Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 19. 7 maj 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir den blott en mer eller mindre njutbar
oronfägnad. Är det inte i själva verket på
denna omständighet, att sången för oss är
självändamål, som sångens underskattning
beror? Vi hyra sångare för att sjunga det, som
vi gemensamt borde ha sjungit. Men den
gemensamma sången kan en person lika litet
ersätta som han kan ersätta en .församling.
Sången har blivit självändamål, en s. k.
konstnärlig angelägenhet, som ofta är rent teknisk
och har föga med själen att göra.
Det klagas över att vi sjunga så litet, att
vi kunna så få sånger o. s. v. Ja, hur skall
let kunna vara annorlunda, då det sjunges
så litet i församlingarna! I hemmen har väl
sången och musiken till det mesta också
tyst-aat. Sådan omgivningen är, sådana måste ju
Dckså barnen bli. De fostras av denna.
Skul-le det inte kunna förekomma bland oss, att
ri samlades tillsammans med barn och
för-ildrar till sångstunder utan anspråk? Vi
skylta på den bråda tiden, föräldrar ha ej tid
ned barnen och lärare ha ej tid med något
itom skolan. Man har tid med allting utom
let viktigaste: barnen, Sveriges framtid. Få
le inte kanske känslan av att de äro ett
nödwändigt ont i stället för motsatsen! I
san-ling den tanken kan ej verka uppfostrande.
Om sångens tekniska förutsättningar skall
ij ordas i detta sammanhang. Endast det må
sägas, att inga undervisningsmetoder i värl-
den kunna hjälpa oss att skapa ett
sjungande folk, om ej släktet fostras till ädel håg,
aktningsfull hänsyn till andra människor,
solidaritet och samhörighet. Då först har
sången fått sin rätta grundval. Ty sången har det
mest intima sammanhang med fostran och
kan aldrig lösryckas därifrån. Skolsångens
värde ligger ej i vad som inlärts, utan huru
det skett, vilket uppfostrande arbete som
nedlagts därvid. Uppvisningar av inövade saker
och tomma paraderingar säga därför
ingenting. Förarbetet kan ha bedrivits så, att det
släcker barnens lust och förmåga ätt sjunga.
Det är starka krafter, som röra sig i vår
tid. Att mycket av den äldre skolans drill
och överdrivna respektkrav försvinner bör väl
hälsas med tillfredsställelse. Men drillen
måste ersättas av den egna viljan till ordning,
lydnad och arbetsamhet. Lämnas fältet fritt
utan vunnen förmåga till koncentration och
eftertanke, uppstår anarki. Det synes, som om
strid kommer att stå mellan kravet på
fostran och rätten till en frihet, som ingenting
annat är än självsvåld, på disciplin eller
anarki, på det godas växt och uttryck i skön konst
eller drill utan innehåll och mening.
Förvisso står eller faller skolsången som mycket
annat med kulturlivets utveckling i ena eller
andra riktningen.
Hjalmar Torell.
Nr 19
SVENSK LÄRARETIDNING
445
LA S T OCH ÅTERGIVET.
Petitionen angående
religionsundervisningen i skolorna har nu inlämnats
till riksdagen. Den ’har från flera håll
tillställts även Svensk Läraretidning
med begäran om offentliggörande. Av
utrymmesskäl nödgas vi avstå härifrån,
vilket också med hänsyn till den
tidigare behandlingen av frågan torde kunna
anses överflödigt. Ur petitionen anföra
vi endast ett par brottstycken av
principiell innebörd. Det heter sålunda
efter en redogörelse för de ur
religionsfrihetens synpunkt förmenta svagheterna
i 1919 års undervisningsplan:
Den bästa lösningen synes vara, att skolan
helt befrias från den konfessionella
religionsundervisningen. I konsekvens härmed anse vi
emellertid rättvist, att de föräldrar, som önska
behålla kristendomsundervisning i statskyrklig
anda för sin^a barn, må beredas tillfälle
därtill - dock icke genom skolans försorg, utan
genom kyrkans, som väl ur religionssynpunkt
bör anses skickad att handhava densamma,
Ur praktisk synpunkt torde en dylik
anordning av den konfessionella
religionsundervisningen ingalunda behöva bli svår att
genomföra.
Skolans religionsundervisning bör, enligt
vår mening, vara objektiv och historisk,
liksom undervisning i övriga ämnen.
Något längre fram uttalas vidare:
Det är vår övertygelse, att en
religionsundervisning, som söker påtvinga barnen en
förutbestämd dogmatisk uppfattning i
religiösa ting, är och förblir icke endast
stridande mot religionsfrihetens begrepp och så-
rande för föräldrar med en annan
uppfattning, utan även kan bidraga till en
förflackad karaktärsdaning hos eleverna. En dylik
tvångsundervisning förminskar dessutom for
eleverna möjligheten att vinna den
fördjupade uppfattning i hithörande ämnen, som
den sakliga historiska framställningen
kan ge, vartill ytterligare kommer den
omständigheten, att föräldrar och
målsmän samt lärare, med annan
livsåskådning än kyrkans, genom nu
tillämpade religionsundervisning av samvetsskäl
tvingas i direkt oppositionsställning mot
skolan. Såväl skolans auktoritet som
barnens tankeliv måste självfallet bli lidande
därav.
