget fick
deltaga i sluttävlingen på Östermalms
idrottsplats, där mästerskapslaget
nominerades.
Denna tävlingsform åstadkom
massanslutning och förde kraftigt fram
leken och idrotten i de olika
skolavdel-ningarna. Men tyvärr visade den sig
snart ha det största fel en tävlingsform
för pojkar kan ha: den gav inte den
rätta feststämningen och
tävlingsglädjen.
För alla lag utom för ett enda blev
det nämligen grovarbete i flera hårda
tävlingar utan segerlön för mödan. Ett
lag från en stor skola måste spela 5-6
matcher för en plats i finalen, och
denna påfrestning var sällan välgörande för
pojkarnas nerver och inte heller för
skolarbetet. Den till en klang- och
jubeldag avsedda finaldagen kännetecknades
därför vanligen av en mycket dyster
stämning. Endast ett lag i varje
tävlingslek fick njuta segerns glädje, och
det var ofta alltför sönderspelat för att
kunna högljutt fröjdas och verksamt
bidraga till att höja stämningen på
idrottsplatsen.
Det är klart, att en sådan
tävlingsform inte passar barn, hos vilka man
vill befästa lust och åtrå till idrott och
tävlingslek, och detta insåg
lekledningen mycket snart. Intrycken av en sak
under barnaåren ha ju en avgörande
betydelse för känslornas art under hela
livet hos individen. En enda upplevelse
kan, om den bara är intensiv nog, hos:
honom skapa kärlek eller hat till något
för alltid.
Man funderade därför på att återgå
till det gamla tävlingssystemet med en
stor, för alla skolor gemensam
idrottsdag, dock med den viktiga förändringen
att avdelningslag i stället för
skollag-efter lottning skulle tävla med varandra
men man var länge tveksam, om man
skulle våga sig på uppgiften.
Programmet för en sådan masstävling med 80
lag, varav hälften bollag, förefaller
nämligen mycket svårt att genomföra
och man var därför mycket rädd för att
pröva systemet av fruktan för fiasko.
Första gången detta tävlingsprogram
genomfördes vågade man sig inte ens
på att försöka höja glansen med musik.
»Går det åt skogen för oss, skall det
åtminstone gå tyst!» fastställde
lektävlingarnas överledare.
Men man hade gott kunnat ge
tävlingarna den ståtliga inramningen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