Under hänvisning till vad ovan anförts
våga vi därför hemställa, att vid
behandlingen av i riksdagen föreliggande motioner
på detta område religionsfrihetens
grundsatser beaktas och vårt i Övriga avseenden högt
utvecklade skolväsen befrias från
tvångsundervisning i konfessionell anda.
Petitionen har undertecknats av 400
personer ur skilda samhällsklasser.
Bland undertecknarna märkas
åtskilliga universitetsmän, några få
seminarie-och läroverksmän samt något tiotal
lärare och lärarinnor vid folkskolor.
Petitionen har framkallat en mycket
livlig diskussion både i pressen och
utanför densamma. Något fullständigt
referat kunna vi ej lämna, men
belysande citat må anföras.
Sålunda skriver Svenska
Morgonbladet (fr) bl. a.:
Betydelsen av denna framstöt mot
kristendomsundervisningen bör givetvis icke överdri-
vas. Av de 400 äro flertalet personer utan mer
ingående kännedom om den fråga det gäller.
Endast ett 40-tal folkskollärare och
folkskollärarinnor samt ett 30-tal akademici och ett
mindre antal andra kända intellektuella,
såsom några radikala journalister och
advokater, ha anslutit sig till petitionen.
Vederbörande arrangörer påminna om, att den tid,
som stått till buds för namninsamlingen,
varit synnerligen kort. Huvudförklaringen till,
att namninsamlingen ej blivit någon succés,
är tvivelsutan en annan. Anledningen är
säkerligen den, att massan av vårt folk icke
har någon känsla av att den nuvarande -
alltså den Rydénska - undervisningsplanen
pålägger den något samvetstvång. Man finner
i stort sett den nuvarande, på bibeln fotade
kristendomsundervisningen bra och lycklig.
Emellertid i ett avseende är denna
opinionsyttring en beaktansvärd företeelse. Det är att
märka, ätt hela opinionsyttringen
ursprungligen kommit till som en protest mot de
kyrkligas katekesframstöt.
I petitionen erinras om, att statsrådet
Lindskogs undfallenhet för denna kyrkliga
katekesagitation »i betänklig grad fråntagit
skolorna möjligheten att undvika den
tvångs-artade dogmatiska religionsundervisningen,
ett förhållande, som ur
religionsfrihetssynpunkt är ytterst beklagligt».
Det har alltså gått som vi förespådde.
Kristendomsundervisningens fiender ha vetat
utnyttja den kyrkliga katekesframstöten till
förmån för sina intressen. Petitionen har så
fått möjlighet att stämpla hela den
nuvarande undervisningen som en undervisning i
»dogmatisk anda» och »i statskyrklig anda», en
undervisning, som i religionsfrihetens namn
bör bort.
Denna kyrkliga katekesaktion har sålunda
givit kristendomsundervisningens fiender i
onödan ett vapen i händerna. Den har fört
striden in på ett område, där förut rådde
lugn, och den har drivit fram en motagitation,
som ej kan vara till någon nytta. Skall man
nu äntligen på kyrkligt håll inse, hur
ömtålig hela denna undervisningsfråga är? Skall
man begripa, hur lätt det är att i all
välmening, i ovist nit trassla till den så, att
kristendomsvännerna få svårare att hävda sina
intressen än tillförne?
Nya Dagligt Allehanda (h) kommer
i en lång ledare till följande slutkläm:
Det anförda torde vara nog för att visa,
huru främmande de fyrahundra
petitionärerna stå för det av ålder djupaste strömdraget
i svenskt andeliv. Vad de vilja är helt enkelt
vår kristna kulturs utrotande och ersättande
med modern hedendom. Huru den senare
framträder i sina praktiska yttringar, tyckas de
ej märka. Men därom ger tillståndet i de
från fädernas föraktade tro frigjorda och av
den s. k. jazzkulturen behärskade kretsarna
inom alla samhällslager konkreta och
lärorika vittnesbörd. Någon »fördjupning» letar
man förgäves efter i denna emancipation.
Dessbättre får det nog ännu anses
uteslutet, att en svensk riksdagsmajoritet skulle
följa de av de fyrahundra petitionärerna
angivna riktlinjerna.
Så enkel ter sig saken för en av
katekesagitationens ivrigaste tillskyndare!
Tidningen Socialdemokraten har
intervjuat åtskilliga av petitionärerna. Vi
tillåta oss några saxhugg.
Tonsättaren Wilhelm
P<eterson-Ber-ger:
Katekesen, säger P.-B., är en av de värsta
olyckor, som den religiösa instinkten bragt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
